Nattviol.

Det var länge sedan jag skrev.
Det var länge sedan jag dog.
De två olika meningarna betyder inte särskilt mycket för mig. Deras betydelse är heller inte särskilt olika.
För femton år sedan svor jag åt världen och svor åt himlen att jag inte ville ha med mitt fotfäste eller eviga tak att göra. Du kanske tror i din enkelhet att jag skämtar. Men jag visste världens ondska och vidrighet redan innan jag lärde känna min kropp. För fjorton år sedan fann jag en lycka, dold i en skål av bål för vuxna. Redan den natten hörde jag den vansinniges skratt. För tio år sedan kramade jag mitt bröst för att få hjärtat att spricka. För nio år sedan lurade jag till mig min första ros. För sju år sedan sade jag farväl till mitt liv och sökte lycka i andra anleten. För fem år sedan stod jag vid ett fönster och räknade ner mot det slutgiltiga hoppet.
Det här är ingen livshistoria. Det är en dödshistoria men alla våra historier är sådana. De kryper mot det slutgiltiga. Jag önskade mitt häromdagen, när jag kräktes över alldeles för många blommor. Men jag önskade mig odödligheten när Nattviolen drog tillbaka mitt hår och viskade om stjärnor.
Jag trodde länge att inspirationen ligger hos blommorna, men återigen; ack så fel jag haft. Det är det vissnande som ger upphov till skrifter. Allt min penna rör vid, då bläcket var av nektar, har sjungit om en stundande undergång.
Men när undergången av ett under är försvunnen - poff - vill min penna inte röra vid ett papper. Den formar istället min tunga till vindar av liv och solljus. Jag blir ett med fotosyntesen och ger rabatterna färgen och blomstern.
Det var länge sedan jag dog.
Det var kort tid sedan jag började leva.
De vissna blommornas sällskap har fyllt sin högsta kvot.
Nattviolen får blomma ut som hon vill.
Och jag fyller hennes kronblad med poesi.

”Vem är du, säg?
Del av den kraft vars lott
är: alltid vilja ont och alltid verka gott.”

Verum Ebrius I.

Från och med nu är jag berusad hela tiden. Det är ett koncept du inte kan förstå, greppa med ditt lilla sinne. Hela tiden. Du är för färglös för att förstå någonting sådant, att förnimma en kontext där detta vore nödvändigt. Det är din förlust, och gör att vi aldrig kommer att lära känna varandra och därför ens har känt varandra. Från och med nu. För förstå, jag sitter vid menlösa ting varje morgon, dag, kväll, natt, gryning, morgon, dag, kväll, natt och viskar för mig själv: Varför är jag inte såhär berusad hela tiden? Och sedan vaknar jag efter en kort slummer, ett kort knull, och tänker: Varför är jag inte mer berusad nu - och sedan hela tiden? Än har jag inte sett eller hört något solitt argument emot denna grundtanke. Se på min fredag, du, din nyans, jag vaknade upp; berusad med parfym på mina fingrar. Dagen spenderades vandrande bland grodyngel och fåntrattar medan jag smuttade efter himlen (tro mig, jag fann den stundom). Varefter jag dränkte mitt liv i en bägare av pärlemor, talade med kvinnor om ting jag innan enbart haft ett hum om, och sedan blev tillåten att impregnera fingrarna med deras essens. Spola tillbaka och upprepa, din jävla nyans.
Jag har inget intresse för resten av världen, här i min håla, min nystädade håla som doftar en säregen blandning av kön och parfym, kanske ett stänk av nyöppnat rödvin. Om det ändå vore så väl, om jag ändå kunde se någonting annat än flaskor, fittor, kokain och skällsord utanför dessa fönster. Kanske hade det gjort mig till en bättre människa, fast dock en mer tråkig sådan. Se, jag har redan försökt andra vägar, låtsas vara någon jag inte är, någon jag inte förmår att vara för det ter sig inte fördelaktigt för mig. Jag knullar din egen mor om jag finner ett utlopp för vad fan som tynger mig för stunden. Jag tvekar inte en jävla sekund, ditt tråkiga våp. Från och med nu är jag berusad hela tiden. Beskjut mig med kanoner! fulla av gonorré, klamydia, alkoholpsykoser, överdoser och delirium tremens. Jag överlever dem alla. Fatta att det är en barnlek för mig. Jag är oövervinnlig mot era tarvliga virus, bakterier och parasiter. Hjärnspöken har varit mitt levebröd i tio år, hur fan skulle jag kunna bli besegrad nu?
Låt mig låta min pretentiösa ådra flöda, solen har sedan länge släppt sitt grepp om grenarna. Jag drömde om en tussilago som grät över min spegelbild. Och jag saknar den ensamma blomman mer än någon annan i min köttsliga rabatt ikväll. Tänk att få en tår tillägnad en. De ensamma salta dropparna får mig att be om ruset. Och jag besitter det nu. Nej, jag kommer aldrig återgå till det gamla, det är avverkat, passé, jag är inte längre intresserad av att mörda dagarna med fingrar som bara luktar svalg och pissoar. Men jag sänker glasen gång på gång i kön till himlen.
För jag mättas av fjädrarna från tusen änglar.
Det är något ditt lilla sinne inte kan greppa, din jävla nyans.

Försvunna trädgårdar I.

Nikki? Ja. Får jag fråga dig en sak? Ja. Varför kom du hit? För att jag ville. Nej, men varför kom DU HIT nu för? För att jag ville prata med dig. Bara därför? Jag tror det. Varför följde du inte med henne? För att hon såg igenom mig. Såg igenom dig? Såg igenom mig. Så hon åkte vidare? Åkte hem. Varför? För att hon såg oss tillsammans. Men vi pratade ju bara. Och jag hade kysst henne. Då får man inte prata med andra. Nej, jag förstår det nu. Att bara fråga en tjej var en annan tjej är, är fel. Det vet jag redan, men jag satt ensam på en mur och stirrade ut i natten i väntan på sällskap, när du kom. Jag är bra sällskap. Det är du, men att förnöja sig med flera sällskap på en kväll är tydligen fel. Var det inte vad jag sa? Kanske, du är full. Du är full. Vi är fulla, och jag fortsätter hellre vårt samtal än att åka hem med henne. Hon är min vän. Förlåt. Synd att ni kysste varandra. Varför? För annars hade jag dragit hem dig till mig. Helvete. Nu kan jag inte det. Helvete. Är det fel om jag lutar mig mot din axel. Nej, varför tar du på dig läppglans om du inte vill ta med mig hem till dig? Jag vill bara glänsa i dina ögon. Det gör du alltid. Din charmör. Det är bara svammel, du förstår, jag har inte mycket till personlighet. Jag minns dig som att du hade det. Nej, för det mesta finner kvinnan mig bara åtråvärd för att jag placerar henne i det vackraste av ljus. Du har lätt att bli förförd? Det vet du, och jag vill att kvinnan ska veta det, men i slutändan är jag bara komplimanger och romantiska gester, jag har ingenting intressant att säga, mina ord är torra och retliga, mina skämt faller platt. Inte för mig, det har de aldrig gjort. Du glorifierar gärna minnen hör jag, ack, om du bara skulle ta mig hem, jag räds för ångesten jag kommer att möta. Gör inte det, detta är bara ett limbo, det kommer snart vara glömt, alla ord vi sagt till varandra. Jag vägrar att glömma detta samtal, denna uteblivna invit. Varför minnas det som inte kan vara? För att möjligheterna är mer bedårande än handlingarna, tanken på oss hos dig är vidunderlig, men händelsen vore fylld av spritångor, svett och domnade kroppsdelar. Det är vackert det med. Förvisso, det var länge sedan jag kände din doft men nu när den kommer är det som igår när den rödhåriga slog telefonen ur handen när du ringde. Att fem års tystnad kan rusa tillbaka till en så snabbt. Vidunderligt, inte sant?

Smakprov IV.

Hon sa: "Det är lite svårt att hata dig när jag älskar dig så att jag går sönder."
Jag sa: "Det är lite svårt att älska dig när jag hatar allt så att jag går sönder."
Hennes gråt kommer som en harkling, tänderna blottas och det är så vackert, då tåren faller, drar ner hennes mungipor och rinner snabbare snabbare ner, hennes ögon är illröda och leendet är borta, leendena är borta. Inget som hänt finns längre kvar i hennes ansikte, inga skratt har delats mellan oss. Bara ilska, tårar och oss.
Hon skriker någonting jag inte hör och kastar sig mot mig, slår armarna om min hals och det brister. Hon kramar mig hårt, trycker sina läppar mot min nacke och jag hör henne snyfta. Jag pressar huvudet mot hennes axel och det blir blött mot hennes tröja. På knä ovanför mig kramar hon ner mig och hon gråter och pressar mig hårdare mot henne. Min syn försvinner för mina tårar och hela rummet sprids ut som eld. Jag håller mina händer om hennes svank och vågar inte släppa.

Läkaren II.

Kära läkare, du måste hjälpa mig. Hur mår vi idag? Jag kan inte tala för dig, men jag själv mår inte bra. Det förstår jag, när ni klev in började jag för ett par sekunder tro på spöken! Roligt, herr doktor. Tack, berätta nu, om ni vore så vänlig. Jag har varit sjuk i fyra dagar, jag tror att mina inre organ börjar ersättas med snor, hjärnan känns seg och otymplig - nästan smältande, som om den legat i solen för länge, min kropp värker, just nu sitter det i höften och kanske ljumskarna, jag svettas för mycket, detta är inte normalt, huvudet värker liksom delar av min kropp, till råga på allt verkar jag ha ett sandkorn innanför mitt högra ögonlock. I fyra dagar har det pågått, sa du? Ja, alkohol och otukt verkar inte hjälpa. Det gör det sällan, gråter ni? Bara i höger öga, det är sandkornet! Jag tror er, snälla backa så att jag inte får tårar på mitt anteckningsblock. Jag har gjort allt jag kan, men det försvinner inte, det verkar som om mitt inre vill rinna ut ur min näsa och mun, därför tog jag mig an whiskey för att få ett grepp om mitt sinne, så att hjärnan skulle hållas på plats. Det var klokt gjort, men det har gått för långt, är jag rädd. Så jag försökte tömma mig på gifter, mina anlag, varför jag vände mig till kvinnan. Klokt än en gång, men därav värken i kroppen dessvärre. Ser ni hur jag hostar, jag var tvungen att gömma huvudet i kudden för att dölja det. Ja, hostningar förekommer för det mesta när kroppen vill ha ut sitt inre, säg mig, känner ni er dummare? Om jag gör! Känner ni er berusad? Av parfym och ångor. Aha, nu gråter ni igen. Jag kan inte sluta verkar det som, det är en öken i mina ögon, men ingen vätska vill skölja dem rena. Det finns ett hav av vätskor, av droppar, men ett par droppar räcker inte, ni behöver fylla dina glas till bredden och svälja dem med ögonen. Om jag kunde se bättre så skulle jag. Du ser klarare för varje minut, elektricitet och aromer är din medicin, för varje spänning kommer din vy att klarna och ditt inre att stillas. Alkohol och otukt verkar inte hjälpa. I början, nej, i framtiden har du havet inom dig, jag skriver ut ett recept på kvinnor och absint, tills dess får du bada i solljus och dumhet.

Murarna rasar II.

För all del, ta lite mer. Jag har alldeles för mycket för min smak, att bjuda en som Er vore därför mitt största nöje. Nog att jag ofta hållit allting för mig själv men de dagarna är över. Vad sa du att? Nej, det vill jag inte påstå. I dagsläget har jag bjudit så många människor såsom Ni att jag gottgjort alla mina fadäser. Haha! Slampa? Du är inte nådig med förolämpningarna, men jag måste medge att jag förnöjs av en dam med lite... drag i. Flytta lite närmare så att jag kan lägga min hand på ditt lår. Du vet, jag har alltid haft en svag punkt för kvinnans extremiteter. Du börjar minsann bli varm. Det har du rätt i. I den här värmen verkar drycken gå mig rätt upp i huvudet. La cabesa. Det är spanska. Herregud, ursäkta mig, jag återkommer strax. Min gode vän, minns du inte samtalet vi hade alldeles nyss? Jag har tröttnat på din närvaro, därför skickade jag iväg dig. Snälla lyssna bara. Nej, jag har ingen som helst förhoppning att fortsätta våra samtal om dig. De tråkar ut mig. Just nu konverserar jag med någon som får dina historier att framstå som ytliga skrytsamheter. Se på min hand, den är bergfast i din närhet men i närheten av min nya vän så skakar jag som vore jag i spasm. Jag ber dig återigen, lämna oss i fred. Vårt samtal kommer att hänga i luften i all evighet. Adjö.
Ursäkta mig igen, min vän. Jag vet inte vad som flyger i den där karaktären, som ständigt lägger sig i i mina angelägenheter. Var var vi någonstans egentligen? Ah, du frågade mig om min barndom. Låt mig se, jag antar att den skulle kunna vädras en smula, den delen av mitt liv är mer i samspel med mannen som sitter framför Er ikväll. Det som skedde däremellan, det du så gärna vill veta allt om, är ej särskilt intressant. Se, min barndom var fylld av de sorgligaste och lyckligaste tillfällen. Att kamrater och fröknar slog mig var inte särskilt upprörande, för varken mig själv eller mina föräldrar. Snälla, inga ljud av att tycka synd om mig, om jag får be. Du vet för en pojke är det förundransvärt lätt att få slut på en misshandel av sig själv. Hur då? Enkelt, be antagonisterna upphöra med beteendet för din rädsla att bli erigerad. Jaså, den föll damen i smaken? Jag besitter fraser för att ta en ut ur en värld av knipor. Våld i sin tur faller inte mig i smaken. Jag är en belevad herre som skådat världen och grubblat över allt som försiggår mellan jorden och skyarna. Se så, ställ mig en fråga och Ni ska få ett direkt svar. Gud? Nej, dessvärre inte. Hur vackert vore inte det ändå! Om en gemytlig liten gubbe satt och höll oss om nacken. För att vilken sekund som helst kunna värma eller bryta den. Jag förmodar att hans så kallade son fanns, men inte att han var en son till Herren. En intressant synpunkt nådde mig häromsistens. Varje sekund släcks eller exploderar stjärnor större och mindre än vår gode sol. Detta sprider ut stjärndamm i universum som i sin tur ger liv åt alla de fantastiskt olika himlakropparna som pulserar omkring oss, och har även gett upphov till våra obetydliga men innehållsrika liv. Det är ett underbart bävelseingivande urverk som vi lever ibland, så komplicerat och underligt att det tvingar oss till att söka svar. Och vad är då det mest sannolika i ett sådant vetenskapligt under. Att en osynlig gubbe har vridit upp denna klocka och skickat sin son till vår lilla planet, i vår lilla galax, för att undervisa oss? Eller att en slampa drog en lögn? Ni har ett vackert skratt, må jag säga. Kanske skulle ni vilja följa ner mig till vattnet för en kvällslig tvåmannasoaré?

Smakprov III.

Vi är alla galna här. Vi står för det mesta på bristningsgränsen. Redo att explodera, implodera, falla, höjas till skyarna och få smaka sprit så beskattad att den smakar gudars nektar, eller slås till marken och vaggas till sömn av skrikande fyllon. Alternativen är inte så annorlunda från varandra. Himlen och rännstenen är jämbördiga motståndare för de vansinniga.
Hichi slår mig på fingrarna när vanvett kommer på tal eller om armbågarna är på bordet. Min enfald är min värsta dygd. Hon avskyr mina tankar (mitt fördömande) av känslor, hon skrattar åt min syn på psyket, nämner jag Dante eller Baudelaire, Homeros eller fan i mig Havamal! i en diskussion suckar hon och byter samtalsämne. Hon är en flicka från enkelheten, Hichi, det finns inte rum för det pretentiösa. Hon säger: ”Jag vill inte få en lista över referenslitteratur när vi pratar om ditt senaste ligg!”
Ingen är galen, fortsätter hon. ”Ingen blir galen, de väljer bara att ’svåra till det.’”
Jag säger att hon har rätt. ”Galenskapen är inget tillstånd, det är en plats de förlorade hittar till när de är vilsna.” Hon slår mig på fingrarna igen.

Murarna rasar I.

Sätt dig närmare mig är du snäll. Jag är så ensam här på min stol, och det har jag varit i flera minuter. Se så, kom närmare, jag behöver lite mänsklig närhet. Se där, känns inte detta bättre? Jo, visst gör det. Mitt namn är inte särskilt viktigt. Jag kan vara en Robert, en Francois, en Maurice eller Esteban för den delen! Men för samtalets skull kan vi kalla mig Dante. Och ni, min sköna? Så vackert, jag har aldrig hört det namnet uttalas av en sådan förfinad tunga och jag måste medge att jag inte hyst ett överdrivet tycke för det särskilt mycket förrän nu. Men nu kan jag föreställa mig att namnet liksom rullar av tungan, men jag vågar inte förmå mig att pröva tesen för att sedan göra hörseln besviken. För all del, ta ett glas av mitt vin. Det kommer i kartong men mannen som sålde det till mig försäkrade mig att det inte drog ner kvaliteten, trots det blygsamma priset 59 kronor. Nåväl, här sitter vi under en försvinnande sol i en svalkande hetta, jo så kan man säga, och ska ge oss i fas med att lära känna varandra. Det har du rätt i, inte mycket kan gå emot tillfredsställande av nyfikenhet. Spännande? Verkligen? Ja, alla våra känslor är så subjektiva att de blir känsliga att prata om. Jag blir inte särskilt spänd längre. Jag vet utkomsten av varje möte efter ett flyktigt ögonkast. Det finns så mycket man kan lära sig om en nattlig utkomst av en blick. Vad dina ögon säger? Det vet du själv, och om du inte vet det så vill jag inte avslöja det för dig - jag vill inte beröva dig svarets överraskning. Nej, låt oss inte begrava oss i mitt förflutna, det har behandlats på mer än ett sätt och jag har funnit att det aldrig gör någonting lättare att berätta om det. Du gillar verkligen det där ordet va? Spännande... Nej, förlåt mig, för all del får du berätta om ditt förflutna, jag är idel öra! Där har vi någonting jag finner spännande. Låt oss vira in oss i anekdoter från ditt forna liv som jag sedan kan föra in mig själv i på ett eller annat vis. Förlåt mig, en sekund bara. Kan du snälla lämna mig i fred? Ser du inte att jag konverserar med någon? Jag bryr mig inte om vad du vill berätta, ditt tonläge är ohyfsat och jag är trött på att ditt ansikte dyker upp här och distraherar mig. Tack. Förlåt för det, min sköna. Nej, nej jag behöver inte reda ut det mer än så. Mina samtal är över med vederbörande, från och med nu blir det säkerligen inte mer än nostalgiska blickar är jag rädd. Lät jag upprörd? Det var inte min mening, men kan hända att det rev upp lite känslor att avfärda personen. Jag ville inte avbryta vårt samtal. Du var just i fas att berätta en anekdot från och om ditt liv. Jag tänker därför vara tyst tills jag märker att slutet har passerat.

Fortsätt snälla, bara prata på för jag har inte mycket annat för mig än att lyssna. Så du gick in genom dörren och vad hände sedan? Verkligen! Det kunde jag inte tänka mig. Nej, nej, jag hade inte i min mörkaste fantasi kunnat förutspå en sådan förlösning på berättelsen.

Dansen III.

Man skulle kunna tro att ingen, inte ens hon själv, satt en fot i den där lägenheten. Han var redan bländad när han gick över tröskeln. Vitt, vitt så långt ögat kan nå. Som att stirra in i en instängd sol, som om alla skuggor sagt farväl för alltid.
Han står stilla vid ingången och försöker att finna platserna. Dessa han aldrig hittat förr, de han sökt för att slå sig till ro på men alltid tappat bort på vägen. De platser ingen vilsen någonsin kan finna.
Då tar hon hans hand likt en ledsagare, hennes hand så varm och mjuk i hans, och drar honom in i det vita skinande. Förutom hennes doft som sitter i väggarna här hade den där lägenheten kunnat vara obebodd för all evighet.
Hennes hy fyller honom och han skriker efter mer.
Han kan knappt urskilja henne, hans bländning vill inte dö.
Han är för van vid skuggorna och hon har viskat om ljus sedan deras första kyss.
Och plötsligt så vill han inte möta natten, det eviga mörkret som ger löften om dagens återkomst. Han såg att natten gör en blind för framtiden och dess blommor. Han visste att vi alla blir blinda för omvärlden förr eller senare, men vill vi komma ut ur askan måste vi älska solen.
Och han var instängd i den med henne den stunden, från lysande golvplankor till en än mer lysande säng.
Och han gick trevande efter henne för att inte falla men hon viskade att hon redan fallit och att han skulle göra det likadant.
Jag har båda fötterna på jorden. Jag har skådat blommor vissna i min rabatt och jag vill aldrig se dig vissna.
Det kan du aldrig göra, så länge du kysser mig så kommer du aldrig se mig i detta ljus.
Så vackert det kan vara, att aldrig se något för allt ljus.
Du blundar igen.
Och ändå är du här.
Och de föll tillsammans till solens mittpunkt där stjärnor föds och kommer för att dö. Hon ledde honom till ljusets källa.
Där ingen skugga någonsin kunde röra dem.
Allt som började så enkelt som med en dans, en hand mot en svank och en kyss som tog kol på livets strobljus.
Hade lett till ett nytt solljus som kunde få satan att darra, och hans jord blev bördig återigen, och en ny blomma, som skulle följas av fler, knoppades, slog ut och började stråla. Strålade, strålar så starkt att ingen natt vågar möta dem.
Han kysser henne igen.

Mördare.

Jag har kastat upp hela morgonen nu. Från sekunden jag reste mig från golvet, har det strömmat ur mig. Allt ska ut, varje organ, vätska, känsla måste ut och ner i toaletten. Det gör mig inte så mycket, jag är inte säker på att det gör någon skillnad. Det var länge sedan jag kände mitt hjärta slå, munnen vattnas - den sista känslan jag hade var besvikelse över att jag fortfarande levde.
Kastar upp vattnet jag nyss drack och tänder en cigarett. Jag avskyr smaken av rök, den lämnar mig inte, den sitter i mina fingrar! ändå fortsätter jag att röka. Röken är inte grå, den är snarare mörkbrun och glansig som hår. Men den försvinner snart. Det är inte min rök längre. Den skingrar sig i solljuset.
Jag har åtrått cancern i ett år nu. Jag vill bjuda gudarna på martyrens segertecken. När jag torkar mig om munnen framgår det för mig att jag inte minns de senaste dygnen. Det sista, eller första, jag minns är att jag ville bli fylld av allt på hela jorden. Jag ville fyllas av de där flaskorna som glittrade vid vattnet, den där blonda flickan som log med hela kroppen, det där pulvret på toalettsitsen. Sedan kastade jag plötsligt upp en hel morgon. Det verkar inte finnas något slut på hur äcklig min kropp finner sig vara. Jag är så fruktansvärt trött på att vara. Antalet år jag skrikit åt utsträckta händer; Låt mig vara! - Jag tilläts vara, jo visst. Jag har varit i flera år och jag kommer vara i några till. Allt jag kan hoppas på är rök mellan mina fingrar, second-hand-kyssar och en långsam utdragen död.
Jag är en mördare, jag har tagit livet av mina känslor och min kropp. För detta förtjänar jag att dö, tusen gånger om. Men få människor har den turen. Istället förpestas jag med rygg efter rygg som väljer att låta mig vara.
Det luktar spya här, den saken är säker. Mitt liv spolas ner i toaletten. Jag vill följa efter, men är kvar.
Det finns skönhet i att bli tillfreds med sin egen ofullkomlighet. Att stolt kunna säga till sin spegelbild: Jag skulle lämnat dig, så självklart ska alla andra göra det.
Det fina är inte tillräckligt fint för det finaste.

Dansen II.

Men i detta mörker ser han hopp. Nyanser, av en annan värld. Saker och ting ingen annan någonsin sett. Det är vibrationer och vågor i ett varande där det andra förblir så stilla. Ett liv bortom urets och tidens eget hjärta. Rörelsen. Det finns planeter som för länge sedan har fallit, och vi ser dem nu. Forntidens död som lever överallt. Stjärnor på nattens skyar som brinner ut på ett ögonblick, och slukar alltets ingenting omkring dem. Han sitter där på klippan med sorg och kärlek vid sina fötter. Hon omfamnar honom bakifrån och viskar Se aldrig bort, i hans öra. Naturens egna strobljus ler mot dem nu. Han vet att regnet är solar som gråter. Hans sinne har äntligen nått universums gränser. Fanns inte gånger då han önskade sin död innan evigheten föll ner och förgjorde jorden? Nu är det bara han och hon på klippan som spejar ut över sjön och undrens oändliga tak. Och han omfamnas av det nya som kom likt stjärnor faller, likt tårar faller och förångas mot heta kinder. De bevittnar en vidunderlig gryning i natten. Ingen soluppgång, men en resning av rymden. Ett gigantiskt skott av miljoner sovande stjärnor, som långsamt flyger hem. Skimrande sjalar som glimmar i dunklet, påminner honom om ögon som aldrig stängdes, som sög åt sig allt ljus blicken mötte.
Tror du vi kommer nå dit bort?
Jag vet inte, men jag hoppas.
Människan ser tre slut utan slut. Rymden. Havet. Döden.
På en klippa fortsätter dansen. Med såriga fötter, brustna hälar och skrikande hjärtan. De vet båda att livet är en långsam död. Så de dör tillsammans i sin långsamma vals. Efter varje kyss har ännu en strimma liv återgått till jorden.
Vi bygger sandslott av känslor.
Som rivs av varje våg.
Om vi dränker sanden så står det emot varje svall.
Tills kanterna är lena och runda som kroppar.
Som oss.
Om de kunde skulle de sväva ut från deras ensamma berg. Viras in i vinden och aldrig mer nudda mark. De har doppat tårna i evighetens vatten och vintergatan bortom välkomnar dem. Men nu har de sorg och kärlek vid sina fötter. Och det räcker bara ikväll. För nu behöver ingenting hända förrän imorgon. De nya världarna lämnar ingen just nu. De bygger sitt slott på toppen av klippan. Och håller hand med döden som ler mot de båda.
Och gryningen stundar än.

Dansen I.

Strobljus överallt, varje sekund försvinner världen tiofalt.
Strobljus, hon försvinner och kommer tillbaka, där hon dansar i sin gröna klänning eller topp, han ser inte för det svarta håret som piskar röken som eldflammor. Men han har sett att hon sett honom, genom våta testar som flyger genom luften. Han vet inte hur man dansar så han studsar mot henne med ett leende han inte är van vid. När jag log senast så var det när flaskan var full, tänker han och knuffar undan barn och människor som inte har något här att göra. Strobljus, överallt. Han tappar bort henne tiofalt varje sekund men hon är där där där. Så han hoppar närmare tills han ser att hon vet att han var på väg. Och hon sträcker sin hand mot hans utsträckta, det främmande greppet som bränner var handflata, och han drar henne närmare fast hon redan är där. Hennes andedräkt mot honom, den är söt som henne men sur av alkohol och han älskar det. Så i transen av strobljus dansar de sin vals, de känner inte varandra och kommer inte vara klokare imorgon men de dansar som om de älskat varandra sedan barnsben. Hennes lår mot hans, hans hand längs hennes svank, det sträva tyget mot magen. De gnider sig mot varandra som vore de i vatten och kyssen är nära den har redan hänt och hennes tunga är smal och kall, rör sig som en vinkning farväl, det är den enda han sett. Ibland öppna ögon är deras stängda, stängda för strobljus som skiner för alla andra än dem. Men deras dans är vackrare än allt annat, den får tiden att stanna och hjärtan att slå snabbare och snabbare. Midnattslusten skiner i deras ögonlock, i deras glimmande tungor som bara blottas vartannat ljusblink, lugnt sedan snabbare som om de inte får nog som om de vill ha begär kräver allt av varandra de vill sluka sina själar för att bli ett. Så deras dans fortsätter ut i natten, två främlingar som dansar likt älskade, och vill äga varandra om bara för en flyktig månes gång.

I've got my heart tied up. I've got my heart in a bind. She just wants to dance all the time.

And yet there is only a single one here.
The fields are overflown with tulips! Red, green, yellow, they're all here. You have to see them. The straws of grass reaching towards the crowns, towards the sun. She's dancing among them all, she dances all the time. Her skirts gliding through the breeze like raindrops. A tear from her cheek mixes with the fall. She's the drop but she has the ocean within her.
A white dress.
No, black, flowing like petals over the meadow. I want to grab them all, with a boom and a bang. But I have my heart in a bind. I can't reach her when she's dancing all the time. My heart's tied to the trees that's ever watching the flowers on this bed. And yet she's twirling without care, with the love I wish for at night in her eyes.
I withstand the pain in my heart for glimpses of that love.
I withstand this pain for a glimpse of this tulip that will never stop dancing before me.
And you.
Let me back down to the roots.
I will eat the dirt.
For just one more night with her.

Påstå vin.

När hennes tårar slutade rinna, så kom hans egna.
När rännilarna på kinden torkat ut, kom hans egna, han saknade dem så.
Och då de fastspikade stjärnorna inte längre kunde synas i endera av deras fyra ögon. Så kom skriken mot himlen tillbaka om natten. Han skrek tills lungorna sprack, tills stämbanden slets i stycken, och mötte rännstenen som varit hans bädd sedan begynnelsens väckning. Där, på en bänk, med ansiktet mellan knäna kunde han se att smutsen mellan stenarna var det som gjorde dem så vackra. Att det inte är det glimmande grå som fångar skönhet, det är den smutsiga fogningen som håller allt ihop. Och vilken fog det ändå var, de små kornen, gruset och barren, han mindes varenda ett av dem. Han hade stirrat på dem så länge han kunde minnas. Han förstod att det perfekta är motgångar som inte spelar någon roll. Stundligt hat som följs av kärlek kärlek kärlek. Det fula i det bedårande som förhöjer vad som helst till skyarna.
Sedan kräktes han över allt, och den sura vätskan blandades med tårarna som aldrig ville sluta. Han grät för dem båda nu. Och han grät för det svunna, och han grät för det kommande.
På håll var hans plats i den lilla dungen av betong likt vilket som helst. Ingen visste att stjärnor föll från hans ögon och att liv sprutade ur hans hals. Har äntligen mina organ funnit dess boning oumbärlig, skrattade han - ett skratt som fick håret att resa sig på kroppen.
På håll kunde han vara tillbaka år 1854, då hans själsliga tillstånd för första gången såg dagens ljus. Var är vagnen och hästen, som ska föra mig hän? Var är männen i höghatt som ska fnysa och skratta åt mig? Var är hororna som vinkar in mig till gränderna?
Efter hundra 147 år och tio minuter var han tillbaka i sitt nu, i sitt då, i sitt alltid. Och kullerstenarna var täckta av hans organ och känslor. Han var tömd på varenda en, och kunde inte förtära mer av vad som väntade framför honom.
När hans tårar slutade rinna, så kom stjärnorna att falla.
När hans kropp torkat ut, kom varenda ljusglimt att försvinna.
De saknade honom så.

Ensam I.

Mörkret lade sig om en matta över det lilla huset. Det spred sig förbi det ensamma ljuset på fönsterbrädan, och ner till golvet, bort förbi köksön och ända fram till gungstolen som stod framför ett ensamt bord. Ett ensamt bord, där bara en kopp stod och en glödande cigarett som vilade vid dess assiett.
Stolen hade redan slutat gunga, han hade inte satt den i rörelse på många timmar. Det var bara efter den lilla lutningen den fått när han reste sig, för att gå bort till fönstret på andra sidan rummet. Där mörkret ännu inte hade trängt sig på. Här flackade skenet fortfarande från det ensamma ljuset på fönsterbrädan. Här kunde han speja ut genom fönstret på tunnland efter tunnland. Svarta silhuetter av oändligheten bort mot den döda horisonten. Här ute kan man fortfarande se stjärnorna på nätterna, här ute kan man fortfarande urskilja dessa skinande tårar i skyn - i sjöar, i pölar, i vakna ögon. Men från där han stod så såg han bara en oändlighet av svarta marker, oändlighet av ovisshet och dunkel. För nu om några minuter låg hela hans värld i rymdens skugga. Stjärnorna når inte ända hit, de tröttnar på vägen och vänder, vi ser bara deras ryggar. Sådana tankar rotades i honom, liksom besatta av hans sinne. Han försökte ofta tänka på annat, när vinden rasslade trädkronorna och dess gröna färgerna kysste det gula gräset. Då kunde han bara se det vissna, och hans tankar drogs mot minnen då han skrattat men vände likt stjärnorna och begravde sig i mörkret. Han förde sin tunga över tandraden, det var så länge sen han hade använt den alls. Ibland brukade han viska åt sin ensamma eldlåga och fråga varför han inte brändes när de var tätt intill. Aldrig några svar, aldrig någon upplysning, för allt han visste var att ljuset tröttnar och vänder ryggen till - därför satt han i mörker bredvid ett ensam ljus. Ändlöshet ser jag i varje fönster, tänkte han. Hade han någonsin sett ett slut? Om det går att finna, måste han sluta mata sig själv med gult gräs och dammråttor. Nu blev det kallt om hans hälar, solen hade återigen gnolat sin vaggvisa för honom. Och kyla var nu det enda han visste, i oändlighet av svarta marker.

Jag ser det ljusa skenet le mot mitt ansikte.
Jag litar på dig, att du ska få det att försvinna.

Mata mig med spik, och jag spottar järn tillbaka.
Mitt inre är den mest skinande guld, platina, jag glömde när jag skrek åt månen.
Mata mig bara. Det gör mig starkare, försök ta livet av mig och du ger mig ditt eget.
Så många själar jag äger, Ack! det är så svårt att hålla dem alla i styr.
Där är han som åt sin munhåla till frukost. Där är hon som fångade den röda stjärnan i sina ögon. Där är han som värnade om varje människa, utom mig själv. Där är hon med kurvor som vågor, vars mage svällde för varje tugga hon lapade i sig med en köttig tunga.
De gav sig på mig som vore jag där för deras själviska nöje, som om jag var deras att ta! De lade upp spikarna på fat och serverade mig, sedan gick de med tanken att jag var förintad, piercad, styckad, skuren inifrån av deras onda ord och känslor.
Där är han som tvingade ut mig i natten jag var för trött på att möta. Hans spikar lade sig runt hjärtat, för det gör ont när det rusar.
Jag kommer inte låta er ta död på mig. Det är skrivet att jag frodats bland färger och skrattat åt dess toner. Hur kan ni ta livet av Röd, av Lila och Blå? Ni som är blandningar av det lågmälda. Ni kan inte ens hålla upp ett ljus när jag passerar i mörkret. Då behöver jag er inte. Skjut era kanoner mot mig, om jag tynger era sinnen. Greppet om sinnet är av samma stål jag är fodrad med. Skotten vaggar mig bara till sömns. Hur skulle jag kunna leva utan dramatiken ni tvingar på mig? Vad skulle jag vara då, jag skulle bli som jag är nu - jag skulle inte känna och det skulle kännas underbart.
Mata mig med er spik, i det stora hela är jag snart utgången, ur världen och ner i jorden.
Att få växa till ett träd, att låta sinnet bli ens krona. Ja, det är det lugnet jag väntar mig. Utöver det finns bara kramper och fall. Jag trodde länge att jag inte skulle kunna fortsätta, att mina ben blivit sönderslitna av sig själva och jag måste falla. Jag sätter mig bara och vilar, tills ljuset försvunnit helt igen.
Sen börjar jag leta.
Igen.
Och igen.

Såld.

Han hade sålt sig till djävulen, det visste han.
Allt som han älskat, allt som han funnit vara värt mer än han själv - det var borta som det första skrattet. Milslånga kliv, han hade tagit dem alla helt själv. Trots utsträckta händer och frågande ögon. Han slog bort dem alla och tog sina steg. För där borta vid horisonten vilar solen, hade han tänkt. Där borta finns målet, men han visste inte vad det var. Det var länge sedan jag visste någonting, säger han för sig själv och lutar sig tillbaka, lägger sig på sidan och kramar en kudde som känns hård och ojämn.
Du har ersatt det mjuka med hårda stenar, det är därför du kramar bergväggar som vore dem ditt enda hopp. Din enda kärlek. Han vägrar lyssna på rösten, den äger redan hans själ.
Vad mer begär du av mig! skriker han när hans syre förvandlas till dimma. Den sprider sig i hans lungor så att alla hans organ blir dolda. Du kan tro att det är dimma, det gör mig ingenting, men ser du inte elden, ser du inte hur den ännu pyr, och röken darrar i vinden. Den fläckar varje ting i din närhet, den där röken. Den är bara ett minne av sanningen du besatt, nu har jag den. Nu har jag den, din jävel.
Tala inte med mig om jävlar, du som är dold i eld och skugga!
Han vill dränka sitt sinne men finner löjesmasken vara alltför bekväm.
Plötsligt: Det spelar ingen roll om du inte vill spela rollen.
Sedan: Elden, Solen, Tårarna, Rännilarna, Liljorna! Flaskorna, Mörkret, Mörkret.
Han är vilsen i sina stilfigurer, han har använt dem för ofta, han besitter inget nytt!
Hans själ är såld till djävulen, den dansar som han vill.
Pausa bandet: Syftningsfel är med flit.
Fast forward, snälla låt han vara han har aldrig önskat vara en martyr han har aldrig önskat vara en symbol för det onda en symbol för allas olycka han kan skrika och skrika högt att han aldrig önskat vara ett virus för det bittra men hur kan hans texter spy galla över hans sinne!
Play, han minns orden som hon sade innan djävulen tog semester, då det svarta, kolsvarta håret ännu var mellan hans fingrar, hon sa: Jag är trött på skiten, jag är trött på dig. Och han trodde på varje ord, varför skulle han då behålla sin själ? När var person som älskade den, valde att lämna den.
Så han lämnade den åt: Han bakom brinnande draperier.
Den äcklade honom, han visste att han aldrig skulle se den igen.
Och i den rökiga dimman spred sig ett leende.

Läkaren I.

Hur ser det ut? Inte bra. Jag kan se 'inte bra', men vad mer. Ser du inte? För mycket humor. Nej, alldeles för lite i det här fallet är jag rädd. Berätta nu då. Se här, ögonen - svullna. Varför? För lite sömn, för många tårar, vidgade pupiller för han har sett för mycket han inte borde se. Som vadå? Sådant ingen borde se. Vad mer? Små rynkor vid övre delen av läpparna. Från leenden? Alldeles för få, se de starka rynkorna som skjuter ut från munnen, de stora mörka vid undersidan av mungiporna - han har varit arg och ledsen länge. Hur länge? För länge, halsen är fet och flottig, maskar krälar i den som i ruttet trä. Det luktar bränt. Han har svalt sin eld. Vad har hänt med hans fingrar? De är sönderbitna, söndertorkade, sönderkliade, de är sönder. Varför? Han har klöst efter sitt hjärta eller andras, jag vet inte än. Och hans hjärta? Det har krympt. Krympt? Krympt. Varför? Hans hjärta har krympt för han har givit bort för många bitar. Hur många? Tusen, skulle jag gissa. Tusensköna! Det här är inget skämt, se på hans lever. Var är den, det är skuggor överallt. Det är inte skuggor, det är hans lever, den är död nu, men den var hans lever. Den är svart, det vet jag vad det betyder. Han har svalt sin eld. Och försökt släcka den med oskattad sprit. Från djävulen. Lungorna? Skrumpnade av för tunga suckar. Teorier? Sett för mycket han inte borde se, svalt för mycket, gett bort för mycket. Hans muskler verkar slappa och hängiga. Den gula färgen tyder på undernäring. Jag ser knappt för allt hår. Han kanske är en apa, vi hittade bara hudflagor och fjädrar i hans magsäck. Har han smakat på en ängel? Alldeles för kort tid, det fanns bara tio fjädrar. Benen verkar starka. Han har sprungit för sitt liv, när vi hittade honom drack han från en brunn som var tom, sånär som på aska och gammalt smör. Diagnos? Hans hjärta har krympt för han har givit bort för många bitar. Dödsorsak? Han har smakat på en ängel. Blev det hans död? Nej, hans inälvor sjunger en sång om en själ som ville ha solen vars vilja var för stark, men kanske svävar den nu, kanske vill den ännu nå solen den skymtat bakom molnen, och den svävar som...

Aldrig hoppet.
Ingen uppståndelse.
Kunskap och tålamod,
döden är säker.

Det gamla.

När jag suttit och tittat på texterna, dessa svunna blad från den svunna tidens svunna hålor av svunna svunna svunna.... Tyst.
Jag var beläst inom alla ämnen, jag framkallade magi och fakta. Inget var bortom min förmåga. Jag satt på alla svaren.
Hur kan dessa ha undgått mig nu?
Det känns som om jag inte vet mitt eget namn.
Så jag läser mitt gamla geni, saknar tiden jag skrek och spottade åt himlen - nu; när jag får ont i tungan av att kyssa döden. Jag måste ta livet av honom, av mig. Nu förstår jag att det här inte är personlighet, det är det enklaste sättet att bevisa sig som person. Lyssna, folk accepterar dig bara om du är en person, annars är du utanför samhället, utanför personligheterna. Du bemödas inte med en tanke.
En tanke.
Tänk att få en tanke tillägnad sig.
"Jag har vandrat i graven, skålat i underjorden med tunga av guld har jag fått Satan att rodna.
Jag skulle dansa med dig och om äcklet kysst ditt bröst skulle jag säga att ingen sorg är
upplevd"
Satan!
Är jag vis eller dum? Jag har andats Eld och klagar på smaken av aska i munnen...
Det räcker inte. Jag AVSKYR det gamla. Har jag förlorat mitt förstånd? Jag hade det då, uppenbarligen, eller så har jag återfått det.
Snälla, hjälp mig. Jag sträcker ut handen till. Du med hålor till ögon, hör du mig?
Jag minns hur vi dansade på ängar av krossat glas.
Hur vi skrattade skräckinjagande nätter i ända, och hur vi tog lyckan och höll den över stup efter stup efter stup efter...
Låt oss se efter. Jag träffade dig första gången på ett golv i en källare. Som jag grät och kramade mitt bröst. Jag skrek "inte mer! inte mer!" men ingen lyssnade. Så jag rånade husägarnas spritskåp. Jag slukade halva den kvällen. Vi slukade halva.
Jag är fet. Jag är flottig och lat. Jag saknar styrkan du gav mig. Den där arga tonen när du förkastade allt som andra kallade heligt. Herregud, hur kan det ha gått så fel för oss?
Vi skulle varit älskare livet ut. Jag gick ner på knä för din skull. Varför tog du inte emot ringen?
Du säger: Du uppskattade mig inte till slut. Du säger att jag förstört fyra relationer. Att jag inte förtjänar dig.
Jag säger: Jag hade fel! Jag har överlämnat min hela personlighet till vargarna! Jag är ett uppätet fån idag. Jag har inga armar så vad ska jag göra med mina händer?
Jag besitter ingen kunskap längre. Herre!
Har jag förvanskat mitt narrativ? Herre! Säg inte det, snälla nej, nej, låt mig vara. Låt mig ändå ha kvar min röst. Låt mig ändå ha kvar min vilja att spruta Eld! Även om jag inte förmår det längre.
Du säger: Du kan, men säg mig... Lyser inte solen för starkt?
Jag säger: Du har rätt. Jag kan inte se någonting.

Haha!
Se mig se mig!
Haha!

Månen i flaskan.

Men så var flaskan nästan slut. Och månen samlades i tomrummet de skapat, timme efter timme, medan minuterna seglade ut genom fönstret. Lampan mellan dem fladdrade allt snabbare när deras andetag möttes. Först hon, sedan han, starkare starkare, så starka att lågan nästan försvann och glöden föddes i veken. De hade bara månen i flaskan nu och solljuset fladdrade bort mellan dem.
Han sa: Så du är säker?
Hon sa: Så säker man kan vara.
Han försökte fånga de sista dropparna i sitt glas med tungan. Hon stirrade ut genom fönstret där tiden ännu stod stilla. När mörkret tar sig in i våra ögon är vår tid slut. Hon tog tag i hans hand och pressade in sina naglar i hans hud. Hon visste att han inte tänkte se på henne, att han skulle sakna hennes tårar som fallit för sista gången, så länge sedan. Bara krama tillbaka, krama mina fingrar såsom jag kramar dina.
Och det gjorde han, och lade glaset på sin sida liksom mörkret vält det. Han såg bara på hennes mun, hennes haka och hals, hennes frusna axlar som inte längre skakade - bara höjdes och sänktes till ljudet av deras andning.
Han sa: Du vet vad det betyder?
Hon sa: Vem vet inte det?
Han kramade hennes fingrar så att blodet försvann ur dem, så att tårarna pressades fram ur vecken i handflatan, ur huden mellan varje finger, ur varje por. Nu hade månen bara katter kvar i vrårna, de försvann för varandras ögon men såg allt klarare än dagen. Båda glasen låg på sina sidor, och de vajade fram och tillbaka medan de klöste sina händer, och undvek sina ögon.
Hon sa: Minns du när vi dansade, och bara såg golvet för vi inte vågade mötas?
Han sa: Du var så liten att jag inte visste om jag dansade själv.
Hon sa: Du vaggade mig, du visste att jag fanns där, att jag var ett med ditt bröst, dina ben, ditt hjärta.
Han sa: Du fick det den gången, och jag har aldrig bett om det tillbaka.
Hon sa: Du kommer aldrig att få det tillbaka. Det var en gåva.
Han sa: Sådana ger man inte tillbaka.
De sa: Det är i tryggt förvar.
Månen i flaskan, deras torra ögon och gråtande händer. Hon vred hans händer så att handledernas vener syntes för en sekund innan mörkret tog över hela deras rum.
Mellan glasen låg kniven.
Och tiden tog slut.

Regnet I.

Och så slutade regnet falla. På en gata som var tom liksom himlens yta. Bara de små skinande plättarna som lade sig över asfalten som kadaver. De glimmade, så att gatlyktorna förlorade sitt sken. Det är underlig hur klackar kan ljuda över tomma gator, där bakgrunden fylls av motorer och liv. Dessa klackar, klack, klack, de studsar så som de aldrig kan göra på morgonen. Det var dessa hon hörde, där hon gick på vägen, det var dessa som tryckte mot hennes rivna hälar. Klack, klack, hon gick och hon kände skon riva upp skinnet på hälen. Hon gnuggade händerna mot sina armar, hon skakade benen och och skakade huvudet. Vindarna drog förbi just som solen, månen hade just vänt sig åt väst. Klack, klack, hon gick och hon låtsades att allting var borta för snart var hon hemma och klack, klack, så fanns inget annat, bara dörren som snart skulle vara framför henne. Hon dröp av svett, eller regnet, hon vet inte. Det droppar från håret som det droppar från henne. För varje steg, hon tar dem och hoppas att hon ska förbli ren men smutsen den äter henne.
Klack, klack.
Snälla, var hemma.
Gatan är allt. Hon minns inget annat. Så hon går, går, medan smutsen tar över från henne till kläderna, håret och himlen. Det är allt.
Hon har hans smak i munnen och hon vill kräkas men har kräkts för mycket för att minnas hur man gör, hur man gör.
Det är våta gator och klack, klack. Klackar mot asfalten. Hon trampar snett hela tiden och hoppas på klackar som aldrig ska brytas, men de alla... bryts.
Gå där på gatan, och när du kommer... hem.
Så se dig inte om.

Smakprov II.

På kvällen luktade det lik i min lägenhet. Jag hade just kastat ut henne. I timmar skrek hon utanför fönstret, ord som jag gärna skulle glömma, men som jag ler åt varje gång de dyker upp i mitt minne. Det blev för mycket när hon täckte mina väggar med blod. Innan hade jag bara sett ärr på kvinnors armar, nu visade hon när hon skapade såren, stolt och leende.
Jag sa: Sluta, jag förstår din smärta.
Hon sa: Nej, det här är bara mitt eget.
Jag sa: Nej, det tror du bara, att du visar den; du delar den. Det är vår smärta nu.
Hon sa: Det är min smärta.
Jag sa: Nej.
Hon grät efter det samtalet. Jag var tvungen att trösta henne. Jag har aldrig varit mycket för att bli tröstad. Varje gång någon lutar sitt huvud mot min axel så lägger jag handen mot deras nacke per automatik. De behöver mig mer än jag behöver dem.
När hon slutat gråta frågade hon om jag ville knulla henne. Jag tackade nej och gjorde min kvällskaffe. När jag stod, och blundade, och lät aromerna fylla mig så tryckte hon en kniv mot min svank.
Hon sa: Ett snitt på en disk och du är körd, grabben.
Jag sa: Jag har bugat hela mitt liv.
Hon sa: Du är så jävla jobbig.
Sedan lade hon ner kniven.
Den senaste halvtimmen har jag inte vetat var hon befunnit sig. Hon är någonstans i lägenheten, det vet jag, men hon vägrar komma fram. Ibland när jag går på toaletten hör jag fnissande från hallen, eller garderoben. Jag vill inte se efter. Jag saknar min brödkniv.
Hon har hotat mig ända sedan hon kom på mig med Tussilagon i min famn. Jag sa att jag bara doftade men hon lyssnade inte. Hon skrek åt mig och rymde till sin mor. När jag ringde henne sa modern att jag kunde ringa på hennes privata nummer. Jag skrev upp det och lade på.

Ett samtal i natten I.

Hur länge har vi varit här nere?
Du vet hur länge.
Nej. Inte längre.
Minns du igår?
Vagt.
Ta det minnet gånger så länge du kan minnas.
Lägg av.
Gör det.
Men lägg av, jag orkar inte.
Det är därför du tänker på det.
Som att inte du gör det.
Vad?
Tänker på det.
Klart jag gör. Men jag reflekterar inte över det.
Är ju samma sak.
Nej.
Inte?
Nej.
Vad är skillnaden mellan att jag tänker och du reflekterar.
Du är dum, jag är sund.
Men lägg av.
Okej. Du tänker bara på svaret. Jag tänker på helheten.
Va?
Du vill ha ett svar, varför du är här nere. Jag vill veta vad det betyder.
Okej. Men ingenting spelar roll när man vill härifrån.
Sant. Men du kan inte ta dig någonstans förrän du förstått helheten.
Kan jag få lite till?
Ja.
Tack. Du vet... Ibland gråter jag för att jag inte ser någon väg ut.
Fåne. Det finns alltid vägar ut.
Inte alltid.
Jo. Det är bara rädsla som håller en från avståndstagande.
Avståndstagande?
Från andra vägar. Eliminera allt som är mest negativt, för att gå den väg om skapar minst obehag.
Det är inte lätt.
Allt för att undvika tårar.
I Afrika har folket tömt slut sina tårreserver. De har inget kvar.
Vi har inte den lyxen.
Jag måste sova nu.
Gråt inte.
Det ska jag inte.
Sov gott.
Indie.

Indie Radio I.

Väntan är över. Efter över ett års väntan slog Nikki Fever och Trey Gravel äntligen ner sig i Solna igen, slog ihop glasen och slog ihop sinnena. Det blev ett nästan två timmar långt avsnitt av skratt, gråt och indie.
Varsågoda.

Del 1

Del 2

Insomni I.

Jag är så trött. Så fruktansvärt trött. Det har varit så i dagar nu, veckor, månader. År? Jag vet inte. Allting flyter samman i sömnens frånvaro. Jag fick för mig att jag skrev det här brevet för en vecka sedan. Förskräckt har jag tittat i min brevlåda dag efter dag. Först när jag insåg att jag haft slut på bläck sedan november förstod jag mitt missförstånd. Så gårdagen kunde egentligen vara idag, och dagen innan det; gårdagen. Och så vidare in i oändligheten. Ni tänker att det är vanligt, men ni har fel. Ni förstår, det handlar inte om att idag inte behöver vara idag. Förstår man inte dagarnas förflytande förstår man inte sitt liv. Och jag har glömt mitt för länge sedan. Våra liv definieras av milstolparna vi passerar. Och då mina milstolpar, om jag har några, kunde ha försvunnit bakom horisonten för tre år sedan som igår, så ser jag att ingenting förflutit.
Förlåt, tröttheten sätter sig i mina fingrar, i min hjärna. Jag önskar jag kunde ta någonting för att pigga upp dem men allt från kaffeburken, till tobaksdosan och medicinskåpet är fullt av smulor och damm. Så jag stirrar ut i natten och låtsas den vara slummern. Hur lika de ändå kan vara, den eviga rymden och den stundliga sömnen. De kvicka ljusblixtarna som lyser upp ens ögonlock precis innan sinnet flyr iväg och kroppen vilar. Det är så länge sedan nu, så minns jag det åtminstone. De långväga äventyr som sträckte sig över dagar på några minuter, ett halvår på en sekund! inget tidsfördriv kan bräcka sådan inlevelseförmåga. Mörkblå kullar som gömmer en sammetsgrann äng, de höga träden med deras grenar som spricker över himlavalvet, fåglar som pickar i sig stjärnor, fulla av kärlek. Jag såg hur allting har ögon när man slutit sina. En bäck, dess ögon så grå och ytliga att man bara såg sig själv. En stubbe med sin bruna iris, varma ännu sedan kraften försvunnit. Liljornas blickar fick mig att skälva, de gröna ögonen lovade värme och omfamningar till tusen när de dansade i den ljumna brisen. Och havet med dess azurblå, som begravde mig i den svarta pupiller, där det sträckte sig mot horisonten - aldrig att sluta.
Som jag saknar det nu. Jag kan höra solen klampa vid gryningens port. Det kommer få mina tankar att klarna. Plötsligt har jag glömt den vakande natten, de nio kretsarna jag cirkulerar som en hemlös hund.
Och så har gårdagen, blivit dagen igen.
Och detta brev försvunnet från mitt liv.

Poeten II.

Och när hans sinne stillades den dagen, kändes det som om hjärnan började smälta, likt en pendel av is som enbart kylts av de upprepade slagen.
Med tankarna blev det som om hans hud hängde, rann ner över skelettet. Han drog i ansiktet, spände det men hade inga nypor att fästa ansamlingarna han skapade på sin hjässa.
Efter livslängder av kaotiska slag och själsligt virrvarr, hade han, som trott sig vara trollkarl och odödlig, kommit öga mot öga med sin egen ofullkomlighet. Han såg där, i sin spegelbild, endast en man som i sitt desperata försök att göra gott, enbart förlorade sig till hans drömmars demoner. Och vilken syn det ändå var! - han spottar i handfatet - hans misslyckande vibrerar i duvornas regnrännor på taken. Precis som hans medvetande vägrar de att flyga längre.
Han målade sina pärllika tänder gula, smorde in sin hud med sot och fett, slet testar från sitt huvud, svalt sin kropp tills den stämde överens med sinnet.
Han sa: Det spelar ingen roll, om du inte vill spela rollen.
Sedan hällde han tvål i ögonen för att världen skulle se att han gråtit.
Men när mörkret lagt sig över badrummet, och han åter blivit en skugga som vilken annan, kom inte det väntade skrattet till honom - bara de tunga suckarna från minnets farväl.
De började försvinna likt solen bakom horisonten. Han såg hur tvålen inte behövdes för hans ögon.
Det fanns redan rännilar på hans kind. Där utanför, utanför det lilla badrummet, han vågade inte gå över tröskeln för han visste inte vem han då skulle bli. Lämna den sorgliga man som nu var en skugga.
Pendeln försvann i detta skrymsle. De sista dropparna av utsvävningarnas flod hade alla flutit ut. Han var bägaren som rann över.
Och han såg ingenting i sin spegelbild längre.

År 2010.

Tänkte avbryta mina fåniga skönlitterära inlägg för en lista över 2010:s bästa och sämsta, som jag hittade på gamla indie piss-off's bloggen.. Varsågoda.

Årets skiva: Baths - Cerulean
Film: Due Date eller Hachiko
Bok: Malcolmvägen som blev färdigskriven
Komiker: Nick Swardson, konstigt nog, anglofil som jag är.
Lyx: Lingonrova
Låt: Heartbeat Hotel - Windowsill 1
Man: Stephen Fry
Kvinna: Kommer inte på någon offentlig figur. Det får bli Tulpanen.
TV-Spel: Red Dead Redemption
Öl: Nils Oscar Rökporter. Inte druckit men tycker den är kul.
Kaffe: Pike Roast på Starbucks
Macka: Pressbyråns grovfralla med ost och skinka, eller leksandsknäcke med konstiga skidbackesostar.
Resa: Palma med fin Robin och fin tulpan. Eller Miami med fin far.
Internetsida: Torrentbytes/youtube(som google ungefär fast med videoklipp)
Sämsta bok: Samuel Richardson - Pamela
Konstnär: Sett mest av Straybomber, han är bra och skyldig mig en Bukowskiaffish. Och Volstein.
TV-Karaktär: Prospect Half-Sac. RIP.
Ångestdämpande: Håkans, nya boken, GOBBLE GOBBLE
Ångestskapande: Gamla boken, upprepade avsked.
Ord: Återuppfinna
Fras: "På nåt vis", "My mistake, bob"
Makaper: Handpressomaskinen jag fick av kollega. Jobbig att använda men cool.
Ost: Halloumi.
Fryspizza: Ristorante Salame
Engelsk Panelshow: Would I lie to you?
Talkshow: Graham Norton show
Djur: Hund.
Musikvideo: Inte sett så många i år, men Modest Mouse - Whale song var tuff.
TV-Serie (Komedi): How i met your mother
TV-Serie (Drama): Sons of anarchy
TV-Serie (Komedi/Drama): Californication
Nitlott: SL-bot på 1200 som drog in mig och Jake i SLs kafkaeska byråkrati.
Uppsving: Första besöket till Tallkrogen
Insikt: Att det ljumna ibland kan överträffa det extrema.
Uppfinning som sparar mig två minuter: Skohorn
Litterära tema: Medvetandeström.
Klädstil: Black-mystic-indie
Färg: Turkos
Band: Modest Mouse alltid.
Plats: Solna
Doft: Någon tvål jag glömt namnet på
Poser: Poesiläraren i skönlitterär gestaltning
Dans: När skrev jag de här sakerna? Dans? Fan vet jag, tectonic kanske.
Dagdröm: Att jag har två svärd.
Mat: Bulgur, tonfisk, tomat, rödlök. Soppa med lax.
Vidrigaste europé: Va?
Härligaste europé: Huh? Jag vet inte. Jo, grönsakshandlaren i Corte ingles. Hon hade charmigt leende och var alltid glad att se mig.
Vidrigaste svensk: Jimmie Åkesson och Filip Hammar (har börjat ogilla honom efter hans svenskhetsskitsnack på en podcast
Härligaste svensk: Jag.

Det här var inte alls lika kul som jag föreställde mig...

Nytt försök.

Och ute på gatan ligger mörkret som ett täcke. Han stirrar och stirrar, ser löven glida över asfalten som skidor i backen. De mörka skavankerna, träden i silhuetter som skapar sprickor över fasader. Åh, hur han vill bada i svärtan de skapar. Så han stirrar på dessa träd, hur de vajar i vinden. Framför vidöppna fönster som viskar farväl. Och han ser, de där inne, hur de skrattar och ler, hur de omfamnar, kysser, och kramar, och lever.
Träden, skapar sprickor, i deras omfamnings kärlek. Illsinta spår, i deras lyckas manifest. Han öppnar sitt fönster och skriker åt himlen. Skriker åt Guden som viskat farväl, och han skriker åt månen som gråter för solen, skriker åt månen som för alltid är stum. Han ser på tusen trappuppgångar som slocknar och tänds, ser på dessa människor som...
Fan...
Nej...
Jag återkommer när inspirationen funnit mig igen.

Krafs.

Se.
När du står där.
Andetag. Andetag.
När du står där.
Koka det. Koka det.
Vatten. Kokain. Bakpulver. Is.
Koka det. Koka det.
Ta kristallerna, lägg dem i din pipa och.
Ta kristallerna, blås på dem, lägg dem i din pipa och.
Rök.

Du har rökt. Du står, där du just lagt ifrån dig pipan och.
Står, den är inlagd i skåpet, han kommer snart kommer snart kommer snart kommer.
Vad kommer hända när han kommer snart kommer snart
Dörrhandtag, han kommer snart
Vrid det då, han kommer snart kommer snart
Glipan vid golvet, du ser skuggor närma sig
försvinna
närma sig
försvinna
närma sig
Det skriker i dina armar
(kommer snart kommer snart)
Slå händerna i väggen

BRYT

Blod ner för fingrarna, dina naglar blir röda. Dina armar skriker fortfarande och din ilska pumpar ut i venerna pumpar ut i venerna. Så, krossa pipan mot köksbänken - det gör du. Skrik ut hatet mot spegeln - det gör du. Gråt ner i din soptunna (tills den fylls) - det gör du. Fall till golvet fall till golvet fall till golvet fall.
Dörrhandtaget.
Det rörde sig inte.
Det värsta kommer snart,
Ta flaskan, slå den i väggen. Splitter över golvet. Lycka mot fötter. Tryck ut alla piller på en tallrik av glas.
Lapa i dig varenda ett.
Försök sova. Res dig upp.
Öppna fönstret. Ställ dig framför.
Gå därifrån. Känn. Dörren är låst.
Snabba blixtar i ögon. Leta i din skokartong.
Ingenting. Han kommer snart.
Skapa ihop... Fan jag orkar inte.
Skittext.
Ni får den ändå.

Berätta.

Berätta sagor om forntida dagar.
Berätta sagor om svunnen tid.
Berätta sagor om strängar som brast.
Om bågen som spändes bortom sin gräns.
Och berätta om de som såg tårar i himlen. Och saknade i närheten,
frånvaron.
där saknaden överträffade kärleken.
Berätta sagan om sagans uppkomst, hur år förflöt på månader, dagar,
timmar.
Berätta om minuterna.
Jag ber dig, jag litar inte på mina minnen! de förvandlar allt till guld.
Mitt sinnes alkemi.
Och jag vill se verkligheten.
Berätta.
Jag vill se de verkliga färgerna för de är de vackraste.
Allt för mycket ljus sticker hål på mina ögon.
Berätta om rynkade ögonbryn - om de fanns.
Om suckarna som fick huvudet att skaka - om de också fanns.
Berätta om tysta lekar som alltid följdes av skratt
skatt.
Ja, strunta i allt. Det ledde till skratten.
Nu ser jag Nuet, det som kom efter det senaste dygnet visar sanningen,
mitt minne är min skatt.
Så berätta om Guldet och utelämna inget, snälla.
Jag vill att varje skimmer ska sticka hål på allas ögon,
det verkliga ljuset.
Han sa i mörkret kan de blinda se.
Min skatt. Min skatt!
Berätta.
Nej.
Jag håller det för mig själv, min skatt.

Snön.

Snön under hennes fötter. Vinden i hennes hår. Flingor som glassplitter mot hennes kind.
Hon går på gatan.
Knastret när hon går. Kylan när hon står. Hon måste gå måste gå. Vidare. Se ner för att inte ramla. Se ner för att inte gå fel. Hon går rakt fram över gator där bilarna inte stannar.
Smattret under deras dubbdäck. Vindrutetorkarna som skrapar fast dimma på rutan. De kör för snabbt.
Hon går på gatan.
Husen som inte syns. De drunknar i flingor och dimma. Ingen ser ut mot henne när hon går. Där hon går i en linje över gatorna. Bilarna kan inte se så de kör i ett mörker. Hon skakar när hon går men hon svettas och gråter av lycka. Där uppe ser hon solen som en lykta bakom ängladamm. Den visar hennes väg i en linje över gatorna.
Nu. Skorna fastnar i isen. Gå bara gå. Hon saktar inte in. Bilar drar förbi. Avgaser immar hennes glasögon. Hon begravs i dimman som inte finns. Hon ser inte vart hon går men hon går i en linje och saktar inte in.
Gräset börjar resa sig ur snön. Rimfrost över ytan. Hon känner det mot fötterna. Hon vet att det är då hon svänger.
Hon går mot och upp på bron som leder till solen.
Hon glider som på is mot räcket. Här finns inga bilar. Här finns inga flingor som splitter. Ljuden dör och vinden slutar att andas. En tystnad likt ingen annan tar över hennes väsen och imman försvinner från hennes glasögon och ingen dimma döljs bakom höljet.
Nu. Röster bakom henne. Röster till vänster. Till höger. Upp upp. Hennes fötter går upp för räckets bjälkar. Där nere är små avtryck av de som inte fallit igenom. De som gått i solen utan mål. Den skiner på henne och hon sluter ögonen. I det mörker där bilarna kör. Avgaserna i hennes öron. I hennes nacke och armhålor.
Snön under hennes fötter. Borta.
Kylan där hon står. Försvunnen.
Hon måste ner måste ner. De skriker och hon ler.
Hon går mot solen.