Påstå vin.

När hennes tårar slutade rinna, så kom hans egna.
När rännilarna på kinden torkat ut, kom hans egna, han saknade dem så.
Och då de fastspikade stjärnorna inte längre kunde synas i endera av deras fyra ögon. Så kom skriken mot himlen tillbaka om natten. Han skrek tills lungorna sprack, tills stämbanden slets i stycken, och mötte rännstenen som varit hans bädd sedan begynnelsens väckning. Där, på en bänk, med ansiktet mellan knäna kunde han se att smutsen mellan stenarna var det som gjorde dem så vackra. Att det inte är det glimmande grå som fångar skönhet, det är den smutsiga fogningen som håller allt ihop. Och vilken fog det ändå var, de små kornen, gruset och barren, han mindes varenda ett av dem. Han hade stirrat på dem så länge han kunde minnas. Han förstod att det perfekta är motgångar som inte spelar någon roll. Stundligt hat som följs av kärlek kärlek kärlek. Det fula i det bedårande som förhöjer vad som helst till skyarna.
Sedan kräktes han över allt, och den sura vätskan blandades med tårarna som aldrig ville sluta. Han grät för dem båda nu. Och han grät för det svunna, och han grät för det kommande.
På håll var hans plats i den lilla dungen av betong likt vilket som helst. Ingen visste att stjärnor föll från hans ögon och att liv sprutade ur hans hals. Har äntligen mina organ funnit dess boning oumbärlig, skrattade han - ett skratt som fick håret att resa sig på kroppen.
På håll kunde han vara tillbaka år 1854, då hans själsliga tillstånd för första gången såg dagens ljus. Var är vagnen och hästen, som ska föra mig hän? Var är männen i höghatt som ska fnysa och skratta åt mig? Var är hororna som vinkar in mig till gränderna?
Efter hundra 147 år och tio minuter var han tillbaka i sitt nu, i sitt då, i sitt alltid. Och kullerstenarna var täckta av hans organ och känslor. Han var tömd på varenda en, och kunde inte förtära mer av vad som väntade framför honom.
När hans tårar slutade rinna, så kom stjärnorna att falla.
När hans kropp torkat ut, kom varenda ljusglimt att försvinna.
De saknade honom så.

Ensam I.

Mörkret lade sig om en matta över det lilla huset. Det spred sig förbi det ensamma ljuset på fönsterbrädan, och ner till golvet, bort förbi köksön och ända fram till gungstolen som stod framför ett ensamt bord. Ett ensamt bord, där bara en kopp stod och en glödande cigarett som vilade vid dess assiett.
Stolen hade redan slutat gunga, han hade inte satt den i rörelse på många timmar. Det var bara efter den lilla lutningen den fått när han reste sig, för att gå bort till fönstret på andra sidan rummet. Där mörkret ännu inte hade trängt sig på. Här flackade skenet fortfarande från det ensamma ljuset på fönsterbrädan. Här kunde han speja ut genom fönstret på tunnland efter tunnland. Svarta silhuetter av oändligheten bort mot den döda horisonten. Här ute kan man fortfarande se stjärnorna på nätterna, här ute kan man fortfarande urskilja dessa skinande tårar i skyn - i sjöar, i pölar, i vakna ögon. Men från där han stod så såg han bara en oändlighet av svarta marker, oändlighet av ovisshet och dunkel. För nu om några minuter låg hela hans värld i rymdens skugga. Stjärnorna når inte ända hit, de tröttnar på vägen och vänder, vi ser bara deras ryggar. Sådana tankar rotades i honom, liksom besatta av hans sinne. Han försökte ofta tänka på annat, när vinden rasslade trädkronorna och dess gröna färgerna kysste det gula gräset. Då kunde han bara se det vissna, och hans tankar drogs mot minnen då han skrattat men vände likt stjärnorna och begravde sig i mörkret. Han förde sin tunga över tandraden, det var så länge sen han hade använt den alls. Ibland brukade han viska åt sin ensamma eldlåga och fråga varför han inte brändes när de var tätt intill. Aldrig några svar, aldrig någon upplysning, för allt han visste var att ljuset tröttnar och vänder ryggen till - därför satt han i mörker bredvid ett ensam ljus. Ändlöshet ser jag i varje fönster, tänkte han. Hade han någonsin sett ett slut? Om det går att finna, måste han sluta mata sig själv med gult gräs och dammråttor. Nu blev det kallt om hans hälar, solen hade återigen gnolat sin vaggvisa för honom. Och kyla var nu det enda han visste, i oändlighet av svarta marker.

Jag ser det ljusa skenet le mot mitt ansikte.
Jag litar på dig, att du ska få det att försvinna.

Mata mig med spik, och jag spottar järn tillbaka.
Mitt inre är den mest skinande guld, platina, jag glömde när jag skrek åt månen.
Mata mig bara. Det gör mig starkare, försök ta livet av mig och du ger mig ditt eget.
Så många själar jag äger, Ack! det är så svårt att hålla dem alla i styr.
Där är han som åt sin munhåla till frukost. Där är hon som fångade den röda stjärnan i sina ögon. Där är han som värnade om varje människa, utom mig själv. Där är hon med kurvor som vågor, vars mage svällde för varje tugga hon lapade i sig med en köttig tunga.
De gav sig på mig som vore jag där för deras själviska nöje, som om jag var deras att ta! De lade upp spikarna på fat och serverade mig, sedan gick de med tanken att jag var förintad, piercad, styckad, skuren inifrån av deras onda ord och känslor.
Där är han som tvingade ut mig i natten jag var för trött på att möta. Hans spikar lade sig runt hjärtat, för det gör ont när det rusar.
Jag kommer inte låta er ta död på mig. Det är skrivet att jag frodats bland färger och skrattat åt dess toner. Hur kan ni ta livet av Röd, av Lila och Blå? Ni som är blandningar av det lågmälda. Ni kan inte ens hålla upp ett ljus när jag passerar i mörkret. Då behöver jag er inte. Skjut era kanoner mot mig, om jag tynger era sinnen. Greppet om sinnet är av samma stål jag är fodrad med. Skotten vaggar mig bara till sömns. Hur skulle jag kunna leva utan dramatiken ni tvingar på mig? Vad skulle jag vara då, jag skulle bli som jag är nu - jag skulle inte känna och det skulle kännas underbart.
Mata mig med er spik, i det stora hela är jag snart utgången, ur världen och ner i jorden.
Att få växa till ett träd, att låta sinnet bli ens krona. Ja, det är det lugnet jag väntar mig. Utöver det finns bara kramper och fall. Jag trodde länge att jag inte skulle kunna fortsätta, att mina ben blivit sönderslitna av sig själva och jag måste falla. Jag sätter mig bara och vilar, tills ljuset försvunnit helt igen.
Sen börjar jag leta.
Igen.
Och igen.

Såld.

Han hade sålt sig till djävulen, det visste han.
Allt som han älskat, allt som han funnit vara värt mer än han själv - det var borta som det första skrattet. Milslånga kliv, han hade tagit dem alla helt själv. Trots utsträckta händer och frågande ögon. Han slog bort dem alla och tog sina steg. För där borta vid horisonten vilar solen, hade han tänkt. Där borta finns målet, men han visste inte vad det var. Det var länge sedan jag visste någonting, säger han för sig själv och lutar sig tillbaka, lägger sig på sidan och kramar en kudde som känns hård och ojämn.
Du har ersatt det mjuka med hårda stenar, det är därför du kramar bergväggar som vore dem ditt enda hopp. Din enda kärlek. Han vägrar lyssna på rösten, den äger redan hans själ.
Vad mer begär du av mig! skriker han när hans syre förvandlas till dimma. Den sprider sig i hans lungor så att alla hans organ blir dolda. Du kan tro att det är dimma, det gör mig ingenting, men ser du inte elden, ser du inte hur den ännu pyr, och röken darrar i vinden. Den fläckar varje ting i din närhet, den där röken. Den är bara ett minne av sanningen du besatt, nu har jag den. Nu har jag den, din jävel.
Tala inte med mig om jävlar, du som är dold i eld och skugga!
Han vill dränka sitt sinne men finner löjesmasken vara alltför bekväm.
Plötsligt: Det spelar ingen roll om du inte vill spela rollen.
Sedan: Elden, Solen, Tårarna, Rännilarna, Liljorna! Flaskorna, Mörkret, Mörkret.
Han är vilsen i sina stilfigurer, han har använt dem för ofta, han besitter inget nytt!
Hans själ är såld till djävulen, den dansar som han vill.
Pausa bandet: Syftningsfel är med flit.
Fast forward, snälla låt han vara han har aldrig önskat vara en martyr han har aldrig önskat vara en symbol för det onda en symbol för allas olycka han kan skrika och skrika högt att han aldrig önskat vara ett virus för det bittra men hur kan hans texter spy galla över hans sinne!
Play, han minns orden som hon sade innan djävulen tog semester, då det svarta, kolsvarta håret ännu var mellan hans fingrar, hon sa: Jag är trött på skiten, jag är trött på dig. Och han trodde på varje ord, varför skulle han då behålla sin själ? När var person som älskade den, valde att lämna den.
Så han lämnade den åt: Han bakom brinnande draperier.
Den äcklade honom, han visste att han aldrig skulle se den igen.
Och i den rökiga dimman spred sig ett leende.

Läkaren I.

Hur ser det ut? Inte bra. Jag kan se 'inte bra', men vad mer. Ser du inte? För mycket humor. Nej, alldeles för lite i det här fallet är jag rädd. Berätta nu då. Se här, ögonen - svullna. Varför? För lite sömn, för många tårar, vidgade pupiller för han har sett för mycket han inte borde se. Som vadå? Sådant ingen borde se. Vad mer? Små rynkor vid övre delen av läpparna. Från leenden? Alldeles för få, se de starka rynkorna som skjuter ut från munnen, de stora mörka vid undersidan av mungiporna - han har varit arg och ledsen länge. Hur länge? För länge, halsen är fet och flottig, maskar krälar i den som i ruttet trä. Det luktar bränt. Han har svalt sin eld. Vad har hänt med hans fingrar? De är sönderbitna, söndertorkade, sönderkliade, de är sönder. Varför? Han har klöst efter sitt hjärta eller andras, jag vet inte än. Och hans hjärta? Det har krympt. Krympt? Krympt. Varför? Hans hjärta har krympt för han har givit bort för många bitar. Hur många? Tusen, skulle jag gissa. Tusensköna! Det här är inget skämt, se på hans lever. Var är den, det är skuggor överallt. Det är inte skuggor, det är hans lever, den är död nu, men den var hans lever. Den är svart, det vet jag vad det betyder. Han har svalt sin eld. Och försökt släcka den med oskattad sprit. Från djävulen. Lungorna? Skrumpnade av för tunga suckar. Teorier? Sett för mycket han inte borde se, svalt för mycket, gett bort för mycket. Hans muskler verkar slappa och hängiga. Den gula färgen tyder på undernäring. Jag ser knappt för allt hår. Han kanske är en apa, vi hittade bara hudflagor och fjädrar i hans magsäck. Har han smakat på en ängel? Alldeles för kort tid, det fanns bara tio fjädrar. Benen verkar starka. Han har sprungit för sitt liv, när vi hittade honom drack han från en brunn som var tom, sånär som på aska och gammalt smör. Diagnos? Hans hjärta har krympt för han har givit bort för många bitar. Dödsorsak? Han har smakat på en ängel. Blev det hans död? Nej, hans inälvor sjunger en sång om en själ som ville ha solen vars vilja var för stark, men kanske svävar den nu, kanske vill den ännu nå solen den skymtat bakom molnen, och den svävar som...

Aldrig hoppet.
Ingen uppståndelse.
Kunskap och tålamod,
döden är säker.

Det gamla.

När jag suttit och tittat på texterna, dessa svunna blad från den svunna tidens svunna hålor av svunna svunna svunna.... Tyst.
Jag var beläst inom alla ämnen, jag framkallade magi och fakta. Inget var bortom min förmåga. Jag satt på alla svaren.
Hur kan dessa ha undgått mig nu?
Det känns som om jag inte vet mitt eget namn.
Så jag läser mitt gamla geni, saknar tiden jag skrek och spottade åt himlen - nu; när jag får ont i tungan av att kyssa döden. Jag måste ta livet av honom, av mig. Nu förstår jag att det här inte är personlighet, det är det enklaste sättet att bevisa sig som person. Lyssna, folk accepterar dig bara om du är en person, annars är du utanför samhället, utanför personligheterna. Du bemödas inte med en tanke.
En tanke.
Tänk att få en tanke tillägnad sig.
"Jag har vandrat i graven, skålat i underjorden med tunga av guld har jag fått Satan att rodna.
Jag skulle dansa med dig och om äcklet kysst ditt bröst skulle jag säga att ingen sorg är
upplevd"
Satan!
Är jag vis eller dum? Jag har andats Eld och klagar på smaken av aska i munnen...
Det räcker inte. Jag AVSKYR det gamla. Har jag förlorat mitt förstånd? Jag hade det då, uppenbarligen, eller så har jag återfått det.
Snälla, hjälp mig. Jag sträcker ut handen till. Du med hålor till ögon, hör du mig?
Jag minns hur vi dansade på ängar av krossat glas.
Hur vi skrattade skräckinjagande nätter i ända, och hur vi tog lyckan och höll den över stup efter stup efter stup efter...
Låt oss se efter. Jag träffade dig första gången på ett golv i en källare. Som jag grät och kramade mitt bröst. Jag skrek "inte mer! inte mer!" men ingen lyssnade. Så jag rånade husägarnas spritskåp. Jag slukade halva den kvällen. Vi slukade halva.
Jag är fet. Jag är flottig och lat. Jag saknar styrkan du gav mig. Den där arga tonen när du förkastade allt som andra kallade heligt. Herregud, hur kan det ha gått så fel för oss?
Vi skulle varit älskare livet ut. Jag gick ner på knä för din skull. Varför tog du inte emot ringen?
Du säger: Du uppskattade mig inte till slut. Du säger att jag förstört fyra relationer. Att jag inte förtjänar dig.
Jag säger: Jag hade fel! Jag har överlämnat min hela personlighet till vargarna! Jag är ett uppätet fån idag. Jag har inga armar så vad ska jag göra med mina händer?
Jag besitter ingen kunskap längre. Herre!
Har jag förvanskat mitt narrativ? Herre! Säg inte det, snälla nej, nej, låt mig vara. Låt mig ändå ha kvar min röst. Låt mig ändå ha kvar min vilja att spruta Eld! Även om jag inte förmår det längre.
Du säger: Du kan, men säg mig... Lyser inte solen för starkt?
Jag säger: Du har rätt. Jag kan inte se någonting.

Haha!
Se mig se mig!
Haha!