Månen i flaskan.

Men så var flaskan nästan slut. Och månen samlades i tomrummet de skapat, timme efter timme, medan minuterna seglade ut genom fönstret. Lampan mellan dem fladdrade allt snabbare när deras andetag möttes. Först hon, sedan han, starkare starkare, så starka att lågan nästan försvann och glöden föddes i veken. De hade bara månen i flaskan nu och solljuset fladdrade bort mellan dem.
Han sa: Så du är säker?
Hon sa: Så säker man kan vara.
Han försökte fånga de sista dropparna i sitt glas med tungan. Hon stirrade ut genom fönstret där tiden ännu stod stilla. När mörkret tar sig in i våra ögon är vår tid slut. Hon tog tag i hans hand och pressade in sina naglar i hans hud. Hon visste att han inte tänkte se på henne, att han skulle sakna hennes tårar som fallit för sista gången, så länge sedan. Bara krama tillbaka, krama mina fingrar såsom jag kramar dina.
Och det gjorde han, och lade glaset på sin sida liksom mörkret vält det. Han såg bara på hennes mun, hennes haka och hals, hennes frusna axlar som inte längre skakade - bara höjdes och sänktes till ljudet av deras andning.
Han sa: Du vet vad det betyder?
Hon sa: Vem vet inte det?
Han kramade hennes fingrar så att blodet försvann ur dem, så att tårarna pressades fram ur vecken i handflatan, ur huden mellan varje finger, ur varje por. Nu hade månen bara katter kvar i vrårna, de försvann för varandras ögon men såg allt klarare än dagen. Båda glasen låg på sina sidor, och de vajade fram och tillbaka medan de klöste sina händer, och undvek sina ögon.
Hon sa: Minns du när vi dansade, och bara såg golvet för vi inte vågade mötas?
Han sa: Du var så liten att jag inte visste om jag dansade själv.
Hon sa: Du vaggade mig, du visste att jag fanns där, att jag var ett med ditt bröst, dina ben, ditt hjärta.
Han sa: Du fick det den gången, och jag har aldrig bett om det tillbaka.
Hon sa: Du kommer aldrig att få det tillbaka. Det var en gåva.
Han sa: Sådana ger man inte tillbaka.
De sa: Det är i tryggt förvar.
Månen i flaskan, deras torra ögon och gråtande händer. Hon vred hans händer så att handledernas vener syntes för en sekund innan mörkret tog över hela deras rum.
Mellan glasen låg kniven.
Och tiden tog slut.

Regnet I.

Och så slutade regnet falla. På en gata som var tom liksom himlens yta. Bara de små skinande plättarna som lade sig över asfalten som kadaver. De glimmade, så att gatlyktorna förlorade sitt sken. Det är underlig hur klackar kan ljuda över tomma gator, där bakgrunden fylls av motorer och liv. Dessa klackar, klack, klack, de studsar så som de aldrig kan göra på morgonen. Det var dessa hon hörde, där hon gick på vägen, det var dessa som tryckte mot hennes rivna hälar. Klack, klack, hon gick och hon kände skon riva upp skinnet på hälen. Hon gnuggade händerna mot sina armar, hon skakade benen och och skakade huvudet. Vindarna drog förbi just som solen, månen hade just vänt sig åt väst. Klack, klack, hon gick och hon låtsades att allting var borta för snart var hon hemma och klack, klack, så fanns inget annat, bara dörren som snart skulle vara framför henne. Hon dröp av svett, eller regnet, hon vet inte. Det droppar från håret som det droppar från henne. För varje steg, hon tar dem och hoppas att hon ska förbli ren men smutsen den äter henne.
Klack, klack.
Snälla, var hemma.
Gatan är allt. Hon minns inget annat. Så hon går, går, medan smutsen tar över från henne till kläderna, håret och himlen. Det är allt.
Hon har hans smak i munnen och hon vill kräkas men har kräkts för mycket för att minnas hur man gör, hur man gör.
Det är våta gator och klack, klack. Klackar mot asfalten. Hon trampar snett hela tiden och hoppas på klackar som aldrig ska brytas, men de alla... bryts.
Gå där på gatan, och när du kommer... hem.
Så se dig inte om.