”Vem är du, säg?
Del av den kraft vars lott
är: alltid vilja ont och alltid verka gott.”

Verum Ebrius I.

Från och med nu är jag berusad hela tiden. Det är ett koncept du inte kan förstå, greppa med ditt lilla sinne. Hela tiden. Du är för färglös för att förstå någonting sådant, att förnimma en kontext där detta vore nödvändigt. Det är din förlust, och gör att vi aldrig kommer att lära känna varandra och därför ens har känt varandra. Från och med nu. För förstå, jag sitter vid menlösa ting varje morgon, dag, kväll, natt, gryning, morgon, dag, kväll, natt och viskar för mig själv: Varför är jag inte såhär berusad hela tiden? Och sedan vaknar jag efter en kort slummer, ett kort knull, och tänker: Varför är jag inte mer berusad nu - och sedan hela tiden? Än har jag inte sett eller hört något solitt argument emot denna grundtanke. Se på min fredag, du, din nyans, jag vaknade upp; berusad med parfym på mina fingrar. Dagen spenderades vandrande bland grodyngel och fåntrattar medan jag smuttade efter himlen (tro mig, jag fann den stundom). Varefter jag dränkte mitt liv i en bägare av pärlemor, talade med kvinnor om ting jag innan enbart haft ett hum om, och sedan blev tillåten att impregnera fingrarna med deras essens. Spola tillbaka och upprepa, din jävla nyans.
Jag har inget intresse för resten av världen, här i min håla, min nystädade håla som doftar en säregen blandning av kön och parfym, kanske ett stänk av nyöppnat rödvin. Om det ändå vore så väl, om jag ändå kunde se någonting annat än flaskor, fittor, kokain och skällsord utanför dessa fönster. Kanske hade det gjort mig till en bättre människa, fast dock en mer tråkig sådan. Se, jag har redan försökt andra vägar, låtsas vara någon jag inte är, någon jag inte förmår att vara för det ter sig inte fördelaktigt för mig. Jag knullar din egen mor om jag finner ett utlopp för vad fan som tynger mig för stunden. Jag tvekar inte en jävla sekund, ditt tråkiga våp. Från och med nu är jag berusad hela tiden. Beskjut mig med kanoner! fulla av gonorré, klamydia, alkoholpsykoser, överdoser och delirium tremens. Jag överlever dem alla. Fatta att det är en barnlek för mig. Jag är oövervinnlig mot era tarvliga virus, bakterier och parasiter. Hjärnspöken har varit mitt levebröd i tio år, hur fan skulle jag kunna bli besegrad nu?
Låt mig låta min pretentiösa ådra flöda, solen har sedan länge släppt sitt grepp om grenarna. Jag drömde om en tussilago som grät över min spegelbild. Och jag saknar den ensamma blomman mer än någon annan i min köttsliga rabatt ikväll. Tänk att få en tår tillägnad en. De ensamma salta dropparna får mig att be om ruset. Och jag besitter det nu. Nej, jag kommer aldrig återgå till det gamla, det är avverkat, passé, jag är inte längre intresserad av att mörda dagarna med fingrar som bara luktar svalg och pissoar. Men jag sänker glasen gång på gång i kön till himlen.
För jag mättas av fjädrarna från tusen änglar.
Det är något ditt lilla sinne inte kan greppa, din jävla nyans.