Paris. Nej inte staden, låten, vilket band? glöm det.

Då blev det kanske dags att hålla saker inne istället för att vädra på en fånig blogg utan läsare än jag, mig själv och du. eller den bredvid dig.

Jag borde börja skriva på en ny bok. Jag lurar mig själv med att vänta på nästa responsvåg. Det rycker i handen, jag tecknar ner ett par rader än här än där.
Det blir idén jag hade. Jag kommer inte ifrån den. Jag måste gå från en i helvetet till en i skärselden, limbo, kanske lär jag mig en dag uppskatta lycka i litteraturen. Släck mitt liv då är du snäll.
Jag tappar viljan om jag funnit meningen i en berättare som gottar sig. Ett utbrunnet ljus. En fågel utan vingar.
Vad vet jag.

Men jävlar vad vinden för med sig blommor och bin. Usch, orden smakade fränt som urin luktar i min mun men jag suddar aldrig ut det jag skriver.
Det är lätt att dra in all verklighetsuppfattning från sina ord.
Kanske har jag förlorat den för evigt, jag säger aldrig det jag känner.
Platon kallar mig skuggan på väggen, han har rätt, den togapojken.
Men jag ser andra skuggor närma sig, ute på dansgolven, i parkerna, i soffor och gränder och de får dagarna att flyta förbi.
Tills solen kommer och fullständigt lyser upp allt som varit mörkt och dött.

Jag har vaknat med den i ansiktet hela veckan.