Snöfall.

Men se, vad gör snö utanför mitt fönster?
Den ter sig virvla och störta vart hän den vill. Ändå tror jag mig det vara mars eller april, om det inte har hunnit bli maj. Mitt minne blir så dåligt mellan glasen. Liksom mannen vid rännstenen sa: Fortsätter du sådär, så lever du inte lika länge som jag.
Denna snö, den verkar klättra uppåt. Varje snöflinga vilset letande efter en annan, eller efter att bara vara ensam. De sägs vara unika men de ser alla identiska ut för mina trötta ögon.
Hur de river i vinden, de fullkomligt skrapar sönder luften. Det är för många för att räkna, just nu, och jag kommer på mig själv att se varje flinga som ett minne. I vansinnig fart, störtande runt i en ihålig sfär. Bara för hoppet om ögonblicket när de plockas upp och skummas igenom, för att sedan bli avfärdat. Detta är hos gemene man, jag vårdar och älskar med minnen, jag har så få - de är lätta att sortera. Där flög stunden jag inte fick upp mina byxor, på gatan utan namn i en lika namnlös stad. En glimt fick jag nyss av hon som bet min tunga, var gång jag sökte smaka hennes gom. Jag tappar bort dem ständigt men de virvlar tillbaka liksom herpes, tillåter du mig att vara så grov?
Äsch, dessa snöflingor - de upprör så många. Jag minns hur jag kräktes ut dem över ett bord, som låtsades vara plast, till en kvinna jag var stolt att kalla frände. Det var flingor fyllda av smuts, tårar och blod och hon skrattade och sa: "Shit."
Det händer att jag glömmer bort det vackraste som världen har att erbjuda, människan. För hur bedårande och vidunderlig en bergstopp än kan vara, så kan den inte jämföras med spänningen av en pupill med en strålande iris som lyser när någon säger: "Jag älskar dig."
Det är osäkerheten som skapar skönheten. Vi kommer aldrig veta om vi har varit älskade, eller ens om vi har just detta. En snöflinga berättar för mig om en natt där en man stod ensam i en dörröppning och viskade att han ser var han känner, men inte kunde känna. Det finns en skönhet i det man aldrig vet. Det finns en skönhet i att hoppas på att något ska bestå, medan allt annat är flyktigt.
Det finns skönhet i den där flingan... Och den. Och den och den och den.
Men det finns också den där stora, som man hatar så mycket att man längtar tills den smälter och dunstar.
Det finns också den.
Shit.

Din död I.

Schh.. Kom närmre. Jag ska döda någon ikväll.
Det stör dig väl inte, hoppas jag? Men saken är klar. Någon ska dö av mina handlingar.
Jag vet inte vem. Jag vet inte hur, när eller med vad jag ska göra det. Men min kropp skriker efter livlöshet i dess grepp. Min kropp skriker efter blod. Efter skrik och stela leder.
Det är ett infall som besökte mig först... nyss. När jag stirrade in i månen och kände hjärtat slå kramp. Jag föll till knäna och hostade maskar och damm. Inte visste jag vad detta oländiga symtom berodde på, men jag visste att det krävde någonting som medicinen inte kunde skänka. Det min kropp skrek efter var liv, den eld som brinner i ett så minskande antal kroppar. Jag antar att det betyder att min egen slocknat.
När var det?
Var det när jag tog den där europeiska liftarens oskuld, fastän hon hävdade sig vara homosexuell? Eller när jag drog flaskan i den stackars mannens huvud, när han hävdat att han kunde frälsa mig?
Det spelar ingen roll.
Säg mig, det spelar ingen roll.
Någon ska dö ikväll.
Mina händer ska vara ansvariga.
Snälla, följ mig inte ut. När jag går på dessa snötäckta gator, där varje snöflinga smälter likt glas i en ugn. Jag kommer slingra längs gränderna bortom gatlyktornas ljus. Väsa åt de passerande och de vänder sig om och drar rocken om sina liv.
Som om det skulle rädda dem.
Hon, flickan där i svart långklänning. Hon går så obemärkt förbi de flesta män, knappt lamporna lyser upp hennes dåliga hållning.
Det blir som att jag ser henne genom väggar. Omvägarna jag tar för mig bara närmare närmare hennes späda hals. Har du känt solen mot din kind? Det måste du. Månljuset har en förundransvärd tendens att bita alla dina blottade hudstycken. Plötsligt skulle jag se blod flyta vid varje gatuhörn. Och där i skulle jag hoppa som ett barn efter ett skyfall, med regnbågens arm vilande över mig som triumfbågen. Det skulle bara föra mig närmare henne.
Där nere under bron. Snöflingor faller på en våt gata. Den enda platsen där asfalten glittrar av vatten och elektriskt sken. Dimma sprider sig från de östra husknutarna. Jag står bakom trädet vid dungen och ser henne vandra med en enkel melodi på sin tunga. Kanske är hon glad över sin kväll. Kanske har hon fått en kärleksförklaring från en vän, en man, en kyss på sin kind, en kuk i sin mun. Det spelar ingen roll.
Någon ska dö ikväll.
Jag tar ett steg fram.
Det kan lika gärna vara hon.