November år noll I.

Han slog ner glaset i bardisken så flisorna flög.
"BAM!"
Han slog ner handen i glaset så glaset flög.
"BAM! BAM!"
Bartendern tittade på oss, jag höjde mitt glas och pekade på det. Han nickade.
"Fattar du vad jag menar, Nik?", frågade han och stirrade på sig själv i spegeln bakom flaskorna.
"Vad? Det om tjejer eller det om bam bam?"
"Synonymt, monotont unisont, för i helvete."
"Du är en jävel på ord."
Min drink kom och jag drack halva i ett svep.
"Det är så. Det är bara BAM BAM och sedan adjöss! Cheers!" Han pekade på sin blodiga hand och sträckte ut armarna runt den lilla högen framför honom. Bartendern skakade på huvudet. "Adjöss."
Det började strömma in kvinnor i baren, i vimlet en handfull av män som såg dummare ut än en hipster som snubblat.
"Se på dom där, Nik. Se bara på dom."
"Jag ser på dom."
"Killarna, tror du dom känner brudarna?"
"Nej."
"Men dom pratar ju!"
"Man behöver inte känna kvinnan för att prata med henne."
"Fan vad du är irriterande."
"Förlåt, man behöver inte känna kvinnan för att bam bam."
Han slog ut med sin blodiga hand och lade den på min axel. Den blev våt.
"Så ja, Nik, så ja! Du vet, jag har varit omkring i kvarteret. Jag har sett min del av fucked up things."
"Vårda språket."
"Dude! Om någon vet vad brudar handlar om är det jag. Det vet du"
"Vad handlar dom om?"
Han log och jag höll upp handen. "Jag tar tillbaks frågan."
Männen i sällskapet, i deras bleka stuprörsjeans, korta kavajer, och enfärgade skjortor - två knappar uppknäppta, beställde brickor åt sällskapet. Bacardi razz, fru djävuls piss.
"Varför tar du med mig hit?"
"Dom där killarna kommer bli fulla och odrägliga, som du, som jag. Men dom bryr sig mer om sig själva än om brudarna."
"Jag med."
"Lögnare. Vem är hon då?"
"Vem?"
"Hon du stirrar på där borta."
"Jag vet inte vem du pratar om."
"Hon, ljusbrunhåriga i vitt linne och röda läppar."
"Blek hy?"
"Vad annars?"
"Jaha, hon."
"Bryr du dig mer om dig själv än om henne?"
"Absolut."
"Då skålar vi för det! Garcon! Två drinkar åt mig och Herr Kyla!"
Kvinnorna och männen i deras illasittande kläder hurrade åt glaset som försvann i deras strupar som livet ur en kropp. Om några gjorde sig förtjänt av epiteten kyla, så var det isberget där borta.
Drinkarna kom, och han tog sin, gav mig min och drog bort mig från baren.
"Kom."
Han drog mig till bordet den ljusbrunhåriga i vitt linne och röda läppar, blek hy, satt. Hon följde var steg vi tog. Vi ställde oss vid bordet och han höll upp sin blodiga hand mot den andra kvinnan vid bordet.
"Se här! Jag har inte sett dig på så länge att självaste jesu sår börjar framträda i handflatan, fan vad länge sen."
Innan hon hann svara så slog han sig ner bredvid henne. Den ljusbrunhåriga såg bara mig, och mina blottade kroppsdelar som till stor del var fria från blod.
Han lade sin oskadade hand på hennes axel och började kåsera. Hon skrattade, hon hade svart hår, det enda som skiljde henne från den andra. Den som nu log mot mig.
"Har du några sår?"
"Oändligt många."
"Men vi har inte setts på vad? Tjugo år?"
"Något sånt."
"Tur att vi hann i tid då." Hennes späda händer, späda armar pressades ihop så att armbågarna möttes, fingrarna omflätade vid hennes rödblommiga kinder. Sådana tänder som gör ett frånvaro av leende oumbärligt.
"Det enda oumbärliga är att inget är oumbärligt", sa hon.
"Vad sjukt."
"Jag vet."
"Och jag med. Jag ler för lite."
"Det är min förlust."
"Det är vår förlust."
Hon fläktade sitt ansikte med handen, dolde tänderna för mig, hon hade ängar i sitt ansikte nu. Jag gjorde slut på drinken.
"Är du varm?"
"Som om jag hade feber."
"Varför?"
"Det måste du väl veta?"
"Vi blir tysta om vi vet allt. Och jag vill höra din röst."
"Jag är varm."
"Jag vet en kall plats där vi kan prata. Vill du?"
Hon hade redan rest sig upp. Vi mötte kylan i ett rum som tystnat.

Dialog I.

Hej. Hej. Vad gör du? Vad gör du? Sluta. Nej. Jo, sluta. Nej. Jag hatar dig. Jag älskar dig. Nej. Jo. Jo. Nej. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte mer. Bra. Jag vet. Eller jag vet inte förresten. Spelar mig ingen roll. Jo. Nej. Det blir alltid såhär. Förlåt. Men det blir fan ALLTID såhär. Jag sa förlåt. Det är inte ditt fel. Det är sant, det är alltid ditt fel. Jag hatar det här. Jag med. Jag vill inte att det ska vara såhär hela tiden. Det vill jag, då slipper man skratta åt helvetet. Man måste skratta i helvetet för att stå ut. Skratten blir sitt eget helvete, tids nog. Du är så bestämd. Har du bestämt dig? Jag vet inte. Det är enkla frågor, höger eller vänster, ja eller nej. Jag vet inte. Välj bara någonting! Men jag vet ju fan ingenting om någonting! Det måste man inte. Vad var det han sa nu igen? Vem? Han, som sa någonting, som du tyckte stämde. Han sa att ytterst få älskar på grund av kärlek. Och de andra? Tidsfördriv. Tidsfördriv! Det där är min grej, du måste skaffa en egen. Jag förlorar alltid mina grejer. Ja. Jag förlorar alltid. För det mesta. Så förlorar jag. Vad var det han sa? Vem? Han, som sa någonting, som du tyckte stämde. Han sa att vi måste uppfinna kärleken på nytt. Gör det då. Jag orkar inte. Jag förstår dig. Jag rycker på axlarna. Det är därför alla finner dig förskräcklig. Inte alla, vissa lägger till ännu ett ord. Förskräckligt oskön? Förskräckligt skön! Förskräckligt tråkig? Förskräckligt otråkig! Jag har tröttnat på dig. Och jag på mig. Jag lämnar dig nu. Jag vet. Eller jag vet inte förresten. Dra åt helvete. Jag älskar dig. Och jag dig.

Poeten I.

Så förnimma er nu en man, sittande med huvudet riktat framåt, knäna ihop, fötterna lätt särade, händerna på låren. Blicken, klar och glasartad - du ser ännu rodnaden och rännilarna ner för kinden. Hyn så blek att den smälter ihop med rimfrosten på hans fönster, som skyddar hans boning från snöflingorna som faller på en våt gata där de försvinner plötsligt så fort de nuddar asfalten. Håret är tovigt och har klistrat sig till den glänsande pannan. Du skulle i denna förnimmelse kunna tro att han var död. Men du skulle ha fel.
Det var så han satt.
Vid hans fötter låg blad utspridda likt skorpsmulor, alla trampade på av skor utan sulor, tomma och blanka viskningar om drömmar som aldrig blev uppfyllda.
Han trodde sig höra dem skrika.
Vid bokhyllan som varit hans liv var en stor hög av dessa blad, som om var hylla spytt ut dem som giftig galla. De var rena men månen fläckade dem med sitt sotiga sken.
Över golvet ränner myror, kvickt mellan träplankornas skavanker och springor. För dem - väldiga slätter i natten. De håller sig borta från hans fötter som är det enda som utströmmar värme i detta rum.
De har samlats vid det kallaste.
Bredvid ett ensamt stycke papper, som rivits itu itu itu och knycklats ihop så till oigenkännlighet att de skulle kunna tas för snöflingor! låg en trubbig penna i blyerts. Den runda udden, brusten och nött. Bit för bit plockar de grafitflisorna mot hemmen i springorna. Bit för bit tills golvet är rent från hans sinnes bläck.
Skulle du veckla upp dessa snöflingor, de som inte kan smälta, och pussla ihop den skulle du finna källan till rodnaden i ögonen, den bleka hyn, det nu av svett klibbiga håret. Du skulle läsa en text han inte förmådde skriva, som kom från det djupaste av sår i hans själ. Som han inte kunde förstå, som han inte kunde se ta form, men som fläckade ner pappret som vore det giftigt för hans kropp. Som vore det giftig galla.
Och du, där du nu sitter, och läser, och läser, med huvudet riktat framåt, knäna ihop, fötterna lätt särade, skulle känna din blick rodna till glas. Och kanaler grävas över dina kinders slätter.

Indie.

På nåt vis I.

Vintern får hans kusliga skratt att tystna.
De stunderna av leenden tog livet av honom. Han fann sig skratta åt att solen steg upp var morgon. Stående på fönsterkarmen grät han när den försvann bakom horisonten. När stjärnorna tändes, de han visste var tårar hon fäst där åt honom, kunde han bita sig i tungan tills den blödde.
Det var då han visste att hon varit ifrån honom så länge. Innan, han lät dikter ta form i sinnet, de ensamma stunderna av klarhet för oförståndet.
Hon kom till honom och hon kysste honom, kvävde hans dikt med tungan och lärde honom att älska för han visste inte hur.
Hur bara moln pryder hans himmel nu! Det får honom inte att sakna stjärnorna så mycket, dessa tusen tårar. Han har fortfarande kvar hennes på sin kind.
Den stjärnfyllda himlen är i hans anlete, var stjärna är minnen från de stunder hon gav. Den där är första kyssen, den där är trevande händer mellan låren. Den där är att suga i sig varandras läppar.
När solen gick ner nyss så såg han inte efter den. Han förlorade sig i spegelbilden av reflektionen av spegeln på hans kind. Där ser han hur hon viskade att hon aldrig skulle säga åt honom att gå. Och hur en kropp blev två, medan två tårar blev en.
När han stängde dörren som öppnade hans hjärta sitter hennes liljor kvar på hans fingrar än.
Genom dörren sa hon: På nåt vis.
Och han visste vad hon menade.

För sent I.

Egentligen var det för sent redan när hon knackade på dörren.
Tre små dunk som spred sig likt ogräs (blommor tyckte jag då), och bestämde mitt öde. Jag smög fram till dörren, naken och krökt rygg - rädd för att bli sedd genom titthålet. Om vi alla var mindre skygga. Men jag såg hur hon stod där och hängde med kroppen, hon skakade inte trots all kyla som läckte in från trapphusets öppna dörrar. Hon verkade till och med ånga! Jag var tvungen att öppna, och hon omfamnade mig så att mitt hjärta brast och läkte. Som koagulerat blod över ett redan läkt sår, det slits bort och man är hel igen, en stund. Men det var glödande kol mot en isbit, det kalla försvann inte, men delar av mig smälte mot hennes kropp.
Egentligen var det för sent.
Nu medan jag skriver verkar hennes aura gå runt i cirklar framför mig. Det kan vara migränen också. Då och då får jag pussar på kinden när jag låtsas att hon inte finns. Tittar jag på henne är hon plötsligt borta. Men hon trånar efter mig för varje ord jag skriver, för varje tråd koncentration som ägnas åt texten, som dras från henne.
Hon tror jag skriver för henne, det har hon alltid gjort, allt sedan jag sa att hon fick mig att smälta.
Kvällar jag gråtit viskar hon till mig, ord jag inte vill höra men som får mig att gråta än mer. Hon brukar sätta sig i mitt knä när jag stirrar ut genom fönstret, och bara iaktta mig. När jag försöker kyssa henne rycker hon på axlarna och går hem.
Jag lämnar aldrig mitt rum, jag väntar på att hon ska komma, hon har tagit min nyckel för hon säger att jag oroar henne utanför mina väggar. Hon gick med löften om att ta hand om mig, göra min skygga pöl till ånga och sväva som... Men jag känner bara hunger. Min föda är nötter och fjädrar. Hon säger att jag äter henne och mig själv. Sedan flyger hon iväg och jag gråter med munnen full av fjädrar och nötter mellan tårna.
När jag skrikit på henne säger hon att jag kan lämna henne när jag vill. Hon har inget minne, hon tog min enda nyckel!
Kyss på min kind.
Nätter vi älskat (hennes ord) kan hon berätta historier om hennes forna liv. Hon skrattar och ler och säger att jag inte får plats i dem. Jag vet mer om hennes förflutna än om mig själv. Om jag öppnar munnen finner hon mig tråkig.
Hon säger: Alla skriver om sig själva, vi måste berätta om andra först. Sedan tvingar hon mig skriva om när hon miste sin oskuld. Två gånger. Och hon frågar varför jag gråter och varför mina fingrar är såriga. När hon somnat försöker jag bita av dem men de är härdade efter de åren jag gick på alla fyra.
Var skulle ni män vara utan oss kvinnor, skrattar hon fram när hon stänger dörren.
Kvar i Eden, säger jag och hör att jag inte talat sedan jag minns inte när.
Det fanns tider då min tunga inte vilade förrän ögonen slöts (om ens då) jag gestikulerade och ropade vid tusen bord och människor. De föll furulikt till mina historier och syner på världen - de hon förklarar vara tråkiga. Nu för tiden minns jag inte en enda. Jag undrar om någon skulle falla för hur hon förlorade oskulden.
Hon sa: Det är sådant du ska skriva, en oskuld kan man aldrig återfå.
Jag sa: Jag har glömt den förlusten, då är den tillbaka.
Hon sa: Nej - sedan talade vi inte mer.
Den enda ljusglimten är att fönstren står på glänt, det fläktar bort värmen från min panna, mina armhålor. Det är vackrare där ute än här inne. Något gott är att jag står rakt när jag är ensam. Och jag har varje eftermiddag pillat bort delar av barnlåset som håller fönstret från att öppnas helt. Snart står det öppet och mer än hälften av min kropp kan luta sig ut och känna hundra förnimmelser komma därute. Det får mig att glömma den som möter mig härinne.
Min fader, om jag hade någon, sa: Gud lutar sig över oss alla.
Jag, om jag sa något, sa: Om han lutar sig för långt kommer han att falla.
Jag lutar mig långt över naturen nedanför mig. Längre, längre för var dag hon lämnar mig.
Idag ska jag luta mig lite längre.
Med ett leende öppnar jag fönstret.

Indie.