Dialog I.

Hej. Hej. Vad gör du? Vad gör du? Sluta. Nej. Jo, sluta. Nej. Jag hatar dig. Jag älskar dig. Nej. Jo. Jo. Nej. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte mer. Bra. Jag vet. Eller jag vet inte förresten. Spelar mig ingen roll. Jo. Nej. Det blir alltid såhär. Förlåt. Men det blir fan ALLTID såhär. Jag sa förlåt. Det är inte ditt fel. Det är sant, det är alltid ditt fel. Jag hatar det här. Jag med. Jag vill inte att det ska vara såhär hela tiden. Det vill jag, då slipper man skratta åt helvetet. Man måste skratta i helvetet för att stå ut. Skratten blir sitt eget helvete, tids nog. Du är så bestämd. Har du bestämt dig? Jag vet inte. Det är enkla frågor, höger eller vänster, ja eller nej. Jag vet inte. Välj bara någonting! Men jag vet ju fan ingenting om någonting! Det måste man inte. Vad var det han sa nu igen? Vem? Han, som sa någonting, som du tyckte stämde. Han sa att ytterst få älskar på grund av kärlek. Och de andra? Tidsfördriv. Tidsfördriv! Det där är min grej, du måste skaffa en egen. Jag förlorar alltid mina grejer. Ja. Jag förlorar alltid. För det mesta. Så förlorar jag. Vad var det han sa? Vem? Han, som sa någonting, som du tyckte stämde. Han sa att vi måste uppfinna kärleken på nytt. Gör det då. Jag orkar inte. Jag förstår dig. Jag rycker på axlarna. Det är därför alla finner dig förskräcklig. Inte alla, vissa lägger till ännu ett ord. Förskräckligt oskön? Förskräckligt skön! Förskräckligt tråkig? Förskräckligt otråkig! Jag har tröttnat på dig. Och jag på mig. Jag lämnar dig nu. Jag vet. Eller jag vet inte förresten. Dra åt helvete. Jag älskar dig. Och jag dig.