Smakprov II.

På kvällen luktade det lik i min lägenhet. Jag hade just kastat ut henne. I timmar skrek hon utanför fönstret, ord som jag gärna skulle glömma, men som jag ler åt varje gång de dyker upp i mitt minne. Det blev för mycket när hon täckte mina väggar med blod. Innan hade jag bara sett ärr på kvinnors armar, nu visade hon när hon skapade såren, stolt och leende.
Jag sa: Sluta, jag förstår din smärta.
Hon sa: Nej, det här är bara mitt eget.
Jag sa: Nej, det tror du bara, att du visar den; du delar den. Det är vår smärta nu.
Hon sa: Det är min smärta.
Jag sa: Nej.
Hon grät efter det samtalet. Jag var tvungen att trösta henne. Jag har aldrig varit mycket för att bli tröstad. Varje gång någon lutar sitt huvud mot min axel så lägger jag handen mot deras nacke per automatik. De behöver mig mer än jag behöver dem.
När hon slutat gråta frågade hon om jag ville knulla henne. Jag tackade nej och gjorde min kvällskaffe. När jag stod, och blundade, och lät aromerna fylla mig så tryckte hon en kniv mot min svank.
Hon sa: Ett snitt på en disk och du är körd, grabben.
Jag sa: Jag har bugat hela mitt liv.
Hon sa: Du är så jävla jobbig.
Sedan lade hon ner kniven.
Den senaste halvtimmen har jag inte vetat var hon befunnit sig. Hon är någonstans i lägenheten, det vet jag, men hon vägrar komma fram. Ibland när jag går på toaletten hör jag fnissande från hallen, eller garderoben. Jag vill inte se efter. Jag saknar min brödkniv.
Hon har hotat mig ända sedan hon kom på mig med Tussilagon i min famn. Jag sa att jag bara doftade men hon lyssnade inte. Hon skrek åt mig och rymde till sin mor. När jag ringde henne sa modern att jag kunde ringa på hennes privata nummer. Jag skrev upp det och lade på.

Ett samtal i natten I.

Hur länge har vi varit här nere?
Du vet hur länge.
Nej. Inte längre.
Minns du igår?
Vagt.
Ta det minnet gånger så länge du kan minnas.
Lägg av.
Gör det.
Men lägg av, jag orkar inte.
Det är därför du tänker på det.
Som att inte du gör det.
Vad?
Tänker på det.
Klart jag gör. Men jag reflekterar inte över det.
Är ju samma sak.
Nej.
Inte?
Nej.
Vad är skillnaden mellan att jag tänker och du reflekterar.
Du är dum, jag är sund.
Men lägg av.
Okej. Du tänker bara på svaret. Jag tänker på helheten.
Va?
Du vill ha ett svar, varför du är här nere. Jag vill veta vad det betyder.
Okej. Men ingenting spelar roll när man vill härifrån.
Sant. Men du kan inte ta dig någonstans förrän du förstått helheten.
Kan jag få lite till?
Ja.
Tack. Du vet... Ibland gråter jag för att jag inte ser någon väg ut.
Fåne. Det finns alltid vägar ut.
Inte alltid.
Jo. Det är bara rädsla som håller en från avståndstagande.
Avståndstagande?
Från andra vägar. Eliminera allt som är mest negativt, för att gå den väg om skapar minst obehag.
Det är inte lätt.
Allt för att undvika tårar.
I Afrika har folket tömt slut sina tårreserver. De har inget kvar.
Vi har inte den lyxen.
Jag måste sova nu.
Gråt inte.
Det ska jag inte.
Sov gott.
Indie.

Indie Radio I.

Väntan är över. Efter över ett års väntan slog Nikki Fever och Trey Gravel äntligen ner sig i Solna igen, slog ihop glasen och slog ihop sinnena. Det blev ett nästan två timmar långt avsnitt av skratt, gråt och indie.
Varsågoda.

Del 1

Del 2

Insomni I.

Jag är så trött. Så fruktansvärt trött. Det har varit så i dagar nu, veckor, månader. År? Jag vet inte. Allting flyter samman i sömnens frånvaro. Jag fick för mig att jag skrev det här brevet för en vecka sedan. Förskräckt har jag tittat i min brevlåda dag efter dag. Först när jag insåg att jag haft slut på bläck sedan november förstod jag mitt missförstånd. Så gårdagen kunde egentligen vara idag, och dagen innan det; gårdagen. Och så vidare in i oändligheten. Ni tänker att det är vanligt, men ni har fel. Ni förstår, det handlar inte om att idag inte behöver vara idag. Förstår man inte dagarnas förflytande förstår man inte sitt liv. Och jag har glömt mitt för länge sedan. Våra liv definieras av milstolparna vi passerar. Och då mina milstolpar, om jag har några, kunde ha försvunnit bakom horisonten för tre år sedan som igår, så ser jag att ingenting förflutit.
Förlåt, tröttheten sätter sig i mina fingrar, i min hjärna. Jag önskar jag kunde ta någonting för att pigga upp dem men allt från kaffeburken, till tobaksdosan och medicinskåpet är fullt av smulor och damm. Så jag stirrar ut i natten och låtsas den vara slummern. Hur lika de ändå kan vara, den eviga rymden och den stundliga sömnen. De kvicka ljusblixtarna som lyser upp ens ögonlock precis innan sinnet flyr iväg och kroppen vilar. Det är så länge sedan nu, så minns jag det åtminstone. De långväga äventyr som sträckte sig över dagar på några minuter, ett halvår på en sekund! inget tidsfördriv kan bräcka sådan inlevelseförmåga. Mörkblå kullar som gömmer en sammetsgrann äng, de höga träden med deras grenar som spricker över himlavalvet, fåglar som pickar i sig stjärnor, fulla av kärlek. Jag såg hur allting har ögon när man slutit sina. En bäck, dess ögon så grå och ytliga att man bara såg sig själv. En stubbe med sin bruna iris, varma ännu sedan kraften försvunnit. Liljornas blickar fick mig att skälva, de gröna ögonen lovade värme och omfamningar till tusen när de dansade i den ljumna brisen. Och havet med dess azurblå, som begravde mig i den svarta pupiller, där det sträckte sig mot horisonten - aldrig att sluta.
Som jag saknar det nu. Jag kan höra solen klampa vid gryningens port. Det kommer få mina tankar att klarna. Plötsligt har jag glömt den vakande natten, de nio kretsarna jag cirkulerar som en hemlös hund.
Och så har gårdagen, blivit dagen igen.
Och detta brev försvunnet från mitt liv.

Poeten II.

Och när hans sinne stillades den dagen, kändes det som om hjärnan började smälta, likt en pendel av is som enbart kylts av de upprepade slagen.
Med tankarna blev det som om hans hud hängde, rann ner över skelettet. Han drog i ansiktet, spände det men hade inga nypor att fästa ansamlingarna han skapade på sin hjässa.
Efter livslängder av kaotiska slag och själsligt virrvarr, hade han, som trott sig vara trollkarl och odödlig, kommit öga mot öga med sin egen ofullkomlighet. Han såg där, i sin spegelbild, endast en man som i sitt desperata försök att göra gott, enbart förlorade sig till hans drömmars demoner. Och vilken syn det ändå var! - han spottar i handfatet - hans misslyckande vibrerar i duvornas regnrännor på taken. Precis som hans medvetande vägrar de att flyga längre.
Han målade sina pärllika tänder gula, smorde in sin hud med sot och fett, slet testar från sitt huvud, svalt sin kropp tills den stämde överens med sinnet.
Han sa: Det spelar ingen roll, om du inte vill spela rollen.
Sedan hällde han tvål i ögonen för att världen skulle se att han gråtit.
Men när mörkret lagt sig över badrummet, och han åter blivit en skugga som vilken annan, kom inte det väntade skrattet till honom - bara de tunga suckarna från minnets farväl.
De började försvinna likt solen bakom horisonten. Han såg hur tvålen inte behövdes för hans ögon.
Det fanns redan rännilar på hans kind. Där utanför, utanför det lilla badrummet, han vågade inte gå över tröskeln för han visste inte vem han då skulle bli. Lämna den sorgliga man som nu var en skugga.
Pendeln försvann i detta skrymsle. De sista dropparna av utsvävningarnas flod hade alla flutit ut. Han var bägaren som rann över.
Och han såg ingenting i sin spegelbild längre.

År 2010.

Tänkte avbryta mina fåniga skönlitterära inlägg för en lista över 2010:s bästa och sämsta, som jag hittade på gamla indie piss-off's bloggen.. Varsågoda.

Årets skiva: Baths - Cerulean
Film: Due Date eller Hachiko
Bok: Malcolmvägen som blev färdigskriven
Komiker: Nick Swardson, konstigt nog, anglofil som jag är.
Lyx: Lingonrova
Låt: Heartbeat Hotel - Windowsill 1
Man: Stephen Fry
Kvinna: Kommer inte på någon offentlig figur. Det får bli Tulpanen.
TV-Spel: Red Dead Redemption
Öl: Nils Oscar Rökporter. Inte druckit men tycker den är kul.
Kaffe: Pike Roast på Starbucks
Macka: Pressbyråns grovfralla med ost och skinka, eller leksandsknäcke med konstiga skidbackesostar.
Resa: Palma med fin Robin och fin tulpan. Eller Miami med fin far.
Internetsida: Torrentbytes/youtube(som google ungefär fast med videoklipp)
Sämsta bok: Samuel Richardson - Pamela
Konstnär: Sett mest av Straybomber, han är bra och skyldig mig en Bukowskiaffish. Och Volstein.
TV-Karaktär: Prospect Half-Sac. RIP.
Ångestdämpande: Håkans, nya boken, GOBBLE GOBBLE
Ångestskapande: Gamla boken, upprepade avsked.
Ord: Återuppfinna
Fras: "På nåt vis", "My mistake, bob"
Makaper: Handpressomaskinen jag fick av kollega. Jobbig att använda men cool.
Ost: Halloumi.
Fryspizza: Ristorante Salame
Engelsk Panelshow: Would I lie to you?
Talkshow: Graham Norton show
Djur: Hund.
Musikvideo: Inte sett så många i år, men Modest Mouse - Whale song var tuff.
TV-Serie (Komedi): How i met your mother
TV-Serie (Drama): Sons of anarchy
TV-Serie (Komedi/Drama): Californication
Nitlott: SL-bot på 1200 som drog in mig och Jake i SLs kafkaeska byråkrati.
Uppsving: Första besöket till Tallkrogen
Insikt: Att det ljumna ibland kan överträffa det extrema.
Uppfinning som sparar mig två minuter: Skohorn
Litterära tema: Medvetandeström.
Klädstil: Black-mystic-indie
Färg: Turkos
Band: Modest Mouse alltid.
Plats: Solna
Doft: Någon tvål jag glömt namnet på
Poser: Poesiläraren i skönlitterär gestaltning
Dans: När skrev jag de här sakerna? Dans? Fan vet jag, tectonic kanske.
Dagdröm: Att jag har två svärd.
Mat: Bulgur, tonfisk, tomat, rödlök. Soppa med lax.
Vidrigaste europé: Va?
Härligaste europé: Huh? Jag vet inte. Jo, grönsakshandlaren i Corte ingles. Hon hade charmigt leende och var alltid glad att se mig.
Vidrigaste svensk: Jimmie Åkesson och Filip Hammar (har börjat ogilla honom efter hans svenskhetsskitsnack på en podcast
Härligaste svensk: Jag.

Det här var inte alls lika kul som jag föreställde mig...

Nytt försök.

Och ute på gatan ligger mörkret som ett täcke. Han stirrar och stirrar, ser löven glida över asfalten som skidor i backen. De mörka skavankerna, träden i silhuetter som skapar sprickor över fasader. Åh, hur han vill bada i svärtan de skapar. Så han stirrar på dessa träd, hur de vajar i vinden. Framför vidöppna fönster som viskar farväl. Och han ser, de där inne, hur de skrattar och ler, hur de omfamnar, kysser, och kramar, och lever.
Träden, skapar sprickor, i deras omfamnings kärlek. Illsinta spår, i deras lyckas manifest. Han öppnar sitt fönster och skriker åt himlen. Skriker åt Guden som viskat farväl, och han skriker åt månen som gråter för solen, skriker åt månen som för alltid är stum. Han ser på tusen trappuppgångar som slocknar och tänds, ser på dessa människor som...
Fan...
Nej...
Jag återkommer när inspirationen funnit mig igen.

Krafs.

Se.
När du står där.
Andetag. Andetag.
När du står där.
Koka det. Koka det.
Vatten. Kokain. Bakpulver. Is.
Koka det. Koka det.
Ta kristallerna, lägg dem i din pipa och.
Ta kristallerna, blås på dem, lägg dem i din pipa och.
Rök.

Du har rökt. Du står, där du just lagt ifrån dig pipan och.
Står, den är inlagd i skåpet, han kommer snart kommer snart kommer snart kommer.
Vad kommer hända när han kommer snart kommer snart
Dörrhandtag, han kommer snart
Vrid det då, han kommer snart kommer snart
Glipan vid golvet, du ser skuggor närma sig
försvinna
närma sig
försvinna
närma sig
Det skriker i dina armar
(kommer snart kommer snart)
Slå händerna i väggen

BRYT

Blod ner för fingrarna, dina naglar blir röda. Dina armar skriker fortfarande och din ilska pumpar ut i venerna pumpar ut i venerna. Så, krossa pipan mot köksbänken - det gör du. Skrik ut hatet mot spegeln - det gör du. Gråt ner i din soptunna (tills den fylls) - det gör du. Fall till golvet fall till golvet fall till golvet fall.
Dörrhandtaget.
Det rörde sig inte.
Det värsta kommer snart,
Ta flaskan, slå den i väggen. Splitter över golvet. Lycka mot fötter. Tryck ut alla piller på en tallrik av glas.
Lapa i dig varenda ett.
Försök sova. Res dig upp.
Öppna fönstret. Ställ dig framför.
Gå därifrån. Känn. Dörren är låst.
Snabba blixtar i ögon. Leta i din skokartong.
Ingenting. Han kommer snart.
Skapa ihop... Fan jag orkar inte.
Skittext.
Ni får den ändå.