Smakprov II.

På kvällen luktade det lik i min lägenhet. Jag hade just kastat ut henne. I timmar skrek hon utanför fönstret, ord som jag gärna skulle glömma, men som jag ler åt varje gång de dyker upp i mitt minne. Det blev för mycket när hon täckte mina väggar med blod. Innan hade jag bara sett ärr på kvinnors armar, nu visade hon när hon skapade såren, stolt och leende.
Jag sa: Sluta, jag förstår din smärta.
Hon sa: Nej, det här är bara mitt eget.
Jag sa: Nej, det tror du bara, att du visar den; du delar den. Det är vår smärta nu.
Hon sa: Det är min smärta.
Jag sa: Nej.
Hon grät efter det samtalet. Jag var tvungen att trösta henne. Jag har aldrig varit mycket för att bli tröstad. Varje gång någon lutar sitt huvud mot min axel så lägger jag handen mot deras nacke per automatik. De behöver mig mer än jag behöver dem.
När hon slutat gråta frågade hon om jag ville knulla henne. Jag tackade nej och gjorde min kvällskaffe. När jag stod, och blundade, och lät aromerna fylla mig så tryckte hon en kniv mot min svank.
Hon sa: Ett snitt på en disk och du är körd, grabben.
Jag sa: Jag har bugat hela mitt liv.
Hon sa: Du är så jävla jobbig.
Sedan lade hon ner kniven.
Den senaste halvtimmen har jag inte vetat var hon befunnit sig. Hon är någonstans i lägenheten, det vet jag, men hon vägrar komma fram. Ibland när jag går på toaletten hör jag fnissande från hallen, eller garderoben. Jag vill inte se efter. Jag saknar min brödkniv.
Hon har hotat mig ända sedan hon kom på mig med Tussilagon i min famn. Jag sa att jag bara doftade men hon lyssnade inte. Hon skrek åt mig och rymde till sin mor. När jag ringde henne sa modern att jag kunde ringa på hennes privata nummer. Jag skrev upp det och lade på.