Poeten II.

Och när hans sinne stillades den dagen, kändes det som om hjärnan började smälta, likt en pendel av is som enbart kylts av de upprepade slagen.
Med tankarna blev det som om hans hud hängde, rann ner över skelettet. Han drog i ansiktet, spände det men hade inga nypor att fästa ansamlingarna han skapade på sin hjässa.
Efter livslängder av kaotiska slag och själsligt virrvarr, hade han, som trott sig vara trollkarl och odödlig, kommit öga mot öga med sin egen ofullkomlighet. Han såg där, i sin spegelbild, endast en man som i sitt desperata försök att göra gott, enbart förlorade sig till hans drömmars demoner. Och vilken syn det ändå var! - han spottar i handfatet - hans misslyckande vibrerar i duvornas regnrännor på taken. Precis som hans medvetande vägrar de att flyga längre.
Han målade sina pärllika tänder gula, smorde in sin hud med sot och fett, slet testar från sitt huvud, svalt sin kropp tills den stämde överens med sinnet.
Han sa: Det spelar ingen roll, om du inte vill spela rollen.
Sedan hällde han tvål i ögonen för att världen skulle se att han gråtit.
Men när mörkret lagt sig över badrummet, och han åter blivit en skugga som vilken annan, kom inte det väntade skrattet till honom - bara de tunga suckarna från minnets farväl.
De började försvinna likt solen bakom horisonten. Han såg hur tvålen inte behövdes för hans ögon.
Det fanns redan rännilar på hans kind. Där utanför, utanför det lilla badrummet, han vågade inte gå över tröskeln för han visste inte vem han då skulle bli. Lämna den sorgliga man som nu var en skugga.
Pendeln försvann i detta skrymsle. De sista dropparna av utsvävningarnas flod hade alla flutit ut. Han var bägaren som rann över.
Och han såg ingenting i sin spegelbild längre.