Nytt försök.

Och ute på gatan ligger mörkret som ett täcke. Han stirrar och stirrar, ser löven glida över asfalten som skidor i backen. De mörka skavankerna, träden i silhuetter som skapar sprickor över fasader. Åh, hur han vill bada i svärtan de skapar. Så han stirrar på dessa träd, hur de vajar i vinden. Framför vidöppna fönster som viskar farväl. Och han ser, de där inne, hur de skrattar och ler, hur de omfamnar, kysser, och kramar, och lever.
Träden, skapar sprickor, i deras omfamnings kärlek. Illsinta spår, i deras lyckas manifest. Han öppnar sitt fönster och skriker åt himlen. Skriker åt Guden som viskat farväl, och han skriker åt månen som gråter för solen, skriker åt månen som för alltid är stum. Han ser på tusen trappuppgångar som slocknar och tänds, ser på dessa människor som...
Fan...
Nej...
Jag återkommer när inspirationen funnit mig igen.