Insomni I.

Jag är så trött. Så fruktansvärt trött. Det har varit så i dagar nu, veckor, månader. År? Jag vet inte. Allting flyter samman i sömnens frånvaro. Jag fick för mig att jag skrev det här brevet för en vecka sedan. Förskräckt har jag tittat i min brevlåda dag efter dag. Först när jag insåg att jag haft slut på bläck sedan november förstod jag mitt missförstånd. Så gårdagen kunde egentligen vara idag, och dagen innan det; gårdagen. Och så vidare in i oändligheten. Ni tänker att det är vanligt, men ni har fel. Ni förstår, det handlar inte om att idag inte behöver vara idag. Förstår man inte dagarnas förflytande förstår man inte sitt liv. Och jag har glömt mitt för länge sedan. Våra liv definieras av milstolparna vi passerar. Och då mina milstolpar, om jag har några, kunde ha försvunnit bakom horisonten för tre år sedan som igår, så ser jag att ingenting förflutit.
Förlåt, tröttheten sätter sig i mina fingrar, i min hjärna. Jag önskar jag kunde ta någonting för att pigga upp dem men allt från kaffeburken, till tobaksdosan och medicinskåpet är fullt av smulor och damm. Så jag stirrar ut i natten och låtsas den vara slummern. Hur lika de ändå kan vara, den eviga rymden och den stundliga sömnen. De kvicka ljusblixtarna som lyser upp ens ögonlock precis innan sinnet flyr iväg och kroppen vilar. Det är så länge sedan nu, så minns jag det åtminstone. De långväga äventyr som sträckte sig över dagar på några minuter, ett halvår på en sekund! inget tidsfördriv kan bräcka sådan inlevelseförmåga. Mörkblå kullar som gömmer en sammetsgrann äng, de höga träden med deras grenar som spricker över himlavalvet, fåglar som pickar i sig stjärnor, fulla av kärlek. Jag såg hur allting har ögon när man slutit sina. En bäck, dess ögon så grå och ytliga att man bara såg sig själv. En stubbe med sin bruna iris, varma ännu sedan kraften försvunnit. Liljornas blickar fick mig att skälva, de gröna ögonen lovade värme och omfamningar till tusen när de dansade i den ljumna brisen. Och havet med dess azurblå, som begravde mig i den svarta pupiller, där det sträckte sig mot horisonten - aldrig att sluta.
Som jag saknar det nu. Jag kan höra solen klampa vid gryningens port. Det kommer få mina tankar att klarna. Plötsligt har jag glömt den vakande natten, de nio kretsarna jag cirkulerar som en hemlös hund.
Och så har gårdagen, blivit dagen igen.
Och detta brev försvunnet från mitt liv.