Ett samtal i natten I.

Hur länge har vi varit här nere?
Du vet hur länge.
Nej. Inte längre.
Minns du igår?
Vagt.
Ta det minnet gånger så länge du kan minnas.
Lägg av.
Gör det.
Men lägg av, jag orkar inte.
Det är därför du tänker på det.
Som att inte du gör det.
Vad?
Tänker på det.
Klart jag gör. Men jag reflekterar inte över det.
Är ju samma sak.
Nej.
Inte?
Nej.
Vad är skillnaden mellan att jag tänker och du reflekterar.
Du är dum, jag är sund.
Men lägg av.
Okej. Du tänker bara på svaret. Jag tänker på helheten.
Va?
Du vill ha ett svar, varför du är här nere. Jag vill veta vad det betyder.
Okej. Men ingenting spelar roll när man vill härifrån.
Sant. Men du kan inte ta dig någonstans förrän du förstått helheten.
Kan jag få lite till?
Ja.
Tack. Du vet... Ibland gråter jag för att jag inte ser någon väg ut.
Fåne. Det finns alltid vägar ut.
Inte alltid.
Jo. Det är bara rädsla som håller en från avståndstagande.
Avståndstagande?
Från andra vägar. Eliminera allt som är mest negativt, för att gå den väg om skapar minst obehag.
Det är inte lätt.
Allt för att undvika tårar.
I Afrika har folket tömt slut sina tårreserver. De har inget kvar.
Vi har inte den lyxen.
Jag måste sova nu.
Gråt inte.
Det ska jag inte.
Sov gott.
Indie.