Hovmästaren.

Jag håller hov i min ensamhet och ska snart göra det på jobbet kanske.
Har snart redigerat klart boken och ser hur otroligt det är med gamla tider.
Jag minns hon med det bolmande håret, observatorielunden, jag minns den där gatan, hur extremt allt var. Nu sitter jag i bromma, där vi var.
Jag bodde hemma och här var det gamla filmer, skratt som explosioner och samtal in i nätter. Sedan gatan, men jag minns den knappt längre.
Sedan var det södertörn och hon som var solen, hon som blev solen igen i år och jag ler när jag tänker på det, jag bländas inte.
Jag försöker tänka på Jakobsberg och tänka något gott men om det är något jag ångrar är det att slösa tid på grodyngel och undermåliga lärare. Men sedan blev det södertörn och den där solen igen.

Jag skrev i boken: Jag pendlar mellan himmel och helvete. Jag skrev i ett uppträdande: Bara det extrema intresserar.
Det vore trevligt med något ljummet, något som inte är älska eller hata. Så jag försökte vara snäll mot dem som jag tyckt om. Det ljumna jag lagt tid på. Så fånigt.

Fånigt att försöka vara snäll mot guldfiskar.

Så jag ser framåt och accepterar de onda känslorna för det gamla. Dåliga sidor redigerar man om man är rädd eller river ut om man är realistisk.
Jag river fan ut det där nu.

Indie, jag sätter punkt för offentligt pratande och tittande ett tag.
Det ringer på dörren. Here comes the sun.

Tillfreds.

Varför är jag så jävla nöjd?



Jag kände en gång en person som var en guldfisk i den tron att varje känsla hade pågått för evigt, då minnet av någon annan var borta.
Det låter nästan som om jag vore likadan på förra inlägget, men jag är rationell och spyr över pappret lite så är jag tillfreds igen.
Det är svårt att vara arg en dag som den här, ilska är en lyx! som kommer när man minst anar det.
En kvinna på teve sade: Olyckan är medfödd, man måste lära sig att vara lycklig.
Men hon sa det på ett sådant självgott sätt att jag stängde av och surade.
Fast jag blandar ihop termerna olycka och ilska. Bara för att de är älskare betyder det inte att de kan träffa andra? Alla känslor har öppna förhållanden. Se där, kärleken kysser ledsamheten på kinden, för att trösta honom då han saknar sina vänner rädsla och lättnad.

Ursäkta om jag mumlar. Jag har munnen full av fjädrar, för jag har smakat på en ängel.
Jag flyger hellre som ängeln än att simma i vattnet som guldfisken. Men jag är rationell. Jag kan varken flyga eller simma. Om jag inte är bättre så är jag åtminstone annorlunda.

Vi tar en till:



Indiedag.

Ilska.

Varför är jag så jävla arg?

Jag får inte utlopp för min ilska.
Just nu kokar jag.
Jag vet inte varför. Jag har mina teorier.

Man har stunder och ögonblick av lycka - de är lätta att vädra. Man skrattar eller pratar med någon och det vädras. Lyckan sipprar alltid fram precis som allt annat. Men lycka tär inte när man är ensam. Hur skulle den? Då är allt okej.
Men ilskan.
Den behöver utlopp. Och den tär när man är själv, för jag är själv ikväll för att vara osjälv(jag hittar på ord om jag vill) imorgon. Kanske vädrar jag mig då, hjärtat slår som fan. Men jag orkar inte skriva en arg text. Jag orkar inte fördöma fler ting. Kanske har jag varit för glad på sistone. Förr, jag var arg hela tiden, jag spottade åt allt som gjorde anspråk på att vara annat än skit. Jag vill skälla ut människor igen, jag vill ge dem dåligt samvete, jag vill vara den där klumpen i magen.
Jag har aldrig velat vara en solstråle.
Och det äter mig inifrån.
Och det äter mig inifrån att jag vill vara det.
Jag är uppäten av lättjan.

Vad fan spelar det för roll egentligen. Fördrivandet av tiden. Mordet av dagar. Supandet, rökandet, sniffandet, knullandet, de är alla flyktiga ting, de pågår inte så lång tid(relativt sett, så snabbt kommer jag inte). I ett helt liv utgör det bara en bråkdel. Resten är mest stillastående väntande på supandet, sniffandet, rökandet och knullandet. Men vad ska jag klaga på. Jag får min andel.

Jag vill bara bli rasande över något specifikt igen.
Jag vill bli uppäten av det mörka.
Jag har självdistans. Jag vet att det vore löjligt att återgå till det gamla.
Gryningen bländar alltid natten.
Parfym på fingrar räcker inte längre. Ingenting. Jag vill söka det gamla, något måste finnas där. Något jag missat, men jag kan inte säga upp mig från livet för att finna det förra.

Ilskan börjar stillas. Allt är bara livet.
Och jag tror att jag vill mer än så.

Det är solkatter överallt.

Och min morgonfrisyr imponerar på världen.


Undra hur många som egentligen läser här, inte särskilt många tror jag. Jag vet några få som säkert lägger näsan i blöt.

Boken är klar. Nu återstår bara att göra den ännu bättre. Stryka stryka, styrka.

När nu den är klar är det dags för Nikki Fever att damma av den inre diktamen och börja samla nytt stoff.
Låt oss se...
Det är solkatter överallt.
Det räcker för idag.

Egentligen vet jag inte varför jag har en blogg, jag gillar inte att prata om mig själv i klartext. Men gör jag det? Nej! det är min morgonfrilla, och solkatter överallt.
Ingen klartext här inte.

Indie.