Hovmästaren.

Jag håller hov i min ensamhet och ska snart göra det på jobbet kanske.
Har snart redigerat klart boken och ser hur otroligt det är med gamla tider.
Jag minns hon med det bolmande håret, observatorielunden, jag minns den där gatan, hur extremt allt var. Nu sitter jag i bromma, där vi var.
Jag bodde hemma och här var det gamla filmer, skratt som explosioner och samtal in i nätter. Sedan gatan, men jag minns den knappt längre.
Sedan var det södertörn och hon som var solen, hon som blev solen igen i år och jag ler när jag tänker på det, jag bländas inte.
Jag försöker tänka på Jakobsberg och tänka något gott men om det är något jag ångrar är det att slösa tid på grodyngel och undermåliga lärare. Men sedan blev det södertörn och den där solen igen.

Jag skrev i boken: Jag pendlar mellan himmel och helvete. Jag skrev i ett uppträdande: Bara det extrema intresserar.
Det vore trevligt med något ljummet, något som inte är älska eller hata. Så jag försökte vara snäll mot dem som jag tyckt om. Det ljumna jag lagt tid på. Så fånigt.

Fånigt att försöka vara snäll mot guldfiskar.

Så jag ser framåt och accepterar de onda känslorna för det gamla. Dåliga sidor redigerar man om man är rädd eller river ut om man är realistisk.
Jag river fan ut det där nu.

Indie, jag sätter punkt för offentligt pratande och tittande ett tag.
Det ringer på dörren. Here comes the sun.