Tillfreds.

Varför är jag så jävla nöjd?



Jag kände en gång en person som var en guldfisk i den tron att varje känsla hade pågått för evigt, då minnet av någon annan var borta.
Det låter nästan som om jag vore likadan på förra inlägget, men jag är rationell och spyr över pappret lite så är jag tillfreds igen.
Det är svårt att vara arg en dag som den här, ilska är en lyx! som kommer när man minst anar det.
En kvinna på teve sade: Olyckan är medfödd, man måste lära sig att vara lycklig.
Men hon sa det på ett sådant självgott sätt att jag stängde av och surade.
Fast jag blandar ihop termerna olycka och ilska. Bara för att de är älskare betyder det inte att de kan träffa andra? Alla känslor har öppna förhållanden. Se där, kärleken kysser ledsamheten på kinden, för att trösta honom då han saknar sina vänner rädsla och lättnad.

Ursäkta om jag mumlar. Jag har munnen full av fjädrar, för jag har smakat på en ängel.
Jag flyger hellre som ängeln än att simma i vattnet som guldfisken. Men jag är rationell. Jag kan varken flyga eller simma. Om jag inte är bättre så är jag åtminstone annorlunda.

Vi tar en till:



Indiedag.