Kör. Stanna.

Hon sa Kör, bara kör, och han körde snabbare, sa Okej, kör, och körde snabbare, och parfym rann från hennes hår ner på sätet.
Han sa Verkligheten är vad som är nu efter det senaste dygnet, hon sa Kör, jag sa Sant men då är verkligheten alltid i vårt minne, och han nickade så att hela vägen studsade. Hon sa Stanna, stanna för i helvete och han sa Stannar. Jag sa Var är vi, hon sa För fan, kör bara kör och han körde. Han sa Det vackraste är nuet, jag sa För det har alla färger, hon sa Är vi framme nån jävla gång, han sa Minnen är guldet, alla färger blir guld, vi sa Sinnets alkemi.
Hon skrek Stanna och tog bort min hand från hennes lår, han sa Vi är snart framme och hon sa Stanna för fan, jag sa Okej, stanna, hon sa Äh, kör bara kör bara snälla, och han sa Kör och han körde.
Jag lade handen på hennes lår och sa Nuets färger gör guldet, han nickade över hela vägen och sa Även det mörkaste sorgligaste blir guldet, del av ens skatt, hon sa Jag kommer kräkas, kör, och jag sa Ungefär som de älskande som ser stjärnor i tårar, han sa Jag vet inte, jag kör bara taxi.
Hon klämde min hand och lät den ligga kvar på hennes lår, han sa Du kan öppna fönstret, jag sa Frisk luft är bra för dig, hon sa Det hjälper inte, och öppnade fönstret, han körde snabbare, jag smekte hennes lår, hon blundade och lät lyktor skapa färger över hyn, och jag log och såg på henne och sa Kör, bara kör. Och hon andades, och vi körde, för ingen av oss visste att taxin for i 500 kilometer i timmen, ingen visste, hur vi rusade fram snabbare än vi kunde röra oss. Hon med ögon stängda i baksätet, jag, jag tittade på henne och han där framme som körde körde körde i 500 kilometer, i 500 kilometer i timmen.
De senaste 24 timmarna skapar nuet, där färgerna finns och de senaste 24 timmarna blir guld, blir guld värda och guld ljusa och vi rusar mot färgerna vi rusar mot att göra färgerna till guldet, vår skatt, min skatt.
Hon viskade Kör, och handen var på hennes lår, parfymen rann till mina fingrar, och ingenting behövde hända mer, nu behövde ingenting hända förrän imorgon.
Han sa Stannar.
Vi sa Tack.
Och resan var guld nu.
Ingenting behövde hända, förrän imorgon.

Hör I.

Trumhinnor spricka. Trumhinnor explodera. Trumhinnor förfalla. Förmultna. Försvinna. Hör det.
Alla vet att han är ett monster.
De hör det.
Armar skaka. Armar värka. Armar spänna. Spasmer. Spasmer. Spasmer.
Känn det.
Alla vet det. Han är inte mänsklig.
De känner det.
Hjärtat krampa. Hjärtat stanna. Hjärtat krossas. Kras. I. Spillror.
Alla hör det.
Han går ensam på en väg. Han håller en blomma i handen. Varje steg. Ett kronblad. Till marken. Bakom honom. En kvinna plockar upp dem. Förvarar. I. Sin barm.
Han är ensam på vägen. Han håller en stjälk i handen. Taggar. I. Hans hand.
Alla vet.
Alla känner.
Alla ser.
Alla hör.
Han är ett monster. Utan hörsel. Armar som skakar. Hjärtat som stannat.
Han är skuggan. Han är värken. Han är viskningen. Som säger. Sluta.
Hon går bakom honom. Han kastar hennes skugga. Hon samlar hans kronblad.
När de kommer hem har hon inte olja till sin lampa. Han försvinner på väggarna.
Hon skapar en bädd av hans fallna blomster.
Han är hennes skugga. Hennes värk. Han är viskningen. Som säger. Sov.
Han är ett monster. Han gör henne mänsklig. Varje steg han tar. Skapar. Hennes. Varande.
Hon frågar. Varför ser ingen. Varför hör ingen. Känner ingen. Vet. Ingen.
Han är utan minne. Sitter fast på hennes väggar.
Han skapar hennes liv. Är hennes tårar. Hennes hjärtslag. Hennes stadiga armar.
I mörkret är hon ensam. Han går på en väg. Ensam.
Sluta. Sov.
Hon ligger på bädden hon skapat genom honom. I bladens mjuka famn. Hans värk. I henne. Hans viskningar. I henne. Han är. Över. Alla. Ting.
Tårarna. Tårarna. Tårarna.
Sluta. Tårarna. Sov.

Smakprov I. / För sent II.

Men snart lämnar hon mig, för jag har redan lämnat henne.
När hon inte tittar är jag någon annanstans med någon av de tusen köttsliga blommor jag plockat. Jag är med violen, den blyga som bet sig i läppen när trosorna föll till marken. Tussilagon, som dolde vilddjur och trånade efter strypgrepp och dekadens. Rosen, den svarta som svalde mitt hjärta under kastanjeträden. Rosen, den vita som spärrade in mig i sina ögon. Rosen, av solstrålar som grät skyfall över min förlorade själ. Som tog ner mig från de mörka himlarna. Mitt livs bukett av lustar och tårar, jag önskar att jag mindes dem alla.
Mario på krogen har kommit att känna mig som en vän i kärleken och ger mig dryck på dryck. Han slår ut med armarna och ber kvinnorna skåla för mig.
Solnas romantiker med tusen hjärtan i sin ficka. Den fånen, han har spenderat år med att tömma mina fickor.
För övrigt har jag aldrig ägt ett hjärta. Jag lånar ut mitt som koppar med socker. Jag får tillbaka det med bitar stulna. En dag kommer allt att vara borta.
Kylan klistrade sig mot fönstret där vi satt, jag frös och Tulpanen i pälsmössa värmde mina taniga underarmar med sina handflator, och de sista strimmorna av min själ med ögonen.
Hon hade nekat att låna mitt hjärta, så jag var oslagbar, trodde jag.

Ett litet snitt I.

Det lättaste är snittet.
Det går ganska fort. Den största prövningen ligger precis innan. Den själsliga övertalningen, det vemodiga accepterandet. Att se sig själv som fullkomligt disponibel, helt brukbart obrukbar. Låta självhatet ta strypgrepp, låta sig stirra in i ens egna fega ögon. Det är det svåra.
Det lättaste är snittet. Du vet det. Det är därför kniven ligger stadig i din hand. Varför den känns så lätt, varför streckade linjer började träda fram längs dina underarmar. Du kanske tänker på tårarna som faller om en dag eller två. Du kanske tänker på de som sörjer vid din grav. Vet att det antagligen är överdrifter. Du kommer bli besökt en gång om året och fler kommer hata dig än sakna dig.
Vet det.
När ditt liv töms kommer du ångra dig, du kommer ångra allt. Du ångrar hemligheten du berättade för din vän, den som visade dig sårbar. Du kommer ångra hon du kysste fast du inte skulle, du kommer ångra hon du kysste då du skulle. Du kommer se din bleka, svaga, feta kropp förtvina, tyna bort. Och se hur maskar börjar kräla i dina armhålor och ännu fetare maskar i ditt hjärta.
Då kommer du ångra dig men det svåraste och lättaste är redan gjort.
Se hur minnen töms ur dina vener, jag lovar att du inte kommer minnas dem!
Dina knogar blir kalla, du vill slåss men det finns ingen du vill slå lika hårt som dig själv, det finns ingen som hyser lika mycket hat mot sig själv. Ditt hat skapar hat skapar hat skapar...
Det lättaste är snittet.
Gör det.
De kommer tro att du gör det för dem, på grund av dem. De vet inte hur ljuvligt det är att förstöra sig själv, hur vackert ens lidande är när man själv skapar det.
Hur regnbågen kan komma bland ens tårar.
Gör det. Gör det.
Ett litet snitt.

Indie.

På nåt vis II.

Och så stod de där igen.
Det var stjärnfall och regnbågar, nordsken och hagel, det dundrade i horisonten medan de stod. Och ingen visste någonting. Det var livet, det var ögonblick och minnen, det var förhoppningar och besvikelser. Nå, så hela universum passerade mellan deras ögon. De stod tre steg två steg ifrån varandra och hela universum passerade mellan dem men inga tårar fanns i deras ögon. Deras händer fick inte greppa, de greppade, deras läppar fick inte mötas, de möttes. Och universum emellan dem imploderade, det var tvunget att implodera för att explodera på nytt.
Så de stod där igen.
Hon sa vad han redan visste.
Han sa vad hon skulle säga.
Och det förr som var tårar och slag på knäna och jag vill inte vill inte var försvunnet som ånga i taket, som vätska i elden. Vad vet jag.
Det var skratt och dofter, det var flyktiga blickar som sökte sig till varandra. Och nåväl, horisonterna dundrade men mellan dem var universum som just skulle försvinna och skapas igen.
Och hon sa ord som fick honom att tro.
Och han trodde saker som fick henne att säga.
Så deras kyss fick tiden att stanna, spola tillbaks och framåt och de skrattade åt det fåniga och det skrattade åt det underbara.
De visste att det var den sista och de skrattade med den första.
På nåt vis.
På nåt vis hade tårarna etsat sig fast i deras tomma kroppar. Varje tår rymmer tusen av minnen och de älskade varenda ett.
Hon sa att hon inte ångrade dem.
Han sa att han ville ha dem tillbaka.
Då stillnade åskan utanför deras fönster, där som det varit för mörkt för att se. Där var då den mest strålande sol, den de trott sig förnimma i de svartaste vrår, men nu sken den mot dem så de var silhuetter i rummet. Kolsvarta spöken som viskade farväl.
De såg inte ut mot den glittrande randen.
Slutet på vägen, som nu klövs itu.