Nattviol.

Det var länge sedan jag skrev.
Det var länge sedan jag dog.
De två olika meningarna betyder inte särskilt mycket för mig. Deras betydelse är heller inte särskilt olika.
För femton år sedan svor jag åt världen och svor åt himlen att jag inte ville ha med mitt fotfäste eller eviga tak att göra. Du kanske tror i din enkelhet att jag skämtar. Men jag visste världens ondska och vidrighet redan innan jag lärde känna min kropp. För fjorton år sedan fann jag en lycka, dold i en skål av bål för vuxna. Redan den natten hörde jag den vansinniges skratt. För tio år sedan kramade jag mitt bröst för att få hjärtat att spricka. För nio år sedan lurade jag till mig min första ros. För sju år sedan sade jag farväl till mitt liv och sökte lycka i andra anleten. För fem år sedan stod jag vid ett fönster och räknade ner mot det slutgiltiga hoppet.
Det här är ingen livshistoria. Det är en dödshistoria men alla våra historier är sådana. De kryper mot det slutgiltiga. Jag önskade mitt häromdagen, när jag kräktes över alldeles för många blommor. Men jag önskade mig odödligheten när Nattviolen drog tillbaka mitt hår och viskade om stjärnor.
Jag trodde länge att inspirationen ligger hos blommorna, men återigen; ack så fel jag haft. Det är det vissnande som ger upphov till skrifter. Allt min penna rör vid, då bläcket var av nektar, har sjungit om en stundande undergång.
Men när undergången av ett under är försvunnen - poff - vill min penna inte röra vid ett papper. Den formar istället min tunga till vindar av liv och solljus. Jag blir ett med fotosyntesen och ger rabatterna färgen och blomstern.
Det var länge sedan jag dog.
Det var kort tid sedan jag började leva.
De vissna blommornas sällskap har fyllt sin högsta kvot.
Nattviolen får blomma ut som hon vill.
Och jag fyller hennes kronblad med poesi.