Hon sa Kör, bara kör, och han körde snabbare, sa Okej, kör, och körde snabbare, och parfym rann från hennes hår ner på sätet.
Han sa Verkligheten är vad som är nu efter det senaste dygnet, hon sa Kör, jag sa Sant men då är verkligheten alltid i vårt minne, och han nickade så att hela vägen studsade. Hon sa Stanna, stanna för i helvete och han sa Stannar. Jag sa Var är vi, hon sa För fan, kör bara kör och han körde. Han sa Det vackraste är nuet, jag sa För det har alla färger, hon sa Är vi framme nån jävla gång, han sa Minnen är guldet, alla färger blir guld, vi sa Sinnets alkemi.
Hon skrek Stanna och tog bort min hand från hennes lår, han sa Vi är snart framme och hon sa Stanna för fan, jag sa Okej, stanna, hon sa Äh, kör bara kör bara snälla, och han sa Kör och han körde.
Jag lade handen på hennes lår och sa Nuets färger gör guldet, han nickade över hela vägen och sa Även det mörkaste sorgligaste blir guldet, del av ens skatt, hon sa Jag kommer kräkas, kör, och jag sa Ungefär som de älskande som ser stjärnor i tårar, han sa Jag vet inte, jag kör bara taxi.
Hon klämde min hand och lät den ligga kvar på hennes lår, han sa Du kan öppna fönstret, jag sa Frisk luft är bra för dig, hon sa Det hjälper inte, och öppnade fönstret, han körde snabbare, jag smekte hennes lår, hon blundade och lät lyktor skapa färger över hyn, och jag log och såg på henne och sa Kör, bara kör. Och hon andades, och vi körde, för ingen av oss visste att taxin for i 500 kilometer i timmen, ingen visste, hur vi rusade fram snabbare än vi kunde röra oss. Hon med ögon stängda i baksätet, jag, jag tittade på henne och han där framme som körde körde körde i 500 kilometer, i 500 kilometer i timmen.
De senaste 24 timmarna skapar nuet, där färgerna finns och de senaste 24 timmarna blir guld, blir guld värda och guld ljusa och vi rusar mot färgerna vi rusar mot att göra färgerna till guldet, vår skatt, min skatt.
Hon viskade Kör, och handen var på hennes lår, parfymen rann till mina fingrar, och ingenting behövde hända mer, nu behövde ingenting hända förrän imorgon.
Han sa Stannar.
Vi sa Tack.
Och resan var guld nu.
Ingenting behövde hända, förrän imorgon.
tisdag 21 december 2010
måndag 13 december 2010
Hör I.
Trumhinnor spricka. Trumhinnor explodera. Trumhinnor förfalla. Förmultna. Försvinna. Hör det.
Alla vet att han är ett monster.
De hör det.
Armar skaka. Armar värka. Armar spänna. Spasmer. Spasmer. Spasmer.
Känn det.
Alla vet det. Han är inte mänsklig.
De känner det.
Hjärtat krampa. Hjärtat stanna. Hjärtat krossas. Kras. I. Spillror.
Alla hör det.
Han går ensam på en väg. Han håller en blomma i handen. Varje steg. Ett kronblad. Till marken. Bakom honom. En kvinna plockar upp dem. Förvarar. I. Sin barm.
Han är ensam på vägen. Han håller en stjälk i handen. Taggar. I. Hans hand.
Alla vet.
Alla känner.
Alla ser.
Alla hör.
Han är ett monster. Utan hörsel. Armar som skakar. Hjärtat som stannat.
Han är skuggan. Han är värken. Han är viskningen. Som säger. Sluta.
Hon går bakom honom. Han kastar hennes skugga. Hon samlar hans kronblad.
När de kommer hem har hon inte olja till sin lampa. Han försvinner på väggarna.
Hon skapar en bädd av hans fallna blomster.
Han är hennes skugga. Hennes värk. Han är viskningen. Som säger. Sov.
Han är ett monster. Han gör henne mänsklig. Varje steg han tar. Skapar. Hennes. Varande.
Hon frågar. Varför ser ingen. Varför hör ingen. Känner ingen. Vet. Ingen.
Han är utan minne. Sitter fast på hennes väggar.
Han skapar hennes liv. Är hennes tårar. Hennes hjärtslag. Hennes stadiga armar.
I mörkret är hon ensam. Han går på en väg. Ensam.
Sluta. Sov.
Hon ligger på bädden hon skapat genom honom. I bladens mjuka famn. Hans värk. I henne. Hans viskningar. I henne. Han är. Över. Alla. Ting.
Tårarna. Tårarna. Tårarna.
Sluta. Tårarna. Sov.
Alla vet att han är ett monster.
De hör det.
Armar skaka. Armar värka. Armar spänna. Spasmer. Spasmer. Spasmer.
Känn det.
Alla vet det. Han är inte mänsklig.
De känner det.
Hjärtat krampa. Hjärtat stanna. Hjärtat krossas. Kras. I. Spillror.
Alla hör det.
Han går ensam på en väg. Han håller en blomma i handen. Varje steg. Ett kronblad. Till marken. Bakom honom. En kvinna plockar upp dem. Förvarar. I. Sin barm.
Han är ensam på vägen. Han håller en stjälk i handen. Taggar. I. Hans hand.
Alla vet.
Alla känner.
Alla ser.
Alla hör.
Han är ett monster. Utan hörsel. Armar som skakar. Hjärtat som stannat.
Han är skuggan. Han är värken. Han är viskningen. Som säger. Sluta.
Hon går bakom honom. Han kastar hennes skugga. Hon samlar hans kronblad.
När de kommer hem har hon inte olja till sin lampa. Han försvinner på väggarna.
Hon skapar en bädd av hans fallna blomster.
Han är hennes skugga. Hennes värk. Han är viskningen. Som säger. Sov.
Han är ett monster. Han gör henne mänsklig. Varje steg han tar. Skapar. Hennes. Varande.
Hon frågar. Varför ser ingen. Varför hör ingen. Känner ingen. Vet. Ingen.
Han är utan minne. Sitter fast på hennes väggar.
Han skapar hennes liv. Är hennes tårar. Hennes hjärtslag. Hennes stadiga armar.
I mörkret är hon ensam. Han går på en väg. Ensam.
Sluta. Sov.
Hon ligger på bädden hon skapat genom honom. I bladens mjuka famn. Hans värk. I henne. Hans viskningar. I henne. Han är. Över. Alla. Ting.
Tårarna. Tårarna. Tårarna.
Sluta. Tårarna. Sov.
tisdag 7 december 2010
Smakprov I. / För sent II.
Men snart lämnar hon mig, för jag har redan lämnat henne.
När hon inte tittar är jag någon annanstans med någon av de tusen köttsliga blommor jag plockat. Jag är med violen, den blyga som bet sig i läppen när trosorna föll till marken. Tussilagon, som dolde vilddjur och trånade efter strypgrepp och dekadens. Rosen, den svarta som svalde mitt hjärta under kastanjeträden. Rosen, den vita som spärrade in mig i sina ögon. Rosen, av solstrålar som grät skyfall över min förlorade själ. Som tog ner mig från de mörka himlarna. Mitt livs bukett av lustar och tårar, jag önskar att jag mindes dem alla.
Mario på krogen har kommit att känna mig som en vän i kärleken och ger mig dryck på dryck. Han slår ut med armarna och ber kvinnorna skåla för mig.
Solnas romantiker med tusen hjärtan i sin ficka. Den fånen, han har spenderat år med att tömma mina fickor.
För övrigt har jag aldrig ägt ett hjärta. Jag lånar ut mitt som koppar med socker. Jag får tillbaka det med bitar stulna. En dag kommer allt att vara borta.
Kylan klistrade sig mot fönstret där vi satt, jag frös och Tulpanen i pälsmössa värmde mina taniga underarmar med sina handflator, och de sista strimmorna av min själ med ögonen.
Hon hade nekat att låna mitt hjärta, så jag var oslagbar, trodde jag.
När hon inte tittar är jag någon annanstans med någon av de tusen köttsliga blommor jag plockat. Jag är med violen, den blyga som bet sig i läppen när trosorna föll till marken. Tussilagon, som dolde vilddjur och trånade efter strypgrepp och dekadens. Rosen, den svarta som svalde mitt hjärta under kastanjeträden. Rosen, den vita som spärrade in mig i sina ögon. Rosen, av solstrålar som grät skyfall över min förlorade själ. Som tog ner mig från de mörka himlarna. Mitt livs bukett av lustar och tårar, jag önskar att jag mindes dem alla.
Mario på krogen har kommit att känna mig som en vän i kärleken och ger mig dryck på dryck. Han slår ut med armarna och ber kvinnorna skåla för mig.
Solnas romantiker med tusen hjärtan i sin ficka. Den fånen, han har spenderat år med att tömma mina fickor.
För övrigt har jag aldrig ägt ett hjärta. Jag lånar ut mitt som koppar med socker. Jag får tillbaka det med bitar stulna. En dag kommer allt att vara borta.
Kylan klistrade sig mot fönstret där vi satt, jag frös och Tulpanen i pälsmössa värmde mina taniga underarmar med sina handflator, och de sista strimmorna av min själ med ögonen.
Hon hade nekat att låna mitt hjärta, så jag var oslagbar, trodde jag.
måndag 6 december 2010
Ett litet snitt I.
Det lättaste är snittet.
Det går ganska fort. Den största prövningen ligger precis innan. Den själsliga övertalningen, det vemodiga accepterandet. Att se sig själv som fullkomligt disponibel, helt brukbart obrukbar. Låta självhatet ta strypgrepp, låta sig stirra in i ens egna fega ögon. Det är det svåra.
Det lättaste är snittet. Du vet det. Det är därför kniven ligger stadig i din hand. Varför den känns så lätt, varför streckade linjer började träda fram längs dina underarmar. Du kanske tänker på tårarna som faller om en dag eller två. Du kanske tänker på de som sörjer vid din grav. Vet att det antagligen är överdrifter. Du kommer bli besökt en gång om året och fler kommer hata dig än sakna dig.
Vet det.
När ditt liv töms kommer du ångra dig, du kommer ångra allt. Du ångrar hemligheten du berättade för din vän, den som visade dig sårbar. Du kommer ångra hon du kysste fast du inte skulle, du kommer ångra hon du kysste då du skulle. Du kommer se din bleka, svaga, feta kropp förtvina, tyna bort. Och se hur maskar börjar kräla i dina armhålor och ännu fetare maskar i ditt hjärta.
Då kommer du ångra dig men det svåraste och lättaste är redan gjort.
Se hur minnen töms ur dina vener, jag lovar att du inte kommer minnas dem!
Dina knogar blir kalla, du vill slåss men det finns ingen du vill slå lika hårt som dig själv, det finns ingen som hyser lika mycket hat mot sig själv. Ditt hat skapar hat skapar hat skapar...
Det lättaste är snittet.
Gör det.
De kommer tro att du gör det för dem, på grund av dem. De vet inte hur ljuvligt det är att förstöra sig själv, hur vackert ens lidande är när man själv skapar det.
Hur regnbågen kan komma bland ens tårar.
Gör det. Gör det.
Ett litet snitt.
Indie.
Det går ganska fort. Den största prövningen ligger precis innan. Den själsliga övertalningen, det vemodiga accepterandet. Att se sig själv som fullkomligt disponibel, helt brukbart obrukbar. Låta självhatet ta strypgrepp, låta sig stirra in i ens egna fega ögon. Det är det svåra.
Det lättaste är snittet. Du vet det. Det är därför kniven ligger stadig i din hand. Varför den känns så lätt, varför streckade linjer började träda fram längs dina underarmar. Du kanske tänker på tårarna som faller om en dag eller två. Du kanske tänker på de som sörjer vid din grav. Vet att det antagligen är överdrifter. Du kommer bli besökt en gång om året och fler kommer hata dig än sakna dig.
Vet det.
När ditt liv töms kommer du ångra dig, du kommer ångra allt. Du ångrar hemligheten du berättade för din vän, den som visade dig sårbar. Du kommer ångra hon du kysste fast du inte skulle, du kommer ångra hon du kysste då du skulle. Du kommer se din bleka, svaga, feta kropp förtvina, tyna bort. Och se hur maskar börjar kräla i dina armhålor och ännu fetare maskar i ditt hjärta.
Då kommer du ångra dig men det svåraste och lättaste är redan gjort.
Se hur minnen töms ur dina vener, jag lovar att du inte kommer minnas dem!
Dina knogar blir kalla, du vill slåss men det finns ingen du vill slå lika hårt som dig själv, det finns ingen som hyser lika mycket hat mot sig själv. Ditt hat skapar hat skapar hat skapar...
Det lättaste är snittet.
Gör det.
De kommer tro att du gör det för dem, på grund av dem. De vet inte hur ljuvligt det är att förstöra sig själv, hur vackert ens lidande är när man själv skapar det.
Hur regnbågen kan komma bland ens tårar.
Gör det. Gör det.
Ett litet snitt.
Indie.
torsdag 2 december 2010
På nåt vis II.
Och så stod de där igen.
Det var stjärnfall och regnbågar, nordsken och hagel, det dundrade i horisonten medan de stod. Och ingen visste någonting. Det var livet, det var ögonblick och minnen, det var förhoppningar och besvikelser. Nå, så hela universum passerade mellan deras ögon. De stod tre steg två steg ifrån varandra och hela universum passerade mellan dem men inga tårar fanns i deras ögon. Deras händer fick inte greppa, de greppade, deras läppar fick inte mötas, de möttes. Och universum emellan dem imploderade, det var tvunget att implodera för att explodera på nytt.
Så de stod där igen.
Hon sa vad han redan visste.
Han sa vad hon skulle säga.
Och det förr som var tårar och slag på knäna och jag vill inte vill inte var försvunnet som ånga i taket, som vätska i elden. Vad vet jag.
Det var skratt och dofter, det var flyktiga blickar som sökte sig till varandra. Och nåväl, horisonterna dundrade men mellan dem var universum som just skulle försvinna och skapas igen.
Och hon sa ord som fick honom att tro.
Och han trodde saker som fick henne att säga.
Så deras kyss fick tiden att stanna, spola tillbaks och framåt och de skrattade åt det fåniga och det skrattade åt det underbara.
De visste att det var den sista och de skrattade med den första.
På nåt vis.
På nåt vis hade tårarna etsat sig fast i deras tomma kroppar. Varje tår rymmer tusen av minnen och de älskade varenda ett.
Hon sa att hon inte ångrade dem.
Han sa att han ville ha dem tillbaka.
Då stillnade åskan utanför deras fönster, där som det varit för mörkt för att se. Där var då den mest strålande sol, den de trott sig förnimma i de svartaste vrår, men nu sken den mot dem så de var silhuetter i rummet. Kolsvarta spöken som viskade farväl.
De såg inte ut mot den glittrande randen.
Slutet på vägen, som nu klövs itu.
Det var stjärnfall och regnbågar, nordsken och hagel, det dundrade i horisonten medan de stod. Och ingen visste någonting. Det var livet, det var ögonblick och minnen, det var förhoppningar och besvikelser. Nå, så hela universum passerade mellan deras ögon. De stod tre steg två steg ifrån varandra och hela universum passerade mellan dem men inga tårar fanns i deras ögon. Deras händer fick inte greppa, de greppade, deras läppar fick inte mötas, de möttes. Och universum emellan dem imploderade, det var tvunget att implodera för att explodera på nytt.
Så de stod där igen.
Hon sa vad han redan visste.
Han sa vad hon skulle säga.
Och det förr som var tårar och slag på knäna och jag vill inte vill inte var försvunnet som ånga i taket, som vätska i elden. Vad vet jag.
Det var skratt och dofter, det var flyktiga blickar som sökte sig till varandra. Och nåväl, horisonterna dundrade men mellan dem var universum som just skulle försvinna och skapas igen.
Och hon sa ord som fick honom att tro.
Och han trodde saker som fick henne att säga.
Så deras kyss fick tiden att stanna, spola tillbaks och framåt och de skrattade åt det fåniga och det skrattade åt det underbara.
De visste att det var den sista och de skrattade med den första.
På nåt vis.
På nåt vis hade tårarna etsat sig fast i deras tomma kroppar. Varje tår rymmer tusen av minnen och de älskade varenda ett.
Hon sa att hon inte ångrade dem.
Han sa att han ville ha dem tillbaka.
Då stillnade åskan utanför deras fönster, där som det varit för mörkt för att se. Där var då den mest strålande sol, den de trott sig förnimma i de svartaste vrår, men nu sken den mot dem så de var silhuetter i rummet. Kolsvarta spöken som viskade farväl.
De såg inte ut mot den glittrande randen.
Slutet på vägen, som nu klövs itu.
tisdag 30 november 2010
November år noll I.
Han slog ner glaset i bardisken så flisorna flög.
"BAM!"
Han slog ner handen i glaset så glaset flög.
"BAM! BAM!"
Bartendern tittade på oss, jag höjde mitt glas och pekade på det. Han nickade.
"Fattar du vad jag menar, Nik?", frågade han och stirrade på sig själv i spegeln bakom flaskorna.
"Vad? Det om tjejer eller det om bam bam?"
"Synonymt, monotont unisont, för i helvete."
"Du är en jävel på ord."
Min drink kom och jag drack halva i ett svep.
"Det är så. Det är bara BAM BAM och sedan adjöss! Cheers!" Han pekade på sin blodiga hand och sträckte ut armarna runt den lilla högen framför honom. Bartendern skakade på huvudet. "Adjöss."
Det började strömma in kvinnor i baren, i vimlet en handfull av män som såg dummare ut än en hipster som snubblat.
"Se på dom där, Nik. Se bara på dom."
"Jag ser på dom."
"Killarna, tror du dom känner brudarna?"
"Nej."
"Men dom pratar ju!"
"Man behöver inte känna kvinnan för att prata med henne."
"Fan vad du är irriterande."
"Förlåt, man behöver inte känna kvinnan för att bam bam."
Han slog ut med sin blodiga hand och lade den på min axel. Den blev våt.
"Så ja, Nik, så ja! Du vet, jag har varit omkring i kvarteret. Jag har sett min del av fucked up things."
"Vårda språket."
"Dude! Om någon vet vad brudar handlar om är det jag. Det vet du"
"Vad handlar dom om?"
Han log och jag höll upp handen. "Jag tar tillbaks frågan."
Männen i sällskapet, i deras bleka stuprörsjeans, korta kavajer, och enfärgade skjortor - två knappar uppknäppta, beställde brickor åt sällskapet. Bacardi razz, fru djävuls piss.
"Varför tar du med mig hit?"
"Dom där killarna kommer bli fulla och odrägliga, som du, som jag. Men dom bryr sig mer om sig själva än om brudarna."
"Jag med."
"Lögnare. Vem är hon då?"
"Vem?"
"Hon du stirrar på där borta."
"Jag vet inte vem du pratar om."
"Hon, ljusbrunhåriga i vitt linne och röda läppar."
"Blek hy?"
"Vad annars?"
"Jaha, hon."
"Bryr du dig mer om dig själv än om henne?"
"Absolut."
"Då skålar vi för det! Garcon! Två drinkar åt mig och Herr Kyla!"
Kvinnorna och männen i deras illasittande kläder hurrade åt glaset som försvann i deras strupar som livet ur en kropp. Om några gjorde sig förtjänt av epiteten kyla, så var det isberget där borta.
Drinkarna kom, och han tog sin, gav mig min och drog bort mig från baren.
"Kom."
Han drog mig till bordet den ljusbrunhåriga i vitt linne och röda läppar, blek hy, satt. Hon följde var steg vi tog. Vi ställde oss vid bordet och han höll upp sin blodiga hand mot den andra kvinnan vid bordet.
"Se här! Jag har inte sett dig på så länge att självaste jesu sår börjar framträda i handflatan, fan vad länge sen."
Innan hon hann svara så slog han sig ner bredvid henne. Den ljusbrunhåriga såg bara mig, och mina blottade kroppsdelar som till stor del var fria från blod.
Han lade sin oskadade hand på hennes axel och började kåsera. Hon skrattade, hon hade svart hår, det enda som skiljde henne från den andra. Den som nu log mot mig.
"Har du några sår?"
"Oändligt många."
"Men vi har inte setts på vad? Tjugo år?"
"Något sånt."
"Tur att vi hann i tid då." Hennes späda händer, späda armar pressades ihop så att armbågarna möttes, fingrarna omflätade vid hennes rödblommiga kinder. Sådana tänder som gör ett frånvaro av leende oumbärligt.
"Det enda oumbärliga är att inget är oumbärligt", sa hon.
"Vad sjukt."
"Jag vet."
"Och jag med. Jag ler för lite."
"Det är min förlust."
"Det är vår förlust."
Hon fläktade sitt ansikte med handen, dolde tänderna för mig, hon hade ängar i sitt ansikte nu. Jag gjorde slut på drinken.
"Är du varm?"
"Som om jag hade feber."
"Varför?"
"Det måste du väl veta?"
"Vi blir tysta om vi vet allt. Och jag vill höra din röst."
"Jag är varm."
"Jag vet en kall plats där vi kan prata. Vill du?"
Hon hade redan rest sig upp. Vi mötte kylan i ett rum som tystnat.
"BAM!"
Han slog ner handen i glaset så glaset flög.
"BAM! BAM!"
Bartendern tittade på oss, jag höjde mitt glas och pekade på det. Han nickade.
"Fattar du vad jag menar, Nik?", frågade han och stirrade på sig själv i spegeln bakom flaskorna.
"Vad? Det om tjejer eller det om bam bam?"
"Synonymt, monotont unisont, för i helvete."
"Du är en jävel på ord."
Min drink kom och jag drack halva i ett svep.
"Det är så. Det är bara BAM BAM och sedan adjöss! Cheers!" Han pekade på sin blodiga hand och sträckte ut armarna runt den lilla högen framför honom. Bartendern skakade på huvudet. "Adjöss."
Det började strömma in kvinnor i baren, i vimlet en handfull av män som såg dummare ut än en hipster som snubblat.
"Se på dom där, Nik. Se bara på dom."
"Jag ser på dom."
"Killarna, tror du dom känner brudarna?"
"Nej."
"Men dom pratar ju!"
"Man behöver inte känna kvinnan för att prata med henne."
"Fan vad du är irriterande."
"Förlåt, man behöver inte känna kvinnan för att bam bam."
Han slog ut med sin blodiga hand och lade den på min axel. Den blev våt.
"Så ja, Nik, så ja! Du vet, jag har varit omkring i kvarteret. Jag har sett min del av fucked up things."
"Vårda språket."
"Dude! Om någon vet vad brudar handlar om är det jag. Det vet du"
"Vad handlar dom om?"
Han log och jag höll upp handen. "Jag tar tillbaks frågan."
Männen i sällskapet, i deras bleka stuprörsjeans, korta kavajer, och enfärgade skjortor - två knappar uppknäppta, beställde brickor åt sällskapet. Bacardi razz, fru djävuls piss.
"Varför tar du med mig hit?"
"Dom där killarna kommer bli fulla och odrägliga, som du, som jag. Men dom bryr sig mer om sig själva än om brudarna."
"Jag med."
"Lögnare. Vem är hon då?"
"Vem?"
"Hon du stirrar på där borta."
"Jag vet inte vem du pratar om."
"Hon, ljusbrunhåriga i vitt linne och röda läppar."
"Blek hy?"
"Vad annars?"
"Jaha, hon."
"Bryr du dig mer om dig själv än om henne?"
"Absolut."
"Då skålar vi för det! Garcon! Två drinkar åt mig och Herr Kyla!"
Kvinnorna och männen i deras illasittande kläder hurrade åt glaset som försvann i deras strupar som livet ur en kropp. Om några gjorde sig förtjänt av epiteten kyla, så var det isberget där borta.
Drinkarna kom, och han tog sin, gav mig min och drog bort mig från baren.
"Kom."
Han drog mig till bordet den ljusbrunhåriga i vitt linne och röda läppar, blek hy, satt. Hon följde var steg vi tog. Vi ställde oss vid bordet och han höll upp sin blodiga hand mot den andra kvinnan vid bordet.
"Se här! Jag har inte sett dig på så länge att självaste jesu sår börjar framträda i handflatan, fan vad länge sen."
Innan hon hann svara så slog han sig ner bredvid henne. Den ljusbrunhåriga såg bara mig, och mina blottade kroppsdelar som till stor del var fria från blod.
Han lade sin oskadade hand på hennes axel och började kåsera. Hon skrattade, hon hade svart hår, det enda som skiljde henne från den andra. Den som nu log mot mig.
"Har du några sår?"
"Oändligt många."
"Men vi har inte setts på vad? Tjugo år?"
"Något sånt."
"Tur att vi hann i tid då." Hennes späda händer, späda armar pressades ihop så att armbågarna möttes, fingrarna omflätade vid hennes rödblommiga kinder. Sådana tänder som gör ett frånvaro av leende oumbärligt.
"Det enda oumbärliga är att inget är oumbärligt", sa hon.
"Vad sjukt."
"Jag vet."
"Och jag med. Jag ler för lite."
"Det är min förlust."
"Det är vår förlust."
Hon fläktade sitt ansikte med handen, dolde tänderna för mig, hon hade ängar i sitt ansikte nu. Jag gjorde slut på drinken.
"Är du varm?"
"Som om jag hade feber."
"Varför?"
"Det måste du väl veta?"
"Vi blir tysta om vi vet allt. Och jag vill höra din röst."
"Jag är varm."
"Jag vet en kall plats där vi kan prata. Vill du?"
Hon hade redan rest sig upp. Vi mötte kylan i ett rum som tystnat.
torsdag 25 november 2010
Dialog I.
Hej. Hej. Vad gör du? Vad gör du? Sluta. Nej. Jo, sluta. Nej. Jag hatar dig. Jag älskar dig. Nej. Jo. Jo. Nej. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte mer. Bra. Jag vet. Eller jag vet inte förresten. Spelar mig ingen roll. Jo. Nej. Det blir alltid såhär. Förlåt. Men det blir fan ALLTID såhär. Jag sa förlåt. Det är inte ditt fel. Det är sant, det är alltid ditt fel. Jag hatar det här. Jag med. Jag vill inte att det ska vara såhär hela tiden. Det vill jag, då slipper man skratta åt helvetet. Man måste skratta i helvetet för att stå ut. Skratten blir sitt eget helvete, tids nog. Du är så bestämd. Har du bestämt dig? Jag vet inte. Det är enkla frågor, höger eller vänster, ja eller nej. Jag vet inte. Välj bara någonting! Men jag vet ju fan ingenting om någonting! Det måste man inte. Vad var det han sa nu igen? Vem? Han, som sa någonting, som du tyckte stämde. Han sa att ytterst få älskar på grund av kärlek. Och de andra? Tidsfördriv. Tidsfördriv! Det där är min grej, du måste skaffa en egen. Jag förlorar alltid mina grejer. Ja. Jag förlorar alltid. För det mesta. Så förlorar jag. Vad var det han sa? Vem? Han, som sa någonting, som du tyckte stämde. Han sa att vi måste uppfinna kärleken på nytt. Gör det då. Jag orkar inte. Jag förstår dig. Jag rycker på axlarna. Det är därför alla finner dig förskräcklig. Inte alla, vissa lägger till ännu ett ord. Förskräckligt oskön? Förskräckligt skön! Förskräckligt tråkig? Förskräckligt otråkig! Jag har tröttnat på dig. Och jag på mig. Jag lämnar dig nu. Jag vet. Eller jag vet inte förresten. Dra åt helvete. Jag älskar dig. Och jag dig.
tisdag 23 november 2010
Poeten I.
Så förnimma er nu en man, sittande med huvudet riktat framåt, knäna ihop, fötterna lätt särade, händerna på låren. Blicken, klar och glasartad - du ser ännu rodnaden och rännilarna ner för kinden. Hyn så blek att den smälter ihop med rimfrosten på hans fönster, som skyddar hans boning från snöflingorna som faller på en våt gata där de försvinner plötsligt så fort de nuddar asfalten. Håret är tovigt och har klistrat sig till den glänsande pannan. Du skulle i denna förnimmelse kunna tro att han var död. Men du skulle ha fel.
Det var så han satt.
Vid hans fötter låg blad utspridda likt skorpsmulor, alla trampade på av skor utan sulor, tomma och blanka viskningar om drömmar som aldrig blev uppfyllda.
Han trodde sig höra dem skrika.
Vid bokhyllan som varit hans liv var en stor hög av dessa blad, som om var hylla spytt ut dem som giftig galla. De var rena men månen fläckade dem med sitt sotiga sken.
Över golvet ränner myror, kvickt mellan träplankornas skavanker och springor. För dem - väldiga slätter i natten. De håller sig borta från hans fötter som är det enda som utströmmar värme i detta rum.
De har samlats vid det kallaste.
Bredvid ett ensamt stycke papper, som rivits itu itu itu och knycklats ihop så till oigenkännlighet att de skulle kunna tas för snöflingor! låg en trubbig penna i blyerts. Den runda udden, brusten och nött. Bit för bit plockar de grafitflisorna mot hemmen i springorna. Bit för bit tills golvet är rent från hans sinnes bläck.
Skulle du veckla upp dessa snöflingor, de som inte kan smälta, och pussla ihop den skulle du finna källan till rodnaden i ögonen, den bleka hyn, det nu av svett klibbiga håret. Du skulle läsa en text han inte förmådde skriva, som kom från det djupaste av sår i hans själ. Som han inte kunde förstå, som han inte kunde se ta form, men som fläckade ner pappret som vore det giftigt för hans kropp. Som vore det giftig galla.
Och du, där du nu sitter, och läser, och läser, med huvudet riktat framåt, knäna ihop, fötterna lätt särade, skulle känna din blick rodna till glas. Och kanaler grävas över dina kinders slätter.
Indie.
Det var så han satt.
Vid hans fötter låg blad utspridda likt skorpsmulor, alla trampade på av skor utan sulor, tomma och blanka viskningar om drömmar som aldrig blev uppfyllda.
Han trodde sig höra dem skrika.
Vid bokhyllan som varit hans liv var en stor hög av dessa blad, som om var hylla spytt ut dem som giftig galla. De var rena men månen fläckade dem med sitt sotiga sken.
Över golvet ränner myror, kvickt mellan träplankornas skavanker och springor. För dem - väldiga slätter i natten. De håller sig borta från hans fötter som är det enda som utströmmar värme i detta rum.
De har samlats vid det kallaste.
Bredvid ett ensamt stycke papper, som rivits itu itu itu och knycklats ihop så till oigenkännlighet att de skulle kunna tas för snöflingor! låg en trubbig penna i blyerts. Den runda udden, brusten och nött. Bit för bit plockar de grafitflisorna mot hemmen i springorna. Bit för bit tills golvet är rent från hans sinnes bläck.
Skulle du veckla upp dessa snöflingor, de som inte kan smälta, och pussla ihop den skulle du finna källan till rodnaden i ögonen, den bleka hyn, det nu av svett klibbiga håret. Du skulle läsa en text han inte förmådde skriva, som kom från det djupaste av sår i hans själ. Som han inte kunde förstå, som han inte kunde se ta form, men som fläckade ner pappret som vore det giftigt för hans kropp. Som vore det giftig galla.
Och du, där du nu sitter, och läser, och läser, med huvudet riktat framåt, knäna ihop, fötterna lätt särade, skulle känna din blick rodna till glas. Och kanaler grävas över dina kinders slätter.
Indie.
tisdag 16 november 2010
På nåt vis I.
Vintern får hans kusliga skratt att tystna.
De stunderna av leenden tog livet av honom. Han fann sig skratta åt att solen steg upp var morgon. Stående på fönsterkarmen grät han när den försvann bakom horisonten. När stjärnorna tändes, de han visste var tårar hon fäst där åt honom, kunde han bita sig i tungan tills den blödde.
Det var då han visste att hon varit ifrån honom så länge. Innan, han lät dikter ta form i sinnet, de ensamma stunderna av klarhet för oförståndet.
Hon kom till honom och hon kysste honom, kvävde hans dikt med tungan och lärde honom att älska för han visste inte hur.
Hur bara moln pryder hans himmel nu! Det får honom inte att sakna stjärnorna så mycket, dessa tusen tårar. Han har fortfarande kvar hennes på sin kind.
Den stjärnfyllda himlen är i hans anlete, var stjärna är minnen från de stunder hon gav. Den där är första kyssen, den där är trevande händer mellan låren. Den där är att suga i sig varandras läppar.
När solen gick ner nyss så såg han inte efter den. Han förlorade sig i spegelbilden av reflektionen av spegeln på hans kind. Där ser han hur hon viskade att hon aldrig skulle säga åt honom att gå. Och hur en kropp blev två, medan två tårar blev en.
När han stängde dörren som öppnade hans hjärta sitter hennes liljor kvar på hans fingrar än.
Genom dörren sa hon: På nåt vis.
Och han visste vad hon menade.
De stunderna av leenden tog livet av honom. Han fann sig skratta åt att solen steg upp var morgon. Stående på fönsterkarmen grät han när den försvann bakom horisonten. När stjärnorna tändes, de han visste var tårar hon fäst där åt honom, kunde han bita sig i tungan tills den blödde.
Det var då han visste att hon varit ifrån honom så länge. Innan, han lät dikter ta form i sinnet, de ensamma stunderna av klarhet för oförståndet.
Hon kom till honom och hon kysste honom, kvävde hans dikt med tungan och lärde honom att älska för han visste inte hur.
Hur bara moln pryder hans himmel nu! Det får honom inte att sakna stjärnorna så mycket, dessa tusen tårar. Han har fortfarande kvar hennes på sin kind.
Den stjärnfyllda himlen är i hans anlete, var stjärna är minnen från de stunder hon gav. Den där är första kyssen, den där är trevande händer mellan låren. Den där är att suga i sig varandras läppar.
När solen gick ner nyss så såg han inte efter den. Han förlorade sig i spegelbilden av reflektionen av spegeln på hans kind. Där ser han hur hon viskade att hon aldrig skulle säga åt honom att gå. Och hur en kropp blev två, medan två tårar blev en.
När han stängde dörren som öppnade hans hjärta sitter hennes liljor kvar på hans fingrar än.
Genom dörren sa hon: På nåt vis.
Och han visste vad hon menade.
måndag 1 november 2010
För sent I.
Egentligen var det för sent redan när hon knackade på dörren.
Tre små dunk som spred sig likt ogräs (blommor tyckte jag då), och bestämde mitt öde. Jag smög fram till dörren, naken och krökt rygg - rädd för att bli sedd genom titthålet. Om vi alla var mindre skygga. Men jag såg hur hon stod där och hängde med kroppen, hon skakade inte trots all kyla som läckte in från trapphusets öppna dörrar. Hon verkade till och med ånga! Jag var tvungen att öppna, och hon omfamnade mig så att mitt hjärta brast och läkte. Som koagulerat blod över ett redan läkt sår, det slits bort och man är hel igen, en stund. Men det var glödande kol mot en isbit, det kalla försvann inte, men delar av mig smälte mot hennes kropp.
Egentligen var det för sent.
Nu medan jag skriver verkar hennes aura gå runt i cirklar framför mig. Det kan vara migränen också. Då och då får jag pussar på kinden när jag låtsas att hon inte finns. Tittar jag på henne är hon plötsligt borta. Men hon trånar efter mig för varje ord jag skriver, för varje tråd koncentration som ägnas åt texten, som dras från henne.
Hon tror jag skriver för henne, det har hon alltid gjort, allt sedan jag sa att hon fick mig att smälta.
Kvällar jag gråtit viskar hon till mig, ord jag inte vill höra men som får mig att gråta än mer. Hon brukar sätta sig i mitt knä när jag stirrar ut genom fönstret, och bara iaktta mig. När jag försöker kyssa henne rycker hon på axlarna och går hem.
Jag lämnar aldrig mitt rum, jag väntar på att hon ska komma, hon har tagit min nyckel för hon säger att jag oroar henne utanför mina väggar. Hon gick med löften om att ta hand om mig, göra min skygga pöl till ånga och sväva som... Men jag känner bara hunger. Min föda är nötter och fjädrar. Hon säger att jag äter henne och mig själv. Sedan flyger hon iväg och jag gråter med munnen full av fjädrar och nötter mellan tårna.
När jag skrikit på henne säger hon att jag kan lämna henne när jag vill. Hon har inget minne, hon tog min enda nyckel!
Kyss på min kind.
Nätter vi älskat (hennes ord) kan hon berätta historier om hennes forna liv. Hon skrattar och ler och säger att jag inte får plats i dem. Jag vet mer om hennes förflutna än om mig själv. Om jag öppnar munnen finner hon mig tråkig.
Hon säger: Alla skriver om sig själva, vi måste berätta om andra först. Sedan tvingar hon mig skriva om när hon miste sin oskuld. Två gånger. Och hon frågar varför jag gråter och varför mina fingrar är såriga. När hon somnat försöker jag bita av dem men de är härdade efter de åren jag gick på alla fyra.
Var skulle ni män vara utan oss kvinnor, skrattar hon fram när hon stänger dörren.
Kvar i Eden, säger jag och hör att jag inte talat sedan jag minns inte när.
Det fanns tider då min tunga inte vilade förrän ögonen slöts (om ens då) jag gestikulerade och ropade vid tusen bord och människor. De föll furulikt till mina historier och syner på världen - de hon förklarar vara tråkiga. Nu för tiden minns jag inte en enda. Jag undrar om någon skulle falla för hur hon förlorade oskulden.
Hon sa: Det är sådant du ska skriva, en oskuld kan man aldrig återfå.
Jag sa: Jag har glömt den förlusten, då är den tillbaka.
Hon sa: Nej - sedan talade vi inte mer.
Den enda ljusglimten är att fönstren står på glänt, det fläktar bort värmen från min panna, mina armhålor. Det är vackrare där ute än här inne. Något gott är att jag står rakt när jag är ensam. Och jag har varje eftermiddag pillat bort delar av barnlåset som håller fönstret från att öppnas helt. Snart står det öppet och mer än hälften av min kropp kan luta sig ut och känna hundra förnimmelser komma därute. Det får mig att glömma den som möter mig härinne.
Min fader, om jag hade någon, sa: Gud lutar sig över oss alla.
Jag, om jag sa något, sa: Om han lutar sig för långt kommer han att falla.
Jag lutar mig långt över naturen nedanför mig. Längre, längre för var dag hon lämnar mig.
Idag ska jag luta mig lite längre.
Med ett leende öppnar jag fönstret.
Indie.
Tre små dunk som spred sig likt ogräs (blommor tyckte jag då), och bestämde mitt öde. Jag smög fram till dörren, naken och krökt rygg - rädd för att bli sedd genom titthålet. Om vi alla var mindre skygga. Men jag såg hur hon stod där och hängde med kroppen, hon skakade inte trots all kyla som läckte in från trapphusets öppna dörrar. Hon verkade till och med ånga! Jag var tvungen att öppna, och hon omfamnade mig så att mitt hjärta brast och läkte. Som koagulerat blod över ett redan läkt sår, det slits bort och man är hel igen, en stund. Men det var glödande kol mot en isbit, det kalla försvann inte, men delar av mig smälte mot hennes kropp.
Egentligen var det för sent.
Nu medan jag skriver verkar hennes aura gå runt i cirklar framför mig. Det kan vara migränen också. Då och då får jag pussar på kinden när jag låtsas att hon inte finns. Tittar jag på henne är hon plötsligt borta. Men hon trånar efter mig för varje ord jag skriver, för varje tråd koncentration som ägnas åt texten, som dras från henne.
Hon tror jag skriver för henne, det har hon alltid gjort, allt sedan jag sa att hon fick mig att smälta.
Kvällar jag gråtit viskar hon till mig, ord jag inte vill höra men som får mig att gråta än mer. Hon brukar sätta sig i mitt knä när jag stirrar ut genom fönstret, och bara iaktta mig. När jag försöker kyssa henne rycker hon på axlarna och går hem.
Jag lämnar aldrig mitt rum, jag väntar på att hon ska komma, hon har tagit min nyckel för hon säger att jag oroar henne utanför mina väggar. Hon gick med löften om att ta hand om mig, göra min skygga pöl till ånga och sväva som... Men jag känner bara hunger. Min föda är nötter och fjädrar. Hon säger att jag äter henne och mig själv. Sedan flyger hon iväg och jag gråter med munnen full av fjädrar och nötter mellan tårna.
När jag skrikit på henne säger hon att jag kan lämna henne när jag vill. Hon har inget minne, hon tog min enda nyckel!
Kyss på min kind.
Nätter vi älskat (hennes ord) kan hon berätta historier om hennes forna liv. Hon skrattar och ler och säger att jag inte får plats i dem. Jag vet mer om hennes förflutna än om mig själv. Om jag öppnar munnen finner hon mig tråkig.
Hon säger: Alla skriver om sig själva, vi måste berätta om andra först. Sedan tvingar hon mig skriva om när hon miste sin oskuld. Två gånger. Och hon frågar varför jag gråter och varför mina fingrar är såriga. När hon somnat försöker jag bita av dem men de är härdade efter de åren jag gick på alla fyra.
Var skulle ni män vara utan oss kvinnor, skrattar hon fram när hon stänger dörren.
Kvar i Eden, säger jag och hör att jag inte talat sedan jag minns inte när.
Det fanns tider då min tunga inte vilade förrän ögonen slöts (om ens då) jag gestikulerade och ropade vid tusen bord och människor. De föll furulikt till mina historier och syner på världen - de hon förklarar vara tråkiga. Nu för tiden minns jag inte en enda. Jag undrar om någon skulle falla för hur hon förlorade oskulden.
Hon sa: Det är sådant du ska skriva, en oskuld kan man aldrig återfå.
Jag sa: Jag har glömt den förlusten, då är den tillbaka.
Hon sa: Nej - sedan talade vi inte mer.
Den enda ljusglimten är att fönstren står på glänt, det fläktar bort värmen från min panna, mina armhålor. Det är vackrare där ute än här inne. Något gott är att jag står rakt när jag är ensam. Och jag har varje eftermiddag pillat bort delar av barnlåset som håller fönstret från att öppnas helt. Snart står det öppet och mer än hälften av min kropp kan luta sig ut och känna hundra förnimmelser komma därute. Det får mig att glömma den som möter mig härinne.
Min fader, om jag hade någon, sa: Gud lutar sig över oss alla.
Jag, om jag sa något, sa: Om han lutar sig för långt kommer han att falla.
Jag lutar mig långt över naturen nedanför mig. Längre, längre för var dag hon lämnar mig.
Idag ska jag luta mig lite längre.
Med ett leende öppnar jag fönstret.
Indie.
fredag 24 september 2010
En sång till en glödande veke. Dalande sol. Vad ni vill.
Febern: Rimbaud, kan du hjälpa mig med det här?
Rimbaud: Qu'il vienne, qu'il vienne,
Le temps dont on s'éprenne
J'ai tant fait patience
Qu'a jamais j'oublie ;
Craintes et souffrances
Aux cieux sont parties.
Et la soif malsaine
Obscurcit mes veines
Qu'il vienne, qu'il vienne,
Le temps dont on séprenne
Telle la prairie
À l'oubli livrée,
Grandie, et fleurie
D'encens et d'ivraies
Au bourdon farouche
Des sales mouches.
Qu'il vienne, qu'il vienne,
Le temps dont on s'éprenne
Febern: Tack. You are. Yeah, man.
Rimbaud: Qu'il vienne, qu'il vienne,
Le temps dont on s'éprenne
J'ai tant fait patience
Qu'a jamais j'oublie ;
Craintes et souffrances
Aux cieux sont parties.
Et la soif malsaine
Obscurcit mes veines
Qu'il vienne, qu'il vienne,
Le temps dont on séprenne
Telle la prairie
À l'oubli livrée,
Grandie, et fleurie
D'encens et d'ivraies
Au bourdon farouche
Des sales mouches.
Qu'il vienne, qu'il vienne,
Le temps dont on s'éprenne
Febern: Tack. You are. Yeah, man.
fredag 13 augusti 2010
Fredagen I.
Dörren sparkade honom på vägen in. Den träffade hans högra häl och han snubblade fram utan att falla. Ett par mörkröda stänk på golvet. Han förde handen till näsan.
Helvete. En näsduk ur fickan. Som om baren stank.
Alla ögon riktade mot honom. Han gick sakta fram medan näsduken blev varmare, fuktigare, rödare. Alla ögon riktade mot honom.
Närmsta bordet: En kort man med sned näsa. Ett glas med sherry. Mörker i ögonen.
Bordet bredvid: En ännu kortare man. Skägg. Fast hy. Blå ögon mot honom.
Längst bort: En gammal man med cowboyhatt. Rödrutig skjorta som knappt gått att knäppa över den gigantiska buken, som vilade över ett par pinnsmala ben. Eld i hans ögon.
Han gick fram till det närmsta bordet.
Får jag sätta mig här?
Nej.
Näsduken hårdare mot näsan. Den blev sned. Han gick till bordet bredvid.
Får jag sätta mig här?
Nej. Ljus röst. Likt ett barn.
Näsduken lösare mot näsan. Näsan blev rak. Hans hud spändes ut.
Den gamla mannen längst borta höjde ett finger till läpparna. Utan ett ljud tycktes han hyssja.
Han gick till baren. Bartendern: Ett fyrtorn till karl. Ena ögat ljust som en lykta. Andra täckt av en svart lapp. Han putsade två glas på en gång.
Och omgivningen tryckte sig på honom när han lade händerna på bardisken.
Det skumma ljuset som lade sig likt ängladamm över lamporna. Den svaga lukten av nejlika och urin. Den tjocka luften som gick att smaka på - beskt.
Den smaken skulle sitta kvar tills han inte längre kunde röra sin tunga.
Det lysande ögat som stirrade på honom.
Kan jag få ett glas whiskey.
Nej.
Kan jag få ett glas vodka.
Nej.
Kan jag få ett glas absinth. Inget socker.
Nej.
Näsduken dyngsur av blod nu. Han pressade ner den i fickan. Kallt blod som kramades ut, rinnande ner för benet.
Ut härifrån. Bartendern blinkade och ljuset försvann i rummet för ett ögonblick.
Varför?
Du vet varför.
Nej.
Du är inte välkommen här.
Varför?
Du vet varför.
Jag stannar.
Nej.
Han såg inte de två gorillorna torna upp över honom. Två händer om hans axlar. Han svävade över golvet. Den gamla mannen längst bort skrattade ljudlöst. Tårar som var kanaler längs hans rödblossande kinder.
Dörren sparkade honom på vägen ut.
Röda blodfläckar på hans skjorta. I rännstenen han landat. Han borstade av sig blodet som fastnade på hans handflator. Rena handryggar.
Gula gatlyktor som brände en mörkblå himmel. Svarta konturer av träd som stod likt stenar. Inga vindar längs den disiga gatan. Cigaretten redan i hans hand. Han tände den medan han började gå.
Vid en tom, mörk kiosk stod ännu en skylt med en löpsedel framme.
Vanvettets utbrott på... Han läste aldrig slutet, han fyllde i tomrummen.
Vanvettets utbrott på jorden.
Vanvettets utbrott på hjärtat.
Vanvettets utbrott på vanvettets utbrott.
På röken i hans lungor. På röken i hans sinne.
När passerade veckor, dagar, timmar är försvunna är man nyfödd varje sekund.
Bortom gatlyktornas ljus: viskningar från människor han inte kunde se. En allé av gömda åsikter och skällsord. Mödrar som viskar till sina barn, de mest tysta av domar. Alla ögon riktade mot honom.
Ingen annanstans att gå. Men morgondagen var redan förlovad med honom. Kvällens skilsmässa hade precis börjat.
Ingen annanstans att gå.
Nu behövde ingenting hända.
Ingenting. Förrän imorgon.
Indie.
Helvete. En näsduk ur fickan. Som om baren stank.
Alla ögon riktade mot honom. Han gick sakta fram medan näsduken blev varmare, fuktigare, rödare. Alla ögon riktade mot honom.
Närmsta bordet: En kort man med sned näsa. Ett glas med sherry. Mörker i ögonen.
Bordet bredvid: En ännu kortare man. Skägg. Fast hy. Blå ögon mot honom.
Längst bort: En gammal man med cowboyhatt. Rödrutig skjorta som knappt gått att knäppa över den gigantiska buken, som vilade över ett par pinnsmala ben. Eld i hans ögon.
Han gick fram till det närmsta bordet.
Får jag sätta mig här?
Nej.
Näsduken hårdare mot näsan. Den blev sned. Han gick till bordet bredvid.
Får jag sätta mig här?
Nej. Ljus röst. Likt ett barn.
Näsduken lösare mot näsan. Näsan blev rak. Hans hud spändes ut.
Den gamla mannen längst borta höjde ett finger till läpparna. Utan ett ljud tycktes han hyssja.
Han gick till baren. Bartendern: Ett fyrtorn till karl. Ena ögat ljust som en lykta. Andra täckt av en svart lapp. Han putsade två glas på en gång.
Och omgivningen tryckte sig på honom när han lade händerna på bardisken.
Det skumma ljuset som lade sig likt ängladamm över lamporna. Den svaga lukten av nejlika och urin. Den tjocka luften som gick att smaka på - beskt.
Den smaken skulle sitta kvar tills han inte längre kunde röra sin tunga.
Det lysande ögat som stirrade på honom.
Kan jag få ett glas whiskey.
Nej.
Kan jag få ett glas vodka.
Nej.
Kan jag få ett glas absinth. Inget socker.
Nej.
Näsduken dyngsur av blod nu. Han pressade ner den i fickan. Kallt blod som kramades ut, rinnande ner för benet.
Ut härifrån. Bartendern blinkade och ljuset försvann i rummet för ett ögonblick.
Varför?
Du vet varför.
Nej.
Du är inte välkommen här.
Varför?
Du vet varför.
Jag stannar.
Nej.
Han såg inte de två gorillorna torna upp över honom. Två händer om hans axlar. Han svävade över golvet. Den gamla mannen längst bort skrattade ljudlöst. Tårar som var kanaler längs hans rödblossande kinder.
Dörren sparkade honom på vägen ut.
Röda blodfläckar på hans skjorta. I rännstenen han landat. Han borstade av sig blodet som fastnade på hans handflator. Rena handryggar.
Gula gatlyktor som brände en mörkblå himmel. Svarta konturer av träd som stod likt stenar. Inga vindar längs den disiga gatan. Cigaretten redan i hans hand. Han tände den medan han började gå.
Vid en tom, mörk kiosk stod ännu en skylt med en löpsedel framme.
Vanvettets utbrott på... Han läste aldrig slutet, han fyllde i tomrummen.
Vanvettets utbrott på jorden.
Vanvettets utbrott på hjärtat.
Vanvettets utbrott på vanvettets utbrott.
På röken i hans lungor. På röken i hans sinne.
När passerade veckor, dagar, timmar är försvunna är man nyfödd varje sekund.
Bortom gatlyktornas ljus: viskningar från människor han inte kunde se. En allé av gömda åsikter och skällsord. Mödrar som viskar till sina barn, de mest tysta av domar. Alla ögon riktade mot honom.
Ingen annanstans att gå. Men morgondagen var redan förlovad med honom. Kvällens skilsmässa hade precis börjat.
Ingen annanstans att gå.
Nu behövde ingenting hända.
Ingenting. Förrän imorgon.
Indie.
måndag 9 augusti 2010
Ny era, e re.
Har tänkt en del de senaste timmarna på vad jag egentligen har den här bloggen till, för, vad den tillför. Ett par videoklipp, ett par smulor text av olika slag.
Den uppdateras oftast sällan.
Jag har inte många tankar att vädra i detta forum.
Afasin ligger och lurar, jag bryr mig inte tillräckligt mycket för att engagera mig i åsikternas råd. Om än jag delar ut dem likt kattungar, i det verkliga livet.
Delar ut, så fånigt, jag tvingar iväg de där små liven.
Och dramatikens drottningar slickar mina hälar.
Så. Jag tänkte göra den här digitala boken fri. Jag skriver vad jag känner för och det ska vara i prosa, helst, och det ska vara fritt från prestige, stolthet, och fritt från anspråk att vara det bästa jag skrivit.
Det får följa flödes. Jag ska inte redigera (så mycket, jag vill inte kräkas galla tack vare en särskrivning, ett underligt stavfel) utan låta texterna stå själva. Ibland får de uppföljare, ibland kanske de bara är ett par rader.
Där kan triviala åsikter få se dagens ljus, för det är väl sådana som ska frodas på sådana ängar som den här. De kanske kan erbjuda någon känsla hos läsaren/läsarna, eller inte - det gör mig detsamma.
Det är en ny era, hoppas jag, det är det. Och jag är hoppas att jag är hopplös över kvalitén.
1,2,3 indie.
Ett andetag
Hur fan skulle jag veta att hon hade rätt? Vilket jävla sätt att visa det. Jag kunde inte tro det, det fanns ingen chans att så vore fallet. Jag menar, jag har alltid varit öppen för det som var främmande. Men något som inte kan synas? Något som inte kan kännas? Nåväl, anhängarna till hennes dumma synsätt kan säkert påstå sig känna någonting. Han, läkaren där borta, (han tvättar händerna, den jäveln använde inga handskar) säger sig se någonting formlöst, någonting annat än vävnad, celler, atomer, försvinna i det sista ögonblicket.
Livet, säger jag, livet försvinner. De spänningar som ger kroppen sin hållning, sitt tillfälliga utseende, sin skönhet. De försvinner och allting släpper. Skiten lämnar kroppen med livet.
Han vill inte höra mig säga någonting mer, han vet vart den där slutledningen hamnar.
Han säger att han tror på livet, det gör han, och han har räddat ondska och godhet, de två extremer man inte kan ta på - det formlösa. Och det är delar av det som vi inte ser hos människan, det vissa ser i.
Jag säger att ondska och godhet inte är immateriella ting, de är sidor av ett mynt vi kallar psyket. Vi gör bäst i att hålla oss i mitten. Balansera på den snurrande femman som är våra liv.
Det måste vara en femma, frågar han.
Om vi vill hålla oss på mitten, säger jag.
Du kan klä på dig, säger han och luktar på sitt pekfinger. Sedan långfinger. Inget mer.
När jag sätter mig upp gör det fortfarande ont, kanske ondare än förr, när hon var där. Det jävla rövhålet.
Hon är faktiskt det, hon kan inte vara mänsklig. Hon tog inte ens av sig lösnaglarna, de illrosa klorna - jag grät när jag såg att de var borta från hennes fingrar.
Nu ligger de där i en papperskorg.
De är inte illrosa längre.
Vill du säga hej då, frågar han och ler.
Precis som hon sa, vill du säga hej då. Men hon log inte.
Hon hade sagt att det var den enda platsen inget formlöst, inget ingenting, fanns. Det som hon såg i mina ögon. Jag kallade henne lögnare och slog bort hennes hand.
Det finns ingenting som heter så, det finns bara någonting biologiskt, psykiskt, fysiologiskt utvecklat som kallas så.
Det vi ger namn existerar. Det finns inte ingenting. Allt är väsen, andar, gudomlighet. Själar.
Så mina testiklar rymmer miljontals själar. (Jag skrek nu.)
Hon sa att jag var fånig. Att livet kommer från Moder Jord av en anledning. Män kan inte dela ut själar som vore de kattungar.
Håll käften, vad vet du egentligen? Du vet ingenting.
De där små simmarna är bara apatiska, halvlevande skal. De väntar på att fyllas med blodet från kvinnans svällande väggar. Där vilar kraften och viljan. Det som ger dem formen, det formlösa, vilar i våra ägg.
Det får er att blöda varje månad.
Vi fylls av vår egen vilja, förr eller senare måste vi bli av med den.
Du har tagit för mycket, sa jag och tog påsen ifrån henne.
Jag ska ta mer än så.
Hon tryckte kniven mot strupen.
Jag säger till läkaren att nej, jag vill inte säga hej då.
Det måste du, om inte till dem så till mig.
Jag reser mig långsamt och det gör ont som om tarmarna vill falla ut. Jag tror att blod fläckar mina underkläder. Som om ingenting håller emot där nere, som om alla spänningar är borta.
Hon tryckte kniven mot strupen så att den lade sig i de smala rynkorna på halsen, där huden är som tunnast.
Inget mänskligt gör så. Inget mänskligt driver en människa så.
Det släpper där nere och det sprider sig som rysningar längs min kropp, del efter del av mig slappnar av och dess tillfälliga hållning, dess skönhet, försvinner till ljudet av ett andetag - starkare nu - som om något lämnar kroppen.
Hur fan skulle jag veta att hon hade rätt.
Indie.
Den uppdateras oftast sällan.
Jag har inte många tankar att vädra i detta forum.
Afasin ligger och lurar, jag bryr mig inte tillräckligt mycket för att engagera mig i åsikternas råd. Om än jag delar ut dem likt kattungar, i det verkliga livet.
Delar ut, så fånigt, jag tvingar iväg de där små liven.
Och dramatikens drottningar slickar mina hälar.
Så. Jag tänkte göra den här digitala boken fri. Jag skriver vad jag känner för och det ska vara i prosa, helst, och det ska vara fritt från prestige, stolthet, och fritt från anspråk att vara det bästa jag skrivit.
Det får följa flödes. Jag ska inte redigera (så mycket, jag vill inte kräkas galla tack vare en särskrivning, ett underligt stavfel) utan låta texterna stå själva. Ibland får de uppföljare, ibland kanske de bara är ett par rader.
Där kan triviala åsikter få se dagens ljus, för det är väl sådana som ska frodas på sådana ängar som den här. De kanske kan erbjuda någon känsla hos läsaren/läsarna, eller inte - det gör mig detsamma.
Det är en ny era, hoppas jag, det är det. Och jag är hoppas att jag är hopplös över kvalitén.
1,2,3 indie.
Ett andetag
Hur fan skulle jag veta att hon hade rätt? Vilket jävla sätt att visa det. Jag kunde inte tro det, det fanns ingen chans att så vore fallet. Jag menar, jag har alltid varit öppen för det som var främmande. Men något som inte kan synas? Något som inte kan kännas? Nåväl, anhängarna till hennes dumma synsätt kan säkert påstå sig känna någonting. Han, läkaren där borta, (han tvättar händerna, den jäveln använde inga handskar) säger sig se någonting formlöst, någonting annat än vävnad, celler, atomer, försvinna i det sista ögonblicket.
Livet, säger jag, livet försvinner. De spänningar som ger kroppen sin hållning, sitt tillfälliga utseende, sin skönhet. De försvinner och allting släpper. Skiten lämnar kroppen med livet.
Han vill inte höra mig säga någonting mer, han vet vart den där slutledningen hamnar.
Han säger att han tror på livet, det gör han, och han har räddat ondska och godhet, de två extremer man inte kan ta på - det formlösa. Och det är delar av det som vi inte ser hos människan, det vissa ser i.
Jag säger att ondska och godhet inte är immateriella ting, de är sidor av ett mynt vi kallar psyket. Vi gör bäst i att hålla oss i mitten. Balansera på den snurrande femman som är våra liv.
Det måste vara en femma, frågar han.
Om vi vill hålla oss på mitten, säger jag.
Du kan klä på dig, säger han och luktar på sitt pekfinger. Sedan långfinger. Inget mer.
När jag sätter mig upp gör det fortfarande ont, kanske ondare än förr, när hon var där. Det jävla rövhålet.
Hon är faktiskt det, hon kan inte vara mänsklig. Hon tog inte ens av sig lösnaglarna, de illrosa klorna - jag grät när jag såg att de var borta från hennes fingrar.
Nu ligger de där i en papperskorg.
De är inte illrosa längre.
Vill du säga hej då, frågar han och ler.
Precis som hon sa, vill du säga hej då. Men hon log inte.
Hon hade sagt att det var den enda platsen inget formlöst, inget ingenting, fanns. Det som hon såg i mina ögon. Jag kallade henne lögnare och slog bort hennes hand.
Det finns ingenting som heter så, det finns bara någonting biologiskt, psykiskt, fysiologiskt utvecklat som kallas så.
Det vi ger namn existerar. Det finns inte ingenting. Allt är väsen, andar, gudomlighet. Själar.
Så mina testiklar rymmer miljontals själar. (Jag skrek nu.)
Hon sa att jag var fånig. Att livet kommer från Moder Jord av en anledning. Män kan inte dela ut själar som vore de kattungar.
Håll käften, vad vet du egentligen? Du vet ingenting.
De där små simmarna är bara apatiska, halvlevande skal. De väntar på att fyllas med blodet från kvinnans svällande väggar. Där vilar kraften och viljan. Det som ger dem formen, det formlösa, vilar i våra ägg.
Det får er att blöda varje månad.
Vi fylls av vår egen vilja, förr eller senare måste vi bli av med den.
Du har tagit för mycket, sa jag och tog påsen ifrån henne.
Jag ska ta mer än så.
Hon tryckte kniven mot strupen.
Jag säger till läkaren att nej, jag vill inte säga hej då.
Det måste du, om inte till dem så till mig.
Jag reser mig långsamt och det gör ont som om tarmarna vill falla ut. Jag tror att blod fläckar mina underkläder. Som om ingenting håller emot där nere, som om alla spänningar är borta.
Hon tryckte kniven mot strupen så att den lade sig i de smala rynkorna på halsen, där huden är som tunnast.
Inget mänskligt gör så. Inget mänskligt driver en människa så.
Det släpper där nere och det sprider sig som rysningar längs min kropp, del efter del av mig slappnar av och dess tillfälliga hållning, dess skönhet, försvinner till ljudet av ett andetag - starkare nu - som om något lämnar kroppen.
Hur fan skulle jag veta att hon hade rätt.
Indie.
tisdag 27 juli 2010
Ibland undrar man ju.
Om jag är frisk när jag borde vara sjuk.
Om jag är sjuk när jag borde vara frisk.
Så länge jag döljer glasklara ord som lycka och sorg i sol och mörker, kommer metaforerna alltid att blända eller hölja.
Men vad gör det när man bara kan sitta i ett rum av ekon,
eller somna vid tangenterna i sängen.
Hur som helst är jag frisk nu,
kan lika gärna bli sjuk imorgon.
Inte idag.
Om jag är sjuk när jag borde vara frisk.
Så länge jag döljer glasklara ord som lycka och sorg i sol och mörker, kommer metaforerna alltid att blända eller hölja.
Men vad gör det när man bara kan sitta i ett rum av ekon,
eller somna vid tangenterna i sängen.
Hur som helst är jag frisk nu,
kan lika gärna bli sjuk imorgon.
Inte idag.
fredag 23 juli 2010
I brist på annat.
Får ni en liveversion av låten som dånar i hålan.
Att se ut genom ett fönster är det enklaste som finns.
Men när rimfrosten lagt sig över ytan, då måste man gnugga för att se ut.
Indie.
Att se ut genom ett fönster är det enklaste som finns.
Men när rimfrosten lagt sig över ytan, då måste man gnugga för att se ut.
Indie.
onsdag 21 juli 2010
Jag tog er med dit ner. Minns ni det?
"Den slutgiltiga lyckan finns i himmelen men det finns inga fåglar som flyger så högt att dom inte vill flyga neråt igen."
Jag fördömde världen i december 2008. Jag har bett dess dörrvakter att få komma tillbaka sen då.
Så. Himlen är ljus och svalorna rinner in i min lägenhet. Vingarna fläktar och jag tror jag är bekväm där jag sitter, trots jag borde vara i rörelse.
Vad vet jag.
Och den tänkbara kvällen töms, för jag återupptar gamla bekantskaper i brist på nya(se: Malcolmvägen, s. 44).
Men när vinden gick genom tallarna viskade de saker som fick mig att skratta. Och jag log och blev bekväm där jag satt.
Just nu kommer mindre in i mina fingrar än vad som kommer ut. Kanske kommer mer efter dessa streck.
Om ett tag.
-----
Jag satt på utsiktspunkten ikväll.
Jag såg ut över de lysande husen, den stilla sjön, de tysta träden.
Och himlen föll mig bronsfärgad. Den färgade sina moln grå, när dess mörka och röda glödgade atmosfären till den azur som vilade ovanför mig. Jag satt fast där i flera timmar. Innan: En park. Innan: En dunge.
Det är en tidsfråga tills jag gråter åt naturen.
Men tills dess.
Det var på den punkten jag såg fåglarna som aldrig slutade med att jaga varandra. Det var där jag satt med vidrig köpt sangria. Det var där CG tittade mot skyarna medan jag Tompa och Olle nöjde oss med marken.
Jag tänker inte göra det här till ett bittert inlägg eller ett lyckligt sådant.
Det är bara ett inlägg.
Natten kommer inte flyga på ett tag.
Tror jag.
Indie.
Jag fördömde världen i december 2008. Jag har bett dess dörrvakter att få komma tillbaka sen då.
Så. Himlen är ljus och svalorna rinner in i min lägenhet. Vingarna fläktar och jag tror jag är bekväm där jag sitter, trots jag borde vara i rörelse.
Vad vet jag.
Och den tänkbara kvällen töms, för jag återupptar gamla bekantskaper i brist på nya(se: Malcolmvägen, s. 44).
Men när vinden gick genom tallarna viskade de saker som fick mig att skratta. Och jag log och blev bekväm där jag satt.
Just nu kommer mindre in i mina fingrar än vad som kommer ut. Kanske kommer mer efter dessa streck.
Om ett tag.
-----
Jag satt på utsiktspunkten ikväll.
Jag såg ut över de lysande husen, den stilla sjön, de tysta träden.
Och himlen föll mig bronsfärgad. Den färgade sina moln grå, när dess mörka och röda glödgade atmosfären till den azur som vilade ovanför mig. Jag satt fast där i flera timmar. Innan: En park. Innan: En dunge.
Det är en tidsfråga tills jag gråter åt naturen.
Men tills dess.
Det var på den punkten jag såg fåglarna som aldrig slutade med att jaga varandra. Det var där jag satt med vidrig köpt sangria. Det var där CG tittade mot skyarna medan jag Tompa och Olle nöjde oss med marken.
Jag tänker inte göra det här till ett bittert inlägg eller ett lyckligt sådant.
Det är bara ett inlägg.
Natten kommer inte flyga på ett tag.
Tror jag.
Indie.
tisdag 20 juli 2010
Sun beats rapid.
Har ni märkt hur klyschor är fyllda av fånigheter och trams, och därför viftas bort. "Livet är fullt av möjligheter" - något som förr säkert kunde få de största tänkarna att säga "Hmmm" och "Aaah", men idag viftas bort som "Vilken klyscha!"
För ingen tror på möjligheter, inte riktiga möjligheter, annars skulle vi ändå säga "Sant! Men det visste jag redan." Men det finns ju också falska möjligheter.
Jag bara slår dank här. Låt mig säga emot mig själv.
Och så finns det möjligheter plötsligt, för många.
Eller för få.
Världen tenderar att lura oss till oändligheten.
Att se tusen val när man bara har ett.
Att bara se ett när man har tusen.
Likt när man låter hår glida mellan fingrarna, bara ett par strån, bland tusen.
Så i brist på galenskapens närvaro säger jag farväl till sömnen och ensamhetens ro.
Äsch.
Låt mig vara pryd - tankeblixt: kapa mitt tredje ben och jag döms till att kissa sittande för evigt - det gör mig ej så mycket.
Men kapa mina fingrar som dras genom håret, och jag har tagit mitt sista andetag.
Jag stod upp i helgen trots den förlorade slummern - den var värd att skippa.
Dagar och nätter försvann ändå fort.
Just nu ser jag att dagarna har vingar, att de likt duvorna flyger iväg när vi närmar oss dem. Det är enkelt att se staden släckas och tändas när själva tiden fått övernaturliga krafter.
Så helgen försvann när jag blinkade bort dagar och kvällar och nu tänker de moderna bödlarna ta livet av mig, det spelar inte så stor roll.
Jag svävar förbi dagarna mot semestern.
För sömnen är inte snabb nog.
För ingen tror på möjligheter, inte riktiga möjligheter, annars skulle vi ändå säga "Sant! Men det visste jag redan." Men det finns ju också falska möjligheter.
Jag bara slår dank här. Låt mig säga emot mig själv.
Och så finns det möjligheter plötsligt, för många.
Eller för få.
Världen tenderar att lura oss till oändligheten.
Att se tusen val när man bara har ett.
Att bara se ett när man har tusen.
Likt när man låter hår glida mellan fingrarna, bara ett par strån, bland tusen.
Så i brist på galenskapens närvaro säger jag farväl till sömnen och ensamhetens ro.
Äsch.
Låt mig vara pryd - tankeblixt: kapa mitt tredje ben och jag döms till att kissa sittande för evigt - det gör mig ej så mycket.
Men kapa mina fingrar som dras genom håret, och jag har tagit mitt sista andetag.
Jag stod upp i helgen trots den förlorade slummern - den var värd att skippa.
Dagar och nätter försvann ändå fort.
Just nu ser jag att dagarna har vingar, att de likt duvorna flyger iväg när vi närmar oss dem. Det är enkelt att se staden släckas och tändas när själva tiden fått övernaturliga krafter.
Så helgen försvann när jag blinkade bort dagar och kvällar och nu tänker de moderna bödlarna ta livet av mig, det spelar inte så stor roll.
Jag svävar förbi dagarna mot semestern.
För sömnen är inte snabb nog.
fredag 9 juli 2010
Och de små bäckarna.
För första gången på tre år:
1. Dammsög jag och moppade golvet. Jag, som trott att golvplankorna var slipade matta, ser nu hur de glänser i morgonsolen.
Och det gav upphov till "Vad underligt det känns, att gå utan att saker fastnar på fötterna."
Den där lilla naggande lukten av grav har försvunnit. Nu luktar det bara vad som försegick den senaste timmen, varje timme.
2. Sover jag bättre än någonsin. Åtta timmar, vem kunde tro åtta timmar! skulle nå mig - han, med ögon gömda i mörka hålor.
3. Har jag köpt mjölk åt mig själv. Trots att jag inte står ut med laktos så bjuder jag på islatte likt en privatbarista.
4. Känner jag mig inte instängd i den här hålan. Det är en utsiktsplats.
5. Är jag inte ett dugg orolig över boken. Jag pendlar fortfarande med att vara besviken på och att älska den. Men ofta finner jag mig le åt den. Det är ingen bok man ler med.
6. Sköter jag mig bättre än någonsin, säger jag till mig själv när alla sover och jag stirrar på mitt blanka golv och rena bord. Inte för att jag sköter mig bra. Det vore att förlora mig själv.
Det räcker så nu.
Det är dock synd att jag fortfarande hellre skulle lägga mig i ett solarium än att gå och sola i parken. Kanske finns det någon sorglig undertext i det. Stryk kanske, det finns sorgliga undertexter i alla människors företag.
Indie.
1. Dammsög jag och moppade golvet. Jag, som trott att golvplankorna var slipade matta, ser nu hur de glänser i morgonsolen.
Och det gav upphov till "Vad underligt det känns, att gå utan att saker fastnar på fötterna."
Den där lilla naggande lukten av grav har försvunnit. Nu luktar det bara vad som försegick den senaste timmen, varje timme.
2. Sover jag bättre än någonsin. Åtta timmar, vem kunde tro åtta timmar! skulle nå mig - han, med ögon gömda i mörka hålor.
3. Har jag köpt mjölk åt mig själv. Trots att jag inte står ut med laktos så bjuder jag på islatte likt en privatbarista.
4. Känner jag mig inte instängd i den här hålan. Det är en utsiktsplats.
5. Är jag inte ett dugg orolig över boken. Jag pendlar fortfarande med att vara besviken på och att älska den. Men ofta finner jag mig le åt den. Det är ingen bok man ler med.
6. Sköter jag mig bättre än någonsin, säger jag till mig själv när alla sover och jag stirrar på mitt blanka golv och rena bord. Inte för att jag sköter mig bra. Det vore att förlora mig själv.
Det räcker så nu.
Det är dock synd att jag fortfarande hellre skulle lägga mig i ett solarium än att gå och sola i parken. Kanske finns det någon sorglig undertext i det. Stryk kanske, det finns sorgliga undertexter i alla människors företag.
Indie.
tisdag 6 juli 2010
No title, Re: Nothing.
Kanske är en mer vemodig låt en jag skulle vilja lägga upp, men den är jävla bra. Lägger jag någonsin upp låtar som passar sig, tänkte jag nu? Nej, men vad fan.
Jag är ledig från jobbet, mot min vilja tror jag men är inte säker, ända fram till lördag. Sedan ledig igen minst två dagar. Ofrivillig ledighet får dagarna att bli plötsligt ambivalenta. De är meningslösa till sin början - jag tror ju alltid att jag ska jobba - och sedan när jag fyller dem med ibland meningsfulla och ibland mindre meningsfulla aktiviteter så tänker jag att det kostar mig pengar.
- Fan, Febern! Kan du aldrig uppskatta något, din jävla bitterfitta! skriker demonerna åt mig, eller är det kanske änglarna.
Sommar åt er, nippers.
Fönstret är öppet. Så: Natten inleds med glad indie och vi ska snart se Up. Jag har hört att man grinar efter tio minuter. Med min blödighet ger jag det trettio sekunder.
Se där, vilket vardagligt och lättsamt inlägg det blir när man har tio minuter över.
Indie.
onsdag 16 juni 2010
Paris. Nej inte staden, låten, vilket band? glöm det.
Då blev det kanske dags att hålla saker inne istället för att vädra på en fånig blogg utan läsare än jag, mig själv och du. eller den bredvid dig.
Jag borde börja skriva på en ny bok. Jag lurar mig själv med att vänta på nästa responsvåg. Det rycker i handen, jag tecknar ner ett par rader än här än där.
Det blir idén jag hade. Jag kommer inte ifrån den. Jag måste gå från en i helvetet till en i skärselden, limbo, kanske lär jag mig en dag uppskatta lycka i litteraturen. Släck mitt liv då är du snäll.
Jag tappar viljan om jag funnit meningen i en berättare som gottar sig. Ett utbrunnet ljus. En fågel utan vingar.
Vad vet jag.
Men jävlar vad vinden för med sig blommor och bin. Usch, orden smakade fränt som urin luktar i min mun men jag suddar aldrig ut det jag skriver.
Det är lätt att dra in all verklighetsuppfattning från sina ord.
Kanske har jag förlorat den för evigt, jag säger aldrig det jag känner.
Platon kallar mig skuggan på väggen, han har rätt, den togapojken.
Men jag ser andra skuggor närma sig, ute på dansgolven, i parkerna, i soffor och gränder och de får dagarna att flyta förbi.
Tills solen kommer och fullständigt lyser upp allt som varit mörkt och dött.
Jag har vaknat med den i ansiktet hela veckan.
Jag borde börja skriva på en ny bok. Jag lurar mig själv med att vänta på nästa responsvåg. Det rycker i handen, jag tecknar ner ett par rader än här än där.
Det blir idén jag hade. Jag kommer inte ifrån den. Jag måste gå från en i helvetet till en i skärselden, limbo, kanske lär jag mig en dag uppskatta lycka i litteraturen. Släck mitt liv då är du snäll.
Jag tappar viljan om jag funnit meningen i en berättare som gottar sig. Ett utbrunnet ljus. En fågel utan vingar.
Vad vet jag.
Men jävlar vad vinden för med sig blommor och bin. Usch, orden smakade fränt som urin luktar i min mun men jag suddar aldrig ut det jag skriver.
Det är lätt att dra in all verklighetsuppfattning från sina ord.
Kanske har jag förlorat den för evigt, jag säger aldrig det jag känner.
Platon kallar mig skuggan på väggen, han har rätt, den togapojken.
Men jag ser andra skuggor närma sig, ute på dansgolven, i parkerna, i soffor och gränder och de får dagarna att flyta förbi.
Tills solen kommer och fullständigt lyser upp allt som varit mörkt och dött.
Jag har vaknat med den i ansiktet hela veckan.
onsdag 19 maj 2010
Hovmästaren.
Jag håller hov i min ensamhet och ska snart göra det på jobbet kanske.
Har snart redigerat klart boken och ser hur otroligt det är med gamla tider.
Jag minns hon med det bolmande håret, observatorielunden, jag minns den där gatan, hur extremt allt var. Nu sitter jag i bromma, där vi var.
Jag bodde hemma och här var det gamla filmer, skratt som explosioner och samtal in i nätter. Sedan gatan, men jag minns den knappt längre.
Sedan var det södertörn och hon som var solen, hon som blev solen igen i år och jag ler när jag tänker på det, jag bländas inte.
Jag försöker tänka på Jakobsberg och tänka något gott men om det är något jag ångrar är det att slösa tid på grodyngel och undermåliga lärare. Men sedan blev det södertörn och den där solen igen.
Jag skrev i boken: Jag pendlar mellan himmel och helvete. Jag skrev i ett uppträdande: Bara det extrema intresserar.
Det vore trevligt med något ljummet, något som inte är älska eller hata. Så jag försökte vara snäll mot dem som jag tyckt om. Det ljumna jag lagt tid på. Så fånigt.
Fånigt att försöka vara snäll mot guldfiskar.
Så jag ser framåt och accepterar de onda känslorna för det gamla. Dåliga sidor redigerar man om man är rädd eller river ut om man är realistisk.
Jag river fan ut det där nu.
Indie, jag sätter punkt för offentligt pratande och tittande ett tag.
Det ringer på dörren. Here comes the sun.
Har snart redigerat klart boken och ser hur otroligt det är med gamla tider.
Jag minns hon med det bolmande håret, observatorielunden, jag minns den där gatan, hur extremt allt var. Nu sitter jag i bromma, där vi var.
Jag bodde hemma och här var det gamla filmer, skratt som explosioner och samtal in i nätter. Sedan gatan, men jag minns den knappt längre.
Sedan var det södertörn och hon som var solen, hon som blev solen igen i år och jag ler när jag tänker på det, jag bländas inte.
Jag försöker tänka på Jakobsberg och tänka något gott men om det är något jag ångrar är det att slösa tid på grodyngel och undermåliga lärare. Men sedan blev det södertörn och den där solen igen.
Jag skrev i boken: Jag pendlar mellan himmel och helvete. Jag skrev i ett uppträdande: Bara det extrema intresserar.
Det vore trevligt med något ljummet, något som inte är älska eller hata. Så jag försökte vara snäll mot dem som jag tyckt om. Det ljumna jag lagt tid på. Så fånigt.
Fånigt att försöka vara snäll mot guldfiskar.
Så jag ser framåt och accepterar de onda känslorna för det gamla. Dåliga sidor redigerar man om man är rädd eller river ut om man är realistisk.
Jag river fan ut det där nu.
Indie, jag sätter punkt för offentligt pratande och tittande ett tag.
Det ringer på dörren. Here comes the sun.
onsdag 12 maj 2010
Tillfreds.
Varför är jag så jävla nöjd?
Jag kände en gång en person som var en guldfisk i den tron att varje känsla hade pågått för evigt, då minnet av någon annan var borta.
Det låter nästan som om jag vore likadan på förra inlägget, men jag är rationell och spyr över pappret lite så är jag tillfreds igen.
Det är svårt att vara arg en dag som den här, ilska är en lyx! som kommer när man minst anar det.
En kvinna på teve sade: Olyckan är medfödd, man måste lära sig att vara lycklig.
Men hon sa det på ett sådant självgott sätt att jag stängde av och surade.
Fast jag blandar ihop termerna olycka och ilska. Bara för att de är älskare betyder det inte att de kan träffa andra? Alla känslor har öppna förhållanden. Se där, kärleken kysser ledsamheten på kinden, för att trösta honom då han saknar sina vänner rädsla och lättnad.
Ursäkta om jag mumlar. Jag har munnen full av fjädrar, för jag har smakat på en ängel.
Jag flyger hellre som ängeln än att simma i vattnet som guldfisken. Men jag är rationell. Jag kan varken flyga eller simma. Om jag inte är bättre så är jag åtminstone annorlunda.
Vi tar en till:
Indiedag.
Jag kände en gång en person som var en guldfisk i den tron att varje känsla hade pågått för evigt, då minnet av någon annan var borta.
Det låter nästan som om jag vore likadan på förra inlägget, men jag är rationell och spyr över pappret lite så är jag tillfreds igen.
Det är svårt att vara arg en dag som den här, ilska är en lyx! som kommer när man minst anar det.
En kvinna på teve sade: Olyckan är medfödd, man måste lära sig att vara lycklig.
Men hon sa det på ett sådant självgott sätt att jag stängde av och surade.
Fast jag blandar ihop termerna olycka och ilska. Bara för att de är älskare betyder det inte att de kan träffa andra? Alla känslor har öppna förhållanden. Se där, kärleken kysser ledsamheten på kinden, för att trösta honom då han saknar sina vänner rädsla och lättnad.
Ursäkta om jag mumlar. Jag har munnen full av fjädrar, för jag har smakat på en ängel.
Jag flyger hellre som ängeln än att simma i vattnet som guldfisken. Men jag är rationell. Jag kan varken flyga eller simma. Om jag inte är bättre så är jag åtminstone annorlunda.
Vi tar en till:
Indiedag.
söndag 9 maj 2010
Ilska.
Varför är jag så jävla arg?
Jag får inte utlopp för min ilska.
Just nu kokar jag.
Jag vet inte varför. Jag har mina teorier.
Man har stunder och ögonblick av lycka - de är lätta att vädra. Man skrattar eller pratar med någon och det vädras. Lyckan sipprar alltid fram precis som allt annat. Men lycka tär inte när man är ensam. Hur skulle den? Då är allt okej.
Men ilskan.
Den behöver utlopp. Och den tär när man är själv, för jag är själv ikväll för att vara osjälv(jag hittar på ord om jag vill) imorgon. Kanske vädrar jag mig då, hjärtat slår som fan. Men jag orkar inte skriva en arg text. Jag orkar inte fördöma fler ting. Kanske har jag varit för glad på sistone. Förr, jag var arg hela tiden, jag spottade åt allt som gjorde anspråk på att vara annat än skit. Jag vill skälla ut människor igen, jag vill ge dem dåligt samvete, jag vill vara den där klumpen i magen.
Jag har aldrig velat vara en solstråle.
Och det äter mig inifrån.
Och det äter mig inifrån att jag vill vara det.
Jag är uppäten av lättjan.
Vad fan spelar det för roll egentligen. Fördrivandet av tiden. Mordet av dagar. Supandet, rökandet, sniffandet, knullandet, de är alla flyktiga ting, de pågår inte så lång tid(relativt sett, så snabbt kommer jag inte). I ett helt liv utgör det bara en bråkdel. Resten är mest stillastående väntande på supandet, sniffandet, rökandet och knullandet. Men vad ska jag klaga på. Jag får min andel.
Jag vill bara bli rasande över något specifikt igen.
Jag vill bli uppäten av det mörka.
Jag har självdistans. Jag vet att det vore löjligt att återgå till det gamla.
Gryningen bländar alltid natten.
Parfym på fingrar räcker inte längre. Ingenting. Jag vill söka det gamla, något måste finnas där. Något jag missat, men jag kan inte säga upp mig från livet för att finna det förra.
Ilskan börjar stillas. Allt är bara livet.
Och jag tror att jag vill mer än så.
Jag får inte utlopp för min ilska.
Just nu kokar jag.
Jag vet inte varför. Jag har mina teorier.
Man har stunder och ögonblick av lycka - de är lätta att vädra. Man skrattar eller pratar med någon och det vädras. Lyckan sipprar alltid fram precis som allt annat. Men lycka tär inte när man är ensam. Hur skulle den? Då är allt okej.
Men ilskan.
Den behöver utlopp. Och den tär när man är själv, för jag är själv ikväll för att vara osjälv(jag hittar på ord om jag vill) imorgon. Kanske vädrar jag mig då, hjärtat slår som fan. Men jag orkar inte skriva en arg text. Jag orkar inte fördöma fler ting. Kanske har jag varit för glad på sistone. Förr, jag var arg hela tiden, jag spottade åt allt som gjorde anspråk på att vara annat än skit. Jag vill skälla ut människor igen, jag vill ge dem dåligt samvete, jag vill vara den där klumpen i magen.
Jag har aldrig velat vara en solstråle.
Och det äter mig inifrån.
Och det äter mig inifrån att jag vill vara det.
Jag är uppäten av lättjan.
Vad fan spelar det för roll egentligen. Fördrivandet av tiden. Mordet av dagar. Supandet, rökandet, sniffandet, knullandet, de är alla flyktiga ting, de pågår inte så lång tid(relativt sett, så snabbt kommer jag inte). I ett helt liv utgör det bara en bråkdel. Resten är mest stillastående väntande på supandet, sniffandet, rökandet och knullandet. Men vad ska jag klaga på. Jag får min andel.
Jag vill bara bli rasande över något specifikt igen.
Jag vill bli uppäten av det mörka.
Jag har självdistans. Jag vet att det vore löjligt att återgå till det gamla.
Gryningen bländar alltid natten.
Parfym på fingrar räcker inte längre. Ingenting. Jag vill söka det gamla, något måste finnas där. Något jag missat, men jag kan inte säga upp mig från livet för att finna det förra.
Ilskan börjar stillas. Allt är bara livet.
Och jag tror att jag vill mer än så.
måndag 3 maj 2010
Det är solkatter överallt.
Och min morgonfrisyr imponerar på världen.
Undra hur många som egentligen läser här, inte särskilt många tror jag. Jag vet några få som säkert lägger näsan i blöt.
Boken är klar. Nu återstår bara att göra den ännu bättre. Stryka stryka, styrka.
När nu den är klar är det dags för Nikki Fever att damma av den inre diktamen och börja samla nytt stoff.
Låt oss se...
Det är solkatter överallt.
Det räcker för idag.
Egentligen vet jag inte varför jag har en blogg, jag gillar inte att prata om mig själv i klartext. Men gör jag det? Nej! det är min morgonfrilla, och solkatter överallt.
Ingen klartext här inte.
Indie.
Undra hur många som egentligen läser här, inte särskilt många tror jag. Jag vet några få som säkert lägger näsan i blöt.
Boken är klar. Nu återstår bara att göra den ännu bättre. Stryka stryka, styrka.
När nu den är klar är det dags för Nikki Fever att damma av den inre diktamen och börja samla nytt stoff.
Låt oss se...
Det är solkatter överallt.
Det räcker för idag.
Egentligen vet jag inte varför jag har en blogg, jag gillar inte att prata om mig själv i klartext. Men gör jag det? Nej! det är min morgonfrilla, och solkatter överallt.
Ingen klartext här inte.
Indie.
onsdag 21 april 2010
onsdag 14 april 2010
Det är under kontroll hörru.
The more I want
The less I'm feelin'
The more I get
The less I need it
I've got this under control [4x]
Your lips on lips
That taste salty skin
And her muscles tenses
As I tighten to my grip
When smooth means rough
And soft means hard
But she always wants more
Of what I've got to surprise
Your lips on lips
That taste salty skin
And her muscles tenses
As I tighten to my grip
When smooth means rough
And soft means hard
But she always wants more
Of what I've got to surprise
The more I want
The less I'm feelin'
The more I get
The less I need it
I've got this under control [4x]
We're side by side
With her legs between mine
To feel her breathe for my skin
To change lanes
And then gears
Where two meets one
But it'll be twice as fun
But she always wants more
Of what I've got to surprise
To be always hungry
And never satisfied
To quench your thirst
From the top of the high
Where two meets one
But it'll be twice as fun
But she always wants more
Of what I've got to surprise
Och så jävla vidare!
Indie, älsklingar.
torsdag 8 april 2010
Mästarna vädrar sig för Febern.
Fan vad det suger när jag vill visa en låt men inte hittar någon länk någonstans.
Men nu spelas
Killing Flies av Our Book and the Authors och den är jävligt bra den också.
För övrigt är jag ledig till den 20nde, det är himla lätt att stanna i sängen i doften av parfym och läsa Miller och försöka klottra ner ett par rader. Jag skulle skriva några här, men jag har gett ut för många guldkorn gratis.
Miller: Han kom tillbaka med hjärtat fullt av kärlek, sa hon, och liljorna är i hennes hår, i hennes mun, fyller hennes armhålor.
Febern: Det var bara en tidsfråga med sådan skönhet i världen.
Rimbaud: Jag tycker inte om kvinnor. Man måste uppfinna kärleken på nytt.
Febern: Man måste återuppliva den efter två år.
Rimbaud: Kvinnorna önskar sig bara en säker ställning, och när de uppnått den bryr de sig inte längre om kärlek och skönhet.
Miller: Du vet inte hur välsmakande en skändad kvinna är, hur ett ombyte av säd kan få en kvinna att blomma upp.
Febern: Pratar du med mig eller honom?
Rimbaud: Du kommer att ta livet av mig som han tog livet av den unga kvinnan. Det är vårt öde, vi vars hjärtan är fyllda av medlidande.
Febern: Medlidande ger smärtan en publik.
Miller: Du var diktare en gång, sa hon.
Febern: Nej. Om världen inte tar emot dig, sa hon, och dina ord som den begåvning du har vore den än mer förfärlig och vansinnig än den redan är och jag skulle ge upp om mycket.
Miller: Du är cancer och delirium.
Febern: Din tunga är vass men din själ är mjuk som gammalt smör.
Rimbaud: Om han var mindre brutal skulle vi vara räddade!
Febern: Jag lyssnar inte på hans ord, jag kom tillbaka med hjärtat fullt av kärlek.
Miller: Du tror att ett hjärta fullt av kärlek är tillräckligt, och det är det kanske också, för den rätta kvinnan, men du har inte längre något hjärta.
Rimbaud: Ge dig iväg, demon!
Febern: Han vill ha solen för sig själv. Det vill alla.
Indie.
Men nu spelas
Killing Flies av Our Book and the Authors och den är jävligt bra den också.
För övrigt är jag ledig till den 20nde, det är himla lätt att stanna i sängen i doften av parfym och läsa Miller och försöka klottra ner ett par rader. Jag skulle skriva några här, men jag har gett ut för många guldkorn gratis.
Miller: Han kom tillbaka med hjärtat fullt av kärlek, sa hon, och liljorna är i hennes hår, i hennes mun, fyller hennes armhålor.
Febern: Det var bara en tidsfråga med sådan skönhet i världen.
Rimbaud: Jag tycker inte om kvinnor. Man måste uppfinna kärleken på nytt.
Febern: Man måste återuppliva den efter två år.
Rimbaud: Kvinnorna önskar sig bara en säker ställning, och när de uppnått den bryr de sig inte längre om kärlek och skönhet.
Miller: Du vet inte hur välsmakande en skändad kvinna är, hur ett ombyte av säd kan få en kvinna att blomma upp.
Febern: Pratar du med mig eller honom?
Rimbaud: Du kommer att ta livet av mig som han tog livet av den unga kvinnan. Det är vårt öde, vi vars hjärtan är fyllda av medlidande.
Febern: Medlidande ger smärtan en publik.
Miller: Du var diktare en gång, sa hon.
Febern: Nej. Om världen inte tar emot dig, sa hon, och dina ord som den begåvning du har vore den än mer förfärlig och vansinnig än den redan är och jag skulle ge upp om mycket.
Miller: Du är cancer och delirium.
Febern: Din tunga är vass men din själ är mjuk som gammalt smör.
Rimbaud: Om han var mindre brutal skulle vi vara räddade!
Febern: Jag lyssnar inte på hans ord, jag kom tillbaka med hjärtat fullt av kärlek.
Miller: Du tror att ett hjärta fullt av kärlek är tillräckligt, och det är det kanske också, för den rätta kvinnan, men du har inte längre något hjärta.
Rimbaud: Ge dig iväg, demon!
Febern: Han vill ha solen för sig själv. Det vill alla.
Indie.
onsdag 17 mars 2010
Om ni har det vi kallar hörsel.
Gå in på
http://www.myspace.com/blackhatbrigade
Och lyssna på Castlevania.
Vad är det med låtar som börjar jättelångsamt och sedan slutar i en slags katastrof?
Bryr mig inte ens om att det är lite för mycket synt. Check it.
Gå in på
http://www.myspace.com/blackhatbrigade
Och lyssna på Castlevania.
Vad är det med låtar som börjar jättelångsamt och sedan slutar i en slags katastrof?
Bryr mig inte ens om att det är lite för mycket synt. Check it.
onsdag 3 mars 2010
Meamera.
Läste mitt senaste inlägg och tyckte det lät konstigt. Men det stämmer. Har varit väldigt mycket fritid, och dagarna har varit svåra att fylla - kvällarna: enkla som fan på gott och ont.
Men jag vill ifrån Stockholm, och jag ska ifrån Stockholm.
Drar till Mi-fucking-ami(meamera på japanska har jag lärt mig själv) på lördag och stannar till söndagen därefter. Lyxhotel och ska fan äta en sno-ball eller två och dricka en..... kommer inte på någon typiskt amerikansk drink kopplad till miami så får dra en lina antagligen.
ps. Idag blev det fastställt: Högskola är mitt forum och folkhögskola är trams. Eller... det känns bra att det finns folk över 20 som har tänkt en tanke innan de börjar studera skrivande .ds
Men jag vill ifrån Stockholm, och jag ska ifrån Stockholm.
Drar till Mi-fucking-ami(meamera på japanska har jag lärt mig själv) på lördag och stannar till söndagen därefter. Lyxhotel och ska fan äta en sno-ball eller två och dricka en..... kommer inte på någon typiskt amerikansk drink kopplad till miami så får dra en lina antagligen.
ps. Idag blev det fastställt: Högskola är mitt forum och folkhögskola är trams. Eller... det känns bra att det finns folk över 20 som har tänkt en tanke innan de börjar studera skrivande .ds
måndag 22 februari 2010
Hastigt nertecknat...
på en bar i Palma den 25:e december. Kanske den 26:e:
Vi i Sverige har blivit snuvade, rakt framför våra ögon har framtiden stampats ner i jorden. Vi är söner och döttrar till ett land utan utsikt. Ingen amerikansk dröm, inget fantastiskt italienskt arv, ingen brittisk kraft. Vi är barn till ett apatiskt land utan ork, utan styrka och vi betalar med våra själar, med botten av våra plånböcker, för att det ska existera. Vi är den nya förlorade generationen, förlorade i besvikelsens årtionde.
Utsugna.
Jag hade glömt att jag skrivit det. Men ikväll känner jag det mer än någonsin. Nästa höst kommer bli den svåraste hittills är jag rädd.
Jag vill härifrån som i helvetet.
Vi i Sverige har blivit snuvade, rakt framför våra ögon har framtiden stampats ner i jorden. Vi är söner och döttrar till ett land utan utsikt. Ingen amerikansk dröm, inget fantastiskt italienskt arv, ingen brittisk kraft. Vi är barn till ett apatiskt land utan ork, utan styrka och vi betalar med våra själar, med botten av våra plånböcker, för att det ska existera. Vi är den nya förlorade generationen, förlorade i besvikelsens årtionde.
Utsugna.
Jag hade glömt att jag skrivit det. Men ikväll känner jag det mer än någonsin. Nästa höst kommer bli den svåraste hittills är jag rädd.
Jag vill härifrån som i helvetet.
torsdag 18 februari 2010
Poetik.
Läran om diktkonsten.
Ska skriva min poetik till nästa vecka. Får vara en halv sida (tydligen har läraren tröttnat på ett par meningar) och mer. Jag har skrivit 1,5 sidor ungefär men vad fan ska jag säga? Som om jag kan förklara för någon hur den ska skriva bra. Det är som att lära någon att vara smart. Man säger "Tänk efter!". Samma med skrivande. Man säger "Skriv bättre!". Jag kan inte lära någon som tror att man kan skriva "Jag var hungrig, så jag bestämde mig för att laga mat". Om man ens närmar mig med syntaxmallen "Jag bestämde" så kan man fan begå seriesjälvmord. Eller de som tror att folk kan ha utläggande monologer i en dialog, de som tror att ju mer adjektiv man använder desto vackrare blir det. De som tror att adjektiv är bästa sättet att beskriva! Åh fy fan de hemska vidriga monster som skriver "så klart" och "givetvis" och "detta betydde" och alla former av adverb! Jag har ingen jävla lust att förklara hur viktigt det är med tempus och gestaltning och frånvaro av klyschor - originalitet! som så många saknar. Och hur fan ska jag säga att de mest lästa är pissigt skrivna? Gör som jag eller dö! Det är poetik. Jag eller döden.
Jag har förklarat de tre glasen, det har jag. Det fysiska har jag inget problem med men jag tvivlar att det räcker med "Öppna ett nytt dokument och skriv". Jag vet, jag är hänsynslös och cynisk och har inte mycket till övers för majoriteten av författare eller skrivare. Och jag har lagt mina regler efter egen kunskap och egna preferenser därför blir jag alltså oslagbar i mitt eget sinne - Fine, jag inser löjligheten med detta. Men all poetik är just det. Ty(oh yes) vem skulle skriva en poetikbok och ta med en tankegång om skrivande som den själv inte höll med? En glad idiot förmodligen, och denna har inget med skrivande att göra PUNKT(Det kanske är ett uppslag för arbetet)
Jag kan lära någon att bli bättre utefter deras kunskaper, men jag kan inte lära ingen. Och det är för denne ingen jag skriver.
De tre glasen. Jag kan förklara dem.
Och skriv bättre bara.
För fan.
Ska skriva min poetik till nästa vecka. Får vara en halv sida (tydligen har läraren tröttnat på ett par meningar) och mer. Jag har skrivit 1,5 sidor ungefär men vad fan ska jag säga? Som om jag kan förklara för någon hur den ska skriva bra. Det är som att lära någon att vara smart. Man säger "Tänk efter!". Samma med skrivande. Man säger "Skriv bättre!". Jag kan inte lära någon som tror att man kan skriva "Jag var hungrig, så jag bestämde mig för att laga mat". Om man ens närmar mig med syntaxmallen "Jag bestämde" så kan man fan begå seriesjälvmord. Eller de som tror att folk kan ha utläggande monologer i en dialog, de som tror att ju mer adjektiv man använder desto vackrare blir det. De som tror att adjektiv är bästa sättet att beskriva! Åh fy fan de hemska vidriga monster som skriver "så klart" och "givetvis" och "detta betydde" och alla former av adverb! Jag har ingen jävla lust att förklara hur viktigt det är med tempus och gestaltning och frånvaro av klyschor - originalitet! som så många saknar. Och hur fan ska jag säga att de mest lästa är pissigt skrivna? Gör som jag eller dö! Det är poetik. Jag eller döden.
Jag har förklarat de tre glasen, det har jag. Det fysiska har jag inget problem med men jag tvivlar att det räcker med "Öppna ett nytt dokument och skriv". Jag vet, jag är hänsynslös och cynisk och har inte mycket till övers för majoriteten av författare eller skrivare. Och jag har lagt mina regler efter egen kunskap och egna preferenser därför blir jag alltså oslagbar i mitt eget sinne - Fine, jag inser löjligheten med detta. Men all poetik är just det. Ty(oh yes) vem skulle skriva en poetikbok och ta med en tankegång om skrivande som den själv inte höll med? En glad idiot förmodligen, och denna har inget med skrivande att göra PUNKT(Det kanske är ett uppslag för arbetet)
Jag kan lära någon att bli bättre utefter deras kunskaper, men jag kan inte lära ingen. Och det är för denne ingen jag skriver.
De tre glasen. Jag kan förklara dem.
Och skriv bättre bara.
För fan.
onsdag 17 februari 2010
Atlas.
Då: Bakom en liten kiosk i en mallorcansk allé.
Sedan: Jag väljer soffan gång på gång.
Plötsligt: I don't feel and it feels great.
Atlas stod på jorden och höll upp himmelen.
Inte tvärt om.
Sedan: Jag väljer soffan gång på gång.
Plötsligt: I don't feel and it feels great.
Atlas stod på jorden och höll upp himmelen.
Inte tvärt om.
tisdag 16 februari 2010
Bra gårdag. Idag.
Igår var klassen och såg sina dialoger bli uppspelade av eleverna på dramatisk gestaltning. Min dialog blev otroligt väl framförd, jag hade grinat åt den om jag inte hade en gnutta självdistans. Jag fick cred för dialogen och gav cred tillbaka. Skulle dela med mig av den här om det inte vore för er gamar som suger ut mina idéer och fraser ur mig som... Iglar. Iglar och yngel är mina elever.
Blev i alla fall för jävla sugen på att börja skriva på något nytt projekt. Förhoppningsvis inom ett par månader.
Ska gå på promenad snart. Jag har sett att den optimala kreativiteten inte ofta kommer genom att gå runt i morgonrocken med kaffet.
För övrigt: Väldigt ytligt inlägg, nej? Helt befriat från undertext (nja) och metaforer (okej nej).
Ska kanske åka till miami med far om lite mer än två veckor.
Mer om något annat någon annan gång.
Indie på er, nippers.
Febern.
Blev i alla fall för jävla sugen på att börja skriva på något nytt projekt. Förhoppningsvis inom ett par månader.
Ska gå på promenad snart. Jag har sett att den optimala kreativiteten inte ofta kommer genom att gå runt i morgonrocken med kaffet.
För övrigt: Väldigt ytligt inlägg, nej? Helt befriat från undertext (nja) och metaforer (okej nej).
Ska kanske åka till miami med far om lite mer än två veckor.
Mer om något annat någon annan gång.
Indie på er, nippers.
Febern.
måndag 15 februari 2010
söndag 14 februari 2010
Idag är en tarvlig dag. Jag undrar om jag hade brytt mig. Antagligen inte, jag får en känsla av att livet har återgått till sitt vanliga jag för de flesta. Jag tror det har det för mig.
Jag märker hur allt jag skriver verkar dras åt det bittra hållet. Igen. Igen?
Fan, det är inget extremt här. Solen går ner tidigare just nu. Det är allt. Och jävlar vad det är skönt det är att inse sin egen värdelöshet.
En kollega till mig hade en farfar, som föll ner död när han skulle hänga upp sin jacka innan familjemiddagen. Jag är ständigt medveten om döden, att den kan komma närsomhelst. Det gör människor arga. Vad tror ni det gör mig? Alla som inte dör av ålder; dör av cancer, och de som inte dör av cancer; dör av hjärtat. Undra hur många hjärtan som slutat bulta under den här jävla dagen, hur många liv som tagit slut för att kroppen eller sinnet inte orkar med.
Nej, det är bäst att värna om hjärtat i ensamhet, då är det tryggt. Bakom galler? Nej du, det är alldeles för simpelt. En själ av kevlar? Fuck no. Ett grepp om sinnet? Haha, håll käften nu.
Det har varit en grå och vacker dag, en våt och spanande helg. Det ligger parfym, damm, musik och sprit i luften här.
Febern.
Jag märker hur allt jag skriver verkar dras åt det bittra hållet. Igen. Igen?
Fan, det är inget extremt här. Solen går ner tidigare just nu. Det är allt. Och jävlar vad det är skönt det är att inse sin egen värdelöshet.
En kollega till mig hade en farfar, som föll ner död när han skulle hänga upp sin jacka innan familjemiddagen. Jag är ständigt medveten om döden, att den kan komma närsomhelst. Det gör människor arga. Vad tror ni det gör mig? Alla som inte dör av ålder; dör av cancer, och de som inte dör av cancer; dör av hjärtat. Undra hur många hjärtan som slutat bulta under den här jävla dagen, hur många liv som tagit slut för att kroppen eller sinnet inte orkar med.
Nej, det är bäst att värna om hjärtat i ensamhet, då är det tryggt. Bakom galler? Nej du, det är alldeles för simpelt. En själ av kevlar? Fuck no. Ett grepp om sinnet? Haha, håll käften nu.
Det har varit en grå och vacker dag, en våt och spanande helg. Det ligger parfym, damm, musik och sprit i luften här.
Febern.
måndag 8 februari 2010
Kapitel med Rubrik.
Det fanns dagar då jag var stängd för omvärlden, och sinnets port var igenbommad och låst. Nu kan jag inte sluta skriva här, och där, för att alla eller någon (eller var det ingen?) ska se.
Jag hoppas det bara är en fas, för sanningen är att jag fungerar bättre i samhället när jag håller käften.
Fast när jag är tyst blir jag alldeles för medveten om andra människors brister istället för att de gör mig medveten om mina egna. För övrigt vet jag alla mina brister, och att jag låter mig själv få de upptryckta i ansiktet med stängd mun är ett skämt.
...treat me like disease, like the rats and the fleas...
Jag är för förjävligt jävla artig mot folk som vinkar farväl, och det värsta är att jag inte heller har något minne. Jag har glömt allt, det är det här livet som pågått så länge jag minns. Jag blir förvirrad av bilder som visar någonting annat. Jag blir rädd för personer jag inte tycker mig känna.
Jag ska nog hålla tyst ett tag. Och lyssna på Vampire Weekends nya album. Ikväll umgås jag bara med han den bleka som sitter till höger om mig. Det ser inte ut som om han sovit så bra.
Jag hoppas det bara är en fas, för sanningen är att jag fungerar bättre i samhället när jag håller käften.
Fast när jag är tyst blir jag alldeles för medveten om andra människors brister istället för att de gör mig medveten om mina egna. För övrigt vet jag alla mina brister, och att jag låter mig själv få de upptryckta i ansiktet med stängd mun är ett skämt.
...treat me like disease, like the rats and the fleas...
Jag är för förjävligt jävla artig mot folk som vinkar farväl, och det värsta är att jag inte heller har något minne. Jag har glömt allt, det är det här livet som pågått så länge jag minns. Jag blir förvirrad av bilder som visar någonting annat. Jag blir rädd för personer jag inte tycker mig känna.
Jag ska nog hålla tyst ett tag. Och lyssna på Vampire Weekends nya album. Ikväll umgås jag bara med han den bleka som sitter till höger om mig. Det ser inte ut som om han sovit så bra.
söndag 7 februari 2010
All the people you knew were the actors.
Det är den enda klart resonerande raden i Modest Mouse ypperliga förfall-låt "Bankrupt on Selling"
I övrigt är är texten mest grus (givetvis beror det, som i alla låtar, på vad man är ute efter) med ett par guldkorn, men oerhört fin hur man än lyssnar på den.
För övrigt har jag inte mycket till övers för människor.
Hur kan jag se hundra skrattande människor på ett dansgolv, med rynkor i pannan och frågan på tungan?
Kanske är det ett enda stort skådespel.
Livet är en fars, mindes jag nyss. Det är sant. Men vad blir det då av mig?
Det finns en trygghet med att förkasta ärliga yrken. Solna eller rännstenen är två likvärdiga möjligheter.
Jag har husfönster framför mig, ensam för tillfället, och jag är redan omfamnad.
I övrigt är är texten mest grus (givetvis beror det, som i alla låtar, på vad man är ute efter) med ett par guldkorn, men oerhört fin hur man än lyssnar på den.
För övrigt har jag inte mycket till övers för människor.
Hur kan jag se hundra skrattande människor på ett dansgolv, med rynkor i pannan och frågan på tungan?
Kanske är det ett enda stort skådespel.
Livet är en fars, mindes jag nyss. Det är sant. Men vad blir det då av mig?
Det finns en trygghet med att förkasta ärliga yrken. Solna eller rännstenen är två likvärdiga möjligheter.
Jag har husfönster framför mig, ensam för tillfället, och jag är redan omfamnad.
lördag 6 februari 2010
Morgon.
Min person skulle vara så mycket kraftfullare om jag vore död.
Jag tror inte det gäller alla.
Jag tror inte det gäller alla.
torsdag 4 februari 2010
Värde.
Nej
Logisk slutförmåga säger oss att ingenting är värt besväret
Ingenting är värt någonting i sitt mest elementära stadium
Liksom du ser din egen spya och du tänker hur värdelös, hur betydelselös den sörjan är.
Är foton du ser. Ja, de glider mellan våra fingrar likt hala fotografier.
Se, ja, livet är långt och allt som fallit kommer hamna på en rätsida om än i sluttning.
Men sanningen är. Att det förflutna betyder ingenting om vi låter det vara.
Och vi låter alltid det vara.
Det är en sjukdom.
För övrigt är människor för själviska för att uppskatta minnen.
Logisk slutförmåga säger oss att ingenting är värt besväret
Ingenting är värt någonting i sitt mest elementära stadium
Liksom du ser din egen spya och du tänker hur värdelös, hur betydelselös den sörjan är.
Är foton du ser. Ja, de glider mellan våra fingrar likt hala fotografier.
Se, ja, livet är långt och allt som fallit kommer hamna på en rätsida om än i sluttning.
Men sanningen är. Att det förflutna betyder ingenting om vi låter det vara.
Och vi låter alltid det vara.
Det är en sjukdom.
För övrigt är människor för själviska för att uppskatta minnen.
Ny blogg. Nya tankar.
Egentligen gör jag bara det här för att rädda, undvara och undsätta IPO-bloggen från allting ej piss-off-relaterat. Och jag har ingen lust att uppdatera den utan att ha musik, berättelse, radio, osv. på lager. Så nu har jag och Trey var sin egen blogg, och en gemensam.
Får se hur mycket jag kommer skriva här. Just nu har jag varit så upptagen av mig själv att jag inte orkat skriva på romanen. Jag har skrivit om Nicolas. Fy fan vad tråkig han är. Nej, egentligen är han lika rolig som Febern men svårare att skriva om. Pseudonymer gör mer än att dölja namn, de döljer känslor. Och jag är så jävla trött på känslor. Jag har aldrig funnit dem särskilt givande. Oftast är de husdjur som tar så mycket misshandel att de biter en i nacken när man ligger ner.
För två år sedan, nej mindre för snart två år sedan valde jag att slå sönder alla yttre påverkningar som utåtstickande istappar. Därmed kunde ingenting röra mig. Jag log sällan, mina skratt var påklistrade och falska.
Håll käften.
Jag påkommer mig själv skriva alltför personliga grejer. Jag suddar ut dem som äldre kvinnor med sina ständiga "höll jag på att säga."
Men det är sant det som de intelligenta säger. Det finns tydligen inte tillräckligt med skitsnack i världen. Och jag ser igenom varenda jävla försök som folk gör att intala sig själv lögner. Men tydligen ser jag mig själv som Jesus. Jag har svar på allt för alltid. Dina, era, hons, hans svar är tillfälliga, inför kommande kunskap.
Jag delar inte med mig av något som är mitt. Jag bara gör det bästa av världens odrägliga situationer.
Jag vet inte ens vad jag ska skriva för det är ingen som förstår vad fan jag skriver. Jag är ett spöke, en bild, en jävla idé jag själv kommit på. Jag rusar till sak för att jag inte vet var jag ska börja.
Innan det är för sent: Jag vet alltid var jag ska sluta.
Här.
Febern.
Får se hur mycket jag kommer skriva här. Just nu har jag varit så upptagen av mig själv att jag inte orkat skriva på romanen. Jag har skrivit om Nicolas. Fy fan vad tråkig han är. Nej, egentligen är han lika rolig som Febern men svårare att skriva om. Pseudonymer gör mer än att dölja namn, de döljer känslor. Och jag är så jävla trött på känslor. Jag har aldrig funnit dem särskilt givande. Oftast är de husdjur som tar så mycket misshandel att de biter en i nacken när man ligger ner.
För två år sedan, nej mindre för snart två år sedan valde jag att slå sönder alla yttre påverkningar som utåtstickande istappar. Därmed kunde ingenting röra mig. Jag log sällan, mina skratt var påklistrade och falska.
Håll käften.
Jag påkommer mig själv skriva alltför personliga grejer. Jag suddar ut dem som äldre kvinnor med sina ständiga "höll jag på att säga."
Men det är sant det som de intelligenta säger. Det finns tydligen inte tillräckligt med skitsnack i världen. Och jag ser igenom varenda jävla försök som folk gör att intala sig själv lögner. Men tydligen ser jag mig själv som Jesus. Jag har svar på allt för alltid. Dina, era, hons, hans svar är tillfälliga, inför kommande kunskap.
Jag delar inte med mig av något som är mitt. Jag bara gör det bästa av världens odrägliga situationer.
Jag vet inte ens vad jag ska skriva för det är ingen som förstår vad fan jag skriver. Jag är ett spöke, en bild, en jävla idé jag själv kommit på. Jag rusar till sak för att jag inte vet var jag ska börja.
Innan det är för sent: Jag vet alltid var jag ska sluta.
Här.
Febern.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)