Ny blogg. Nya tankar.

Egentligen gör jag bara det här för att rädda, undvara och undsätta IPO-bloggen från allting ej piss-off-relaterat. Och jag har ingen lust att uppdatera den utan att ha musik, berättelse, radio, osv. på lager. Så nu har jag och Trey var sin egen blogg, och en gemensam.

Får se hur mycket jag kommer skriva här. Just nu har jag varit så upptagen av mig själv att jag inte orkat skriva på romanen. Jag har skrivit om Nicolas. Fy fan vad tråkig han är. Nej, egentligen är han lika rolig som Febern men svårare att skriva om. Pseudonymer gör mer än att dölja namn, de döljer känslor. Och jag är så jävla trött på känslor. Jag har aldrig funnit dem särskilt givande. Oftast är de husdjur som tar så mycket misshandel att de biter en i nacken när man ligger ner.

För två år sedan, nej mindre för snart två år sedan valde jag att slå sönder alla yttre påverkningar som utåtstickande istappar. Därmed kunde ingenting röra mig. Jag log sällan, mina skratt var påklistrade och falska.
Håll käften.
Jag påkommer mig själv skriva alltför personliga grejer. Jag suddar ut dem som äldre kvinnor med sina ständiga "höll jag på att säga."

Men det är sant det som de intelligenta säger. Det finns tydligen inte tillräckligt med skitsnack i världen. Och jag ser igenom varenda jävla försök som folk gör att intala sig själv lögner. Men tydligen ser jag mig själv som Jesus. Jag har svar på allt för alltid. Dina, era, hons, hans svar är tillfälliga, inför kommande kunskap.
Jag delar inte med mig av något som är mitt. Jag bara gör det bästa av världens odrägliga situationer.

Jag vet inte ens vad jag ska skriva för det är ingen som förstår vad fan jag skriver. Jag är ett spöke, en bild, en jävla idé jag själv kommit på. Jag rusar till sak för att jag inte vet var jag ska börja.
Innan det är för sent: Jag vet alltid var jag ska sluta.

Här.

Febern.