Det är den enda klart resonerande raden i Modest Mouse ypperliga förfall-låt "Bankrupt on Selling"
I övrigt är är texten mest grus (givetvis beror det, som i alla låtar, på vad man är ute efter) med ett par guldkorn, men oerhört fin hur man än lyssnar på den.
För övrigt har jag inte mycket till övers för människor.
Hur kan jag se hundra skrattande människor på ett dansgolv, med rynkor i pannan och frågan på tungan?
Kanske är det ett enda stort skådespel.
Livet är en fars, mindes jag nyss. Det är sant. Men vad blir det då av mig?
Det finns en trygghet med att förkasta ärliga yrken. Solna eller rännstenen är två likvärdiga möjligheter.
Jag har husfönster framför mig, ensam för tillfället, och jag är redan omfamnad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar