Hastigt nertecknat...

på en bar i Palma den 25:e december. Kanske den 26:e:

Vi i Sverige har blivit snuvade, rakt framför våra ögon har framtiden stampats ner i jorden. Vi är söner och döttrar till ett land utan utsikt. Ingen amerikansk dröm, inget fantastiskt italienskt arv, ingen brittisk kraft. Vi är barn till ett apatiskt land utan ork, utan styrka och vi betalar med våra själar, med botten av våra plånböcker, för att det ska existera. Vi är den nya förlorade generationen, förlorade i besvikelsens årtionde.
Utsugna.

Jag hade glömt att jag skrivit det. Men ikväll känner jag det mer än någonsin. Nästa höst kommer bli den svåraste hittills är jag rädd.


Jag vill härifrån som i helvetet.

Poetik.

Läran om diktkonsten.
Ska skriva min poetik till nästa vecka. Får vara en halv sida (tydligen har läraren tröttnat på ett par meningar) och mer. Jag har skrivit 1,5 sidor ungefär men vad fan ska jag säga? Som om jag kan förklara för någon hur den ska skriva bra. Det är som att lära någon att vara smart. Man säger "Tänk efter!". Samma med skrivande. Man säger "Skriv bättre!". Jag kan inte lära någon som tror att man kan skriva "Jag var hungrig, så jag bestämde mig för att laga mat". Om man ens närmar mig med syntaxmallen "Jag bestämde" så kan man fan begå seriesjälvmord. Eller de som tror att folk kan ha utläggande monologer i en dialog, de som tror att ju mer adjektiv man använder desto vackrare blir det. De som tror att adjektiv är bästa sättet att beskriva! Åh fy fan de hemska vidriga monster som skriver "så klart" och "givetvis" och "detta betydde" och alla former av adverb! Jag har ingen jävla lust att förklara hur viktigt det är med tempus och gestaltning och frånvaro av klyschor - originalitet! som så många saknar. Och hur fan ska jag säga att de mest lästa är pissigt skrivna? Gör som jag eller dö! Det är poetik. Jag eller döden.

Jag har förklarat de tre glasen, det har jag. Det fysiska har jag inget problem med men jag tvivlar att det räcker med "Öppna ett nytt dokument och skriv". Jag vet, jag är hänsynslös och cynisk och har inte mycket till övers för majoriteten av författare eller skrivare. Och jag har lagt mina regler efter egen kunskap och egna preferenser därför blir jag alltså oslagbar i mitt eget sinne - Fine, jag inser löjligheten med detta. Men all poetik är just det. Ty(oh yes) vem skulle skriva en poetikbok och ta med en tankegång om skrivande som den själv inte höll med? En glad idiot förmodligen, och denna har inget med skrivande att göra PUNKT(Det kanske är ett uppslag för arbetet)

Jag kan lära någon att bli bättre utefter deras kunskaper, men jag kan inte lära ingen. Och det är för denne ingen jag skriver.

De tre glasen. Jag kan förklara dem.
Och skriv bättre bara.
För fan.

Atlas.

Då: Bakom en liten kiosk i en mallorcansk allé.
Sedan: Jag väljer soffan gång på gång.
Plötsligt: I don't feel and it feels great.

Atlas stod på jorden och höll upp himmelen.
Inte tvärt om.

Bra gårdag. Idag.

Igår var klassen och såg sina dialoger bli uppspelade av eleverna på dramatisk gestaltning. Min dialog blev otroligt väl framförd, jag hade grinat åt den om jag inte hade en gnutta självdistans. Jag fick cred för dialogen och gav cred tillbaka. Skulle dela med mig av den här om det inte vore för er gamar som suger ut mina idéer och fraser ur mig som... Iglar. Iglar och yngel är mina elever.
Blev i alla fall för jävla sugen på att börja skriva på något nytt projekt. Förhoppningsvis inom ett par månader.
Ska gå på promenad snart. Jag har sett att den optimala kreativiteten inte ofta kommer genom att gå runt i morgonrocken med kaffet.
För övrigt: Väldigt ytligt inlägg, nej? Helt befriat från undertext (nja) och metaforer (okej nej).

Ska kanske åka till miami med far om lite mer än två veckor.
Mer om något annat någon annan gång.

Indie på er, nippers.
Febern.

FTBSITTTD

Idag är en tarvlig dag. Jag undrar om jag hade brytt mig. Antagligen inte, jag får en känsla av att livet har återgått till sitt vanliga jag för de flesta. Jag tror det har det för mig.
Jag märker hur allt jag skriver verkar dras åt det bittra hållet. Igen. Igen?
Fan, det är inget extremt här. Solen går ner tidigare just nu. Det är allt. Och jävlar vad det är skönt det är att inse sin egen värdelöshet.
En kollega till mig hade en farfar, som föll ner död när han skulle hänga upp sin jacka innan familjemiddagen. Jag är ständigt medveten om döden, att den kan komma närsomhelst. Det gör människor arga. Vad tror ni det gör mig? Alla som inte dör av ålder; dör av cancer, och de som inte dör av cancer; dör av hjärtat. Undra hur många hjärtan som slutat bulta under den här jävla dagen, hur många liv som tagit slut för att kroppen eller sinnet inte orkar med.

Nej, det är bäst att värna om hjärtat i ensamhet, då är det tryggt. Bakom galler? Nej du, det är alldeles för simpelt. En själ av kevlar? Fuck no. Ett grepp om sinnet? Haha, håll käften nu.

Det har varit en grå och vacker dag, en våt och spanande helg. Det ligger parfym, damm, musik och sprit i luften här.

Febern.

Kapitel med Rubrik.

Det fanns dagar då jag var stängd för omvärlden, och sinnets port var igenbommad och låst. Nu kan jag inte sluta skriva här, och där, för att alla eller någon (eller var det ingen?) ska se.
Jag hoppas det bara är en fas, för sanningen är att jag fungerar bättre i samhället när jag håller käften.
Fast när jag är tyst blir jag alldeles för medveten om andra människors brister istället för att de gör mig medveten om mina egna. För övrigt vet jag alla mina brister, och att jag låter mig själv få de upptryckta i ansiktet med stängd mun är ett skämt.
...treat me like disease, like the rats and the fleas...
Jag är för förjävligt jävla artig mot folk som vinkar farväl, och det värsta är att jag inte heller har något minne. Jag har glömt allt, det är det här livet som pågått så länge jag minns. Jag blir förvirrad av bilder som visar någonting annat. Jag blir rädd för personer jag inte tycker mig känna.

Jag ska nog hålla tyst ett tag. Och lyssna på Vampire Weekends nya album. Ikväll umgås jag bara med han den bleka som sitter till höger om mig. Det ser inte ut som om han sovit så bra.

All the people you knew were the actors.

Det är den enda klart resonerande raden i Modest Mouse ypperliga förfall-låt "Bankrupt on Selling"
I övrigt är är texten mest grus (givetvis beror det, som i alla låtar, på vad man är ute efter) med ett par guldkorn, men oerhört fin hur man än lyssnar på den.

För övrigt har jag inte mycket till övers för människor.
Hur kan jag se hundra skrattande människor på ett dansgolv, med rynkor i pannan och frågan på tungan?
Kanske är det ett enda stort skådespel.
Livet är en fars, mindes jag nyss. Det är sant. Men vad blir det då av mig?
Det finns en trygghet med att förkasta ärliga yrken. Solna eller rännstenen är två likvärdiga möjligheter.
Jag har husfönster framför mig, ensam för tillfället, och jag är redan omfamnad.

Morgon.

Min person skulle vara så mycket kraftfullare om jag vore död.
Jag tror inte det gäller alla.

Värde.

Nej
Logisk slutförmåga säger oss att ingenting är värt besväret
Ingenting är värt någonting i sitt mest elementära stadium
Liksom du ser din egen spya och du tänker hur värdelös, hur betydelselös den sörjan är.
Är foton du ser. Ja, de glider mellan våra fingrar likt hala fotografier.
Se, ja, livet är långt och allt som fallit kommer hamna på en rätsida om än i sluttning.
Men sanningen är. Att det förflutna betyder ingenting om vi låter det vara.
Och vi låter alltid det vara.
Det är en sjukdom.
För övrigt är människor för själviska för att uppskatta minnen.

Ny blogg. Nya tankar.

Egentligen gör jag bara det här för att rädda, undvara och undsätta IPO-bloggen från allting ej piss-off-relaterat. Och jag har ingen lust att uppdatera den utan att ha musik, berättelse, radio, osv. på lager. Så nu har jag och Trey var sin egen blogg, och en gemensam.

Får se hur mycket jag kommer skriva här. Just nu har jag varit så upptagen av mig själv att jag inte orkat skriva på romanen. Jag har skrivit om Nicolas. Fy fan vad tråkig han är. Nej, egentligen är han lika rolig som Febern men svårare att skriva om. Pseudonymer gör mer än att dölja namn, de döljer känslor. Och jag är så jävla trött på känslor. Jag har aldrig funnit dem särskilt givande. Oftast är de husdjur som tar så mycket misshandel att de biter en i nacken när man ligger ner.

För två år sedan, nej mindre för snart två år sedan valde jag att slå sönder alla yttre påverkningar som utåtstickande istappar. Därmed kunde ingenting röra mig. Jag log sällan, mina skratt var påklistrade och falska.
Håll käften.
Jag påkommer mig själv skriva alltför personliga grejer. Jag suddar ut dem som äldre kvinnor med sina ständiga "höll jag på att säga."

Men det är sant det som de intelligenta säger. Det finns tydligen inte tillräckligt med skitsnack i världen. Och jag ser igenom varenda jävla försök som folk gör att intala sig själv lögner. Men tydligen ser jag mig själv som Jesus. Jag har svar på allt för alltid. Dina, era, hons, hans svar är tillfälliga, inför kommande kunskap.
Jag delar inte med mig av något som är mitt. Jag bara gör det bästa av världens odrägliga situationer.

Jag vet inte ens vad jag ska skriva för det är ingen som förstår vad fan jag skriver. Jag är ett spöke, en bild, en jävla idé jag själv kommit på. Jag rusar till sak för att jag inte vet var jag ska börja.
Innan det är för sent: Jag vet alltid var jag ska sluta.

Här.

Febern.