Ibland undrar man ju.

Om jag är frisk när jag borde vara sjuk.
Om jag är sjuk när jag borde vara frisk.
Så länge jag döljer glasklara ord som lycka och sorg i sol och mörker, kommer metaforerna alltid att blända eller hölja.

Men vad gör det när man bara kan sitta i ett rum av ekon,
eller somna vid tangenterna i sängen.

Hur som helst är jag frisk nu,
kan lika gärna bli sjuk imorgon.
Inte idag.

I brist på annat.

Får ni en liveversion av låten som dånar i hålan.



Att se ut genom ett fönster är det enklaste som finns.
Men när rimfrosten lagt sig över ytan, då måste man gnugga för att se ut.

Indie.

Jag tog er med dit ner. Minns ni det?

"Den slutgiltiga lyckan finns i himmelen men det finns inga fåglar som flyger så högt att dom inte vill flyga neråt igen."

Jag fördömde världen i december 2008. Jag har bett dess dörrvakter att få komma tillbaka sen då.

Så. Himlen är ljus och svalorna rinner in i min lägenhet. Vingarna fläktar och jag tror jag är bekväm där jag sitter, trots jag borde vara i rörelse.
Vad vet jag.
Och den tänkbara kvällen töms, för jag återupptar gamla bekantskaper i brist på nya(se: Malcolmvägen, s. 44).
Men när vinden gick genom tallarna viskade de saker som fick mig att skratta. Och jag log och blev bekväm där jag satt.

Just nu kommer mindre in i mina fingrar än vad som kommer ut. Kanske kommer mer efter dessa streck.
Om ett tag.

-----

Jag satt på utsiktspunkten ikväll.
Jag såg ut över de lysande husen, den stilla sjön, de tysta träden.
Och himlen föll mig bronsfärgad. Den färgade sina moln grå, när dess mörka och röda glödgade atmosfären till den azur som vilade ovanför mig. Jag satt fast där i flera timmar. Innan: En park. Innan: En dunge.
Det är en tidsfråga tills jag gråter åt naturen.
Men tills dess.

Det var på den punkten jag såg fåglarna som aldrig slutade med att jaga varandra. Det var där jag satt med vidrig köpt sangria. Det var där CG tittade mot skyarna medan jag Tompa och Olle nöjde oss med marken.

Jag tänker inte göra det här till ett bittert inlägg eller ett lyckligt sådant.
Det är bara ett inlägg.
Natten kommer inte flyga på ett tag.
Tror jag.

Indie.

Sun beats rapid.

Har ni märkt hur klyschor är fyllda av fånigheter och trams, och därför viftas bort. "Livet är fullt av möjligheter" - något som förr säkert kunde få de största tänkarna att säga "Hmmm" och "Aaah", men idag viftas bort som "Vilken klyscha!"
För ingen tror på möjligheter, inte riktiga möjligheter, annars skulle vi ändå säga "Sant! Men det visste jag redan." Men det finns ju också falska möjligheter.
Jag bara slår dank här. Låt mig säga emot mig själv.
Och så finns det möjligheter plötsligt, för många.
Eller för få.
Världen tenderar att lura oss till oändligheten.
Att se tusen val när man bara har ett.
Att bara se ett när man har tusen.

Likt när man låter hår glida mellan fingrarna, bara ett par strån, bland tusen.
Så i brist på galenskapens närvaro säger jag farväl till sömnen och ensamhetens ro.
Äsch.
Låt mig vara pryd - tankeblixt: kapa mitt tredje ben och jag döms till att kissa sittande för evigt - det gör mig ej så mycket.
Men kapa mina fingrar som dras genom håret, och jag har tagit mitt sista andetag.
Jag stod upp i helgen trots den förlorade slummern - den var värd att skippa.
Dagar och nätter försvann ändå fort.

Just nu ser jag att dagarna har vingar, att de likt duvorna flyger iväg när vi närmar oss dem. Det är enkelt att se staden släckas och tändas när själva tiden fått övernaturliga krafter.
Så helgen försvann när jag blinkade bort dagar och kvällar och nu tänker de moderna bödlarna ta livet av mig, det spelar inte så stor roll.
Jag svävar förbi dagarna mot semestern.
För sömnen är inte snabb nog.

Och de små bäckarna.

För första gången på tre år:
1. Dammsög jag och moppade golvet. Jag, som trott att golvplankorna var slipade matta, ser nu hur de glänser i morgonsolen.
Och det gav upphov till "Vad underligt det känns, att gå utan att saker fastnar på fötterna."
Den där lilla naggande lukten av grav har försvunnit. Nu luktar det bara vad som försegick den senaste timmen, varje timme.

2. Sover jag bättre än någonsin. Åtta timmar, vem kunde tro åtta timmar! skulle nå mig - han, med ögon gömda i mörka hålor.

3. Har jag köpt mjölk åt mig själv. Trots att jag inte står ut med laktos så bjuder jag på islatte likt en privatbarista.

4. Känner jag mig inte instängd i den här hålan. Det är en utsiktsplats.

5. Är jag inte ett dugg orolig över boken. Jag pendlar fortfarande med att vara besviken på och att älska den. Men ofta finner jag mig le åt den. Det är ingen bok man ler med.

6. Sköter jag mig bättre än någonsin, säger jag till mig själv när alla sover och jag stirrar på mitt blanka golv och rena bord. Inte för att jag sköter mig bra. Det vore att förlora mig själv.

Det räcker så nu.
Det är dock synd att jag fortfarande hellre skulle lägga mig i ett solarium än att gå och sola i parken. Kanske finns det någon sorglig undertext i det. Stryk kanske, det finns sorgliga undertexter i alla människors företag.

Indie.

No title, Re: Nothing.

Kanske är en mer vemodig låt en jag skulle vilja lägga upp, men den är jävla bra. Lägger jag någonsin upp låtar som passar sig, tänkte jag nu? Nej, men vad fan.
Jag är ledig från jobbet, mot min vilja tror jag men är inte säker, ända fram till lördag. Sedan ledig igen minst två dagar. Ofrivillig ledighet får dagarna att bli plötsligt ambivalenta. De är meningslösa till sin början - jag tror ju alltid att jag ska jobba - och sedan när jag fyller dem med ibland meningsfulla och ibland mindre meningsfulla aktiviteter så tänker jag att det kostar mig pengar.
- Fan, Febern! Kan du aldrig uppskatta något, din jävla bitterfitta! skriker demonerna åt mig, eller är det kanske änglarna.



Sommar åt er, nippers.
Fönstret är öppet. Så: Natten inleds med glad indie och vi ska snart se Up. Jag har hört att man grinar efter tio minuter. Med min blödighet ger jag det trettio sekunder.

Se där, vilket vardagligt och lättsamt inlägg det blir när man har tio minuter över.
Indie.