onsdag 21 juli 2010

Jag tog er med dit ner. Minns ni det?

"Den slutgiltiga lyckan finns i himmelen men det finns inga fåglar som flyger så högt att dom inte vill flyga neråt igen."

Jag fördömde världen i december 2008. Jag har bett dess dörrvakter att få komma tillbaka sen då.

Så. Himlen är ljus och svalorna rinner in i min lägenhet. Vingarna fläktar och jag tror jag är bekväm där jag sitter, trots jag borde vara i rörelse.
Vad vet jag.
Och den tänkbara kvällen töms, för jag återupptar gamla bekantskaper i brist på nya(se: Malcolmvägen, s. 44).
Men när vinden gick genom tallarna viskade de saker som fick mig att skratta. Och jag log och blev bekväm där jag satt.

Just nu kommer mindre in i mina fingrar än vad som kommer ut. Kanske kommer mer efter dessa streck.
Om ett tag.

-----

Jag satt på utsiktspunkten ikväll.
Jag såg ut över de lysande husen, den stilla sjön, de tysta träden.
Och himlen föll mig bronsfärgad. Den färgade sina moln grå, när dess mörka och röda glödgade atmosfären till den azur som vilade ovanför mig. Jag satt fast där i flera timmar. Innan: En park. Innan: En dunge.
Det är en tidsfråga tills jag gråter åt naturen.
Men tills dess.

Det var på den punkten jag såg fåglarna som aldrig slutade med att jaga varandra. Det var där jag satt med vidrig köpt sangria. Det var där CG tittade mot skyarna medan jag Tompa och Olle nöjde oss med marken.

Jag tänker inte göra det här till ett bittert inlägg eller ett lyckligt sådant.
Det är bara ett inlägg.
Natten kommer inte flyga på ett tag.
Tror jag.

Indie.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar