Smakprov IV.

Hon sa: "Det är lite svårt att hata dig när jag älskar dig så att jag går sönder."
Jag sa: "Det är lite svårt att älska dig när jag hatar allt så att jag går sönder."
Hennes gråt kommer som en harkling, tänderna blottas och det är så vackert, då tåren faller, drar ner hennes mungipor och rinner snabbare snabbare ner, hennes ögon är illröda och leendet är borta, leendena är borta. Inget som hänt finns längre kvar i hennes ansikte, inga skratt har delats mellan oss. Bara ilska, tårar och oss.
Hon skriker någonting jag inte hör och kastar sig mot mig, slår armarna om min hals och det brister. Hon kramar mig hårt, trycker sina läppar mot min nacke och jag hör henne snyfta. Jag pressar huvudet mot hennes axel och det blir blött mot hennes tröja. På knä ovanför mig kramar hon ner mig och hon gråter och pressar mig hårdare mot henne. Min syn försvinner för mina tårar och hela rummet sprids ut som eld. Jag håller mina händer om hennes svank och vågar inte släppa.

Läkaren II.

Kära läkare, du måste hjälpa mig. Hur mår vi idag? Jag kan inte tala för dig, men jag själv mår inte bra. Det förstår jag, när ni klev in började jag för ett par sekunder tro på spöken! Roligt, herr doktor. Tack, berätta nu, om ni vore så vänlig. Jag har varit sjuk i fyra dagar, jag tror att mina inre organ börjar ersättas med snor, hjärnan känns seg och otymplig - nästan smältande, som om den legat i solen för länge, min kropp värker, just nu sitter det i höften och kanske ljumskarna, jag svettas för mycket, detta är inte normalt, huvudet värker liksom delar av min kropp, till råga på allt verkar jag ha ett sandkorn innanför mitt högra ögonlock. I fyra dagar har det pågått, sa du? Ja, alkohol och otukt verkar inte hjälpa. Det gör det sällan, gråter ni? Bara i höger öga, det är sandkornet! Jag tror er, snälla backa så att jag inte får tårar på mitt anteckningsblock. Jag har gjort allt jag kan, men det försvinner inte, det verkar som om mitt inre vill rinna ut ur min näsa och mun, därför tog jag mig an whiskey för att få ett grepp om mitt sinne, så att hjärnan skulle hållas på plats. Det var klokt gjort, men det har gått för långt, är jag rädd. Så jag försökte tömma mig på gifter, mina anlag, varför jag vände mig till kvinnan. Klokt än en gång, men därav värken i kroppen dessvärre. Ser ni hur jag hostar, jag var tvungen att gömma huvudet i kudden för att dölja det. Ja, hostningar förekommer för det mesta när kroppen vill ha ut sitt inre, säg mig, känner ni er dummare? Om jag gör! Känner ni er berusad? Av parfym och ångor. Aha, nu gråter ni igen. Jag kan inte sluta verkar det som, det är en öken i mina ögon, men ingen vätska vill skölja dem rena. Det finns ett hav av vätskor, av droppar, men ett par droppar räcker inte, ni behöver fylla dina glas till bredden och svälja dem med ögonen. Om jag kunde se bättre så skulle jag. Du ser klarare för varje minut, elektricitet och aromer är din medicin, för varje spänning kommer din vy att klarna och ditt inre att stillas. Alkohol och otukt verkar inte hjälpa. I början, nej, i framtiden har du havet inom dig, jag skriver ut ett recept på kvinnor och absint, tills dess får du bada i solljus och dumhet.

Murarna rasar II.

För all del, ta lite mer. Jag har alldeles för mycket för min smak, att bjuda en som Er vore därför mitt största nöje. Nog att jag ofta hållit allting för mig själv men de dagarna är över. Vad sa du att? Nej, det vill jag inte påstå. I dagsläget har jag bjudit så många människor såsom Ni att jag gottgjort alla mina fadäser. Haha! Slampa? Du är inte nådig med förolämpningarna, men jag måste medge att jag förnöjs av en dam med lite... drag i. Flytta lite närmare så att jag kan lägga min hand på ditt lår. Du vet, jag har alltid haft en svag punkt för kvinnans extremiteter. Du börjar minsann bli varm. Det har du rätt i. I den här värmen verkar drycken gå mig rätt upp i huvudet. La cabesa. Det är spanska. Herregud, ursäkta mig, jag återkommer strax. Min gode vän, minns du inte samtalet vi hade alldeles nyss? Jag har tröttnat på din närvaro, därför skickade jag iväg dig. Snälla lyssna bara. Nej, jag har ingen som helst förhoppning att fortsätta våra samtal om dig. De tråkar ut mig. Just nu konverserar jag med någon som får dina historier att framstå som ytliga skrytsamheter. Se på min hand, den är bergfast i din närhet men i närheten av min nya vän så skakar jag som vore jag i spasm. Jag ber dig återigen, lämna oss i fred. Vårt samtal kommer att hänga i luften i all evighet. Adjö.
Ursäkta mig igen, min vän. Jag vet inte vad som flyger i den där karaktären, som ständigt lägger sig i i mina angelägenheter. Var var vi någonstans egentligen? Ah, du frågade mig om min barndom. Låt mig se, jag antar att den skulle kunna vädras en smula, den delen av mitt liv är mer i samspel med mannen som sitter framför Er ikväll. Det som skedde däremellan, det du så gärna vill veta allt om, är ej särskilt intressant. Se, min barndom var fylld av de sorgligaste och lyckligaste tillfällen. Att kamrater och fröknar slog mig var inte särskilt upprörande, för varken mig själv eller mina föräldrar. Snälla, inga ljud av att tycka synd om mig, om jag får be. Du vet för en pojke är det förundransvärt lätt att få slut på en misshandel av sig själv. Hur då? Enkelt, be antagonisterna upphöra med beteendet för din rädsla att bli erigerad. Jaså, den föll damen i smaken? Jag besitter fraser för att ta en ut ur en värld av knipor. Våld i sin tur faller inte mig i smaken. Jag är en belevad herre som skådat världen och grubblat över allt som försiggår mellan jorden och skyarna. Se så, ställ mig en fråga och Ni ska få ett direkt svar. Gud? Nej, dessvärre inte. Hur vackert vore inte det ändå! Om en gemytlig liten gubbe satt och höll oss om nacken. För att vilken sekund som helst kunna värma eller bryta den. Jag förmodar att hans så kallade son fanns, men inte att han var en son till Herren. En intressant synpunkt nådde mig häromsistens. Varje sekund släcks eller exploderar stjärnor större och mindre än vår gode sol. Detta sprider ut stjärndamm i universum som i sin tur ger liv åt alla de fantastiskt olika himlakropparna som pulserar omkring oss, och har även gett upphov till våra obetydliga men innehållsrika liv. Det är ett underbart bävelseingivande urverk som vi lever ibland, så komplicerat och underligt att det tvingar oss till att söka svar. Och vad är då det mest sannolika i ett sådant vetenskapligt under. Att en osynlig gubbe har vridit upp denna klocka och skickat sin son till vår lilla planet, i vår lilla galax, för att undervisa oss? Eller att en slampa drog en lögn? Ni har ett vackert skratt, må jag säga. Kanske skulle ni vilja följa ner mig till vattnet för en kvällslig tvåmannasoaré?