Murarna rasar II.

För all del, ta lite mer. Jag har alldeles för mycket för min smak, att bjuda en som Er vore därför mitt största nöje. Nog att jag ofta hållit allting för mig själv men de dagarna är över. Vad sa du att? Nej, det vill jag inte påstå. I dagsläget har jag bjudit så många människor såsom Ni att jag gottgjort alla mina fadäser. Haha! Slampa? Du är inte nådig med förolämpningarna, men jag måste medge att jag förnöjs av en dam med lite... drag i. Flytta lite närmare så att jag kan lägga min hand på ditt lår. Du vet, jag har alltid haft en svag punkt för kvinnans extremiteter. Du börjar minsann bli varm. Det har du rätt i. I den här värmen verkar drycken gå mig rätt upp i huvudet. La cabesa. Det är spanska. Herregud, ursäkta mig, jag återkommer strax. Min gode vän, minns du inte samtalet vi hade alldeles nyss? Jag har tröttnat på din närvaro, därför skickade jag iväg dig. Snälla lyssna bara. Nej, jag har ingen som helst förhoppning att fortsätta våra samtal om dig. De tråkar ut mig. Just nu konverserar jag med någon som får dina historier att framstå som ytliga skrytsamheter. Se på min hand, den är bergfast i din närhet men i närheten av min nya vän så skakar jag som vore jag i spasm. Jag ber dig återigen, lämna oss i fred. Vårt samtal kommer att hänga i luften i all evighet. Adjö.
Ursäkta mig igen, min vän. Jag vet inte vad som flyger i den där karaktären, som ständigt lägger sig i i mina angelägenheter. Var var vi någonstans egentligen? Ah, du frågade mig om min barndom. Låt mig se, jag antar att den skulle kunna vädras en smula, den delen av mitt liv är mer i samspel med mannen som sitter framför Er ikväll. Det som skedde däremellan, det du så gärna vill veta allt om, är ej särskilt intressant. Se, min barndom var fylld av de sorgligaste och lyckligaste tillfällen. Att kamrater och fröknar slog mig var inte särskilt upprörande, för varken mig själv eller mina föräldrar. Snälla, inga ljud av att tycka synd om mig, om jag får be. Du vet för en pojke är det förundransvärt lätt att få slut på en misshandel av sig själv. Hur då? Enkelt, be antagonisterna upphöra med beteendet för din rädsla att bli erigerad. Jaså, den föll damen i smaken? Jag besitter fraser för att ta en ut ur en värld av knipor. Våld i sin tur faller inte mig i smaken. Jag är en belevad herre som skådat världen och grubblat över allt som försiggår mellan jorden och skyarna. Se så, ställ mig en fråga och Ni ska få ett direkt svar. Gud? Nej, dessvärre inte. Hur vackert vore inte det ändå! Om en gemytlig liten gubbe satt och höll oss om nacken. För att vilken sekund som helst kunna värma eller bryta den. Jag förmodar att hans så kallade son fanns, men inte att han var en son till Herren. En intressant synpunkt nådde mig häromsistens. Varje sekund släcks eller exploderar stjärnor större och mindre än vår gode sol. Detta sprider ut stjärndamm i universum som i sin tur ger liv åt alla de fantastiskt olika himlakropparna som pulserar omkring oss, och har även gett upphov till våra obetydliga men innehållsrika liv. Det är ett underbart bävelseingivande urverk som vi lever ibland, så komplicerat och underligt att det tvingar oss till att söka svar. Och vad är då det mest sannolika i ett sådant vetenskapligt under. Att en osynlig gubbe har vridit upp denna klocka och skickat sin son till vår lilla planet, i vår lilla galax, för att undervisa oss? Eller att en slampa drog en lögn? Ni har ett vackert skratt, må jag säga. Kanske skulle ni vilja följa ner mig till vattnet för en kvällslig tvåmannasoaré?