Smakprov III.

Vi är alla galna här. Vi står för det mesta på bristningsgränsen. Redo att explodera, implodera, falla, höjas till skyarna och få smaka sprit så beskattad att den smakar gudars nektar, eller slås till marken och vaggas till sömn av skrikande fyllon. Alternativen är inte så annorlunda från varandra. Himlen och rännstenen är jämbördiga motståndare för de vansinniga.
Hichi slår mig på fingrarna när vanvett kommer på tal eller om armbågarna är på bordet. Min enfald är min värsta dygd. Hon avskyr mina tankar (mitt fördömande) av känslor, hon skrattar åt min syn på psyket, nämner jag Dante eller Baudelaire, Homeros eller fan i mig Havamal! i en diskussion suckar hon och byter samtalsämne. Hon är en flicka från enkelheten, Hichi, det finns inte rum för det pretentiösa. Hon säger: ”Jag vill inte få en lista över referenslitteratur när vi pratar om ditt senaste ligg!”
Ingen är galen, fortsätter hon. ”Ingen blir galen, de väljer bara att ’svåra till det.’”
Jag säger att hon har rätt. ”Galenskapen är inget tillstånd, det är en plats de förlorade hittar till när de är vilsna.” Hon slår mig på fingrarna igen.

Murarna rasar I.

Sätt dig närmare mig är du snäll. Jag är så ensam här på min stol, och det har jag varit i flera minuter. Se så, kom närmare, jag behöver lite mänsklig närhet. Se där, känns inte detta bättre? Jo, visst gör det. Mitt namn är inte särskilt viktigt. Jag kan vara en Robert, en Francois, en Maurice eller Esteban för den delen! Men för samtalets skull kan vi kalla mig Dante. Och ni, min sköna? Så vackert, jag har aldrig hört det namnet uttalas av en sådan förfinad tunga och jag måste medge att jag inte hyst ett överdrivet tycke för det särskilt mycket förrän nu. Men nu kan jag föreställa mig att namnet liksom rullar av tungan, men jag vågar inte förmå mig att pröva tesen för att sedan göra hörseln besviken. För all del, ta ett glas av mitt vin. Det kommer i kartong men mannen som sålde det till mig försäkrade mig att det inte drog ner kvaliteten, trots det blygsamma priset 59 kronor. Nåväl, här sitter vi under en försvinnande sol i en svalkande hetta, jo så kan man säga, och ska ge oss i fas med att lära känna varandra. Det har du rätt i, inte mycket kan gå emot tillfredsställande av nyfikenhet. Spännande? Verkligen? Ja, alla våra känslor är så subjektiva att de blir känsliga att prata om. Jag blir inte särskilt spänd längre. Jag vet utkomsten av varje möte efter ett flyktigt ögonkast. Det finns så mycket man kan lära sig om en nattlig utkomst av en blick. Vad dina ögon säger? Det vet du själv, och om du inte vet det så vill jag inte avslöja det för dig - jag vill inte beröva dig svarets överraskning. Nej, låt oss inte begrava oss i mitt förflutna, det har behandlats på mer än ett sätt och jag har funnit att det aldrig gör någonting lättare att berätta om det. Du gillar verkligen det där ordet va? Spännande... Nej, förlåt mig, för all del får du berätta om ditt förflutna, jag är idel öra! Där har vi någonting jag finner spännande. Låt oss vira in oss i anekdoter från ditt forna liv som jag sedan kan föra in mig själv i på ett eller annat vis. Förlåt mig, en sekund bara. Kan du snälla lämna mig i fred? Ser du inte att jag konverserar med någon? Jag bryr mig inte om vad du vill berätta, ditt tonläge är ohyfsat och jag är trött på att ditt ansikte dyker upp här och distraherar mig. Tack. Förlåt för det, min sköna. Nej, nej jag behöver inte reda ut det mer än så. Mina samtal är över med vederbörande, från och med nu blir det säkerligen inte mer än nostalgiska blickar är jag rädd. Lät jag upprörd? Det var inte min mening, men kan hända att det rev upp lite känslor att avfärda personen. Jag ville inte avbryta vårt samtal. Du var just i fas att berätta en anekdot från och om ditt liv. Jag tänker därför vara tyst tills jag märker att slutet har passerat.

Fortsätt snälla, bara prata på för jag har inte mycket annat för mig än att lyssna. Så du gick in genom dörren och vad hände sedan? Verkligen! Det kunde jag inte tänka mig. Nej, nej, jag hade inte i min mörkaste fantasi kunnat förutspå en sådan förlösning på berättelsen.

Dansen III.

Man skulle kunna tro att ingen, inte ens hon själv, satt en fot i den där lägenheten. Han var redan bländad när han gick över tröskeln. Vitt, vitt så långt ögat kan nå. Som att stirra in i en instängd sol, som om alla skuggor sagt farväl för alltid.
Han står stilla vid ingången och försöker att finna platserna. Dessa han aldrig hittat förr, de han sökt för att slå sig till ro på men alltid tappat bort på vägen. De platser ingen vilsen någonsin kan finna.
Då tar hon hans hand likt en ledsagare, hennes hand så varm och mjuk i hans, och drar honom in i det vita skinande. Förutom hennes doft som sitter i väggarna här hade den där lägenheten kunnat vara obebodd för all evighet.
Hennes hy fyller honom och han skriker efter mer.
Han kan knappt urskilja henne, hans bländning vill inte dö.
Han är för van vid skuggorna och hon har viskat om ljus sedan deras första kyss.
Och plötsligt så vill han inte möta natten, det eviga mörkret som ger löften om dagens återkomst. Han såg att natten gör en blind för framtiden och dess blommor. Han visste att vi alla blir blinda för omvärlden förr eller senare, men vill vi komma ut ur askan måste vi älska solen.
Och han var instängd i den med henne den stunden, från lysande golvplankor till en än mer lysande säng.
Och han gick trevande efter henne för att inte falla men hon viskade att hon redan fallit och att han skulle göra det likadant.
Jag har båda fötterna på jorden. Jag har skådat blommor vissna i min rabatt och jag vill aldrig se dig vissna.
Det kan du aldrig göra, så länge du kysser mig så kommer du aldrig se mig i detta ljus.
Så vackert det kan vara, att aldrig se något för allt ljus.
Du blundar igen.
Och ändå är du här.
Och de föll tillsammans till solens mittpunkt där stjärnor föds och kommer för att dö. Hon ledde honom till ljusets källa.
Där ingen skugga någonsin kunde röra dem.
Allt som började så enkelt som med en dans, en hand mot en svank och en kyss som tog kol på livets strobljus.
Hade lett till ett nytt solljus som kunde få satan att darra, och hans jord blev bördig återigen, och en ny blomma, som skulle följas av fler, knoppades, slog ut och började stråla. Strålade, strålar så starkt att ingen natt vågar möta dem.
Han kysser henne igen.

Mördare.

Jag har kastat upp hela morgonen nu. Från sekunden jag reste mig från golvet, har det strömmat ur mig. Allt ska ut, varje organ, vätska, känsla måste ut och ner i toaletten. Det gör mig inte så mycket, jag är inte säker på att det gör någon skillnad. Det var länge sedan jag kände mitt hjärta slå, munnen vattnas - den sista känslan jag hade var besvikelse över att jag fortfarande levde.
Kastar upp vattnet jag nyss drack och tänder en cigarett. Jag avskyr smaken av rök, den lämnar mig inte, den sitter i mina fingrar! ändå fortsätter jag att röka. Röken är inte grå, den är snarare mörkbrun och glansig som hår. Men den försvinner snart. Det är inte min rök längre. Den skingrar sig i solljuset.
Jag har åtrått cancern i ett år nu. Jag vill bjuda gudarna på martyrens segertecken. När jag torkar mig om munnen framgår det för mig att jag inte minns de senaste dygnen. Det sista, eller första, jag minns är att jag ville bli fylld av allt på hela jorden. Jag ville fyllas av de där flaskorna som glittrade vid vattnet, den där blonda flickan som log med hela kroppen, det där pulvret på toalettsitsen. Sedan kastade jag plötsligt upp en hel morgon. Det verkar inte finnas något slut på hur äcklig min kropp finner sig vara. Jag är så fruktansvärt trött på att vara. Antalet år jag skrikit åt utsträckta händer; Låt mig vara! - Jag tilläts vara, jo visst. Jag har varit i flera år och jag kommer vara i några till. Allt jag kan hoppas på är rök mellan mina fingrar, second-hand-kyssar och en långsam utdragen död.
Jag är en mördare, jag har tagit livet av mina känslor och min kropp. För detta förtjänar jag att dö, tusen gånger om. Men få människor har den turen. Istället förpestas jag med rygg efter rygg som väljer att låta mig vara.
Det luktar spya här, den saken är säker. Mitt liv spolas ner i toaletten. Jag vill följa efter, men är kvar.
Det finns skönhet i att bli tillfreds med sin egen ofullkomlighet. Att stolt kunna säga till sin spegelbild: Jag skulle lämnat dig, så självklart ska alla andra göra det.
Det fina är inte tillräckligt fint för det finaste.

Dansen II.

Men i detta mörker ser han hopp. Nyanser, av en annan värld. Saker och ting ingen annan någonsin sett. Det är vibrationer och vågor i ett varande där det andra förblir så stilla. Ett liv bortom urets och tidens eget hjärta. Rörelsen. Det finns planeter som för länge sedan har fallit, och vi ser dem nu. Forntidens död som lever överallt. Stjärnor på nattens skyar som brinner ut på ett ögonblick, och slukar alltets ingenting omkring dem. Han sitter där på klippan med sorg och kärlek vid sina fötter. Hon omfamnar honom bakifrån och viskar Se aldrig bort, i hans öra. Naturens egna strobljus ler mot dem nu. Han vet att regnet är solar som gråter. Hans sinne har äntligen nått universums gränser. Fanns inte gånger då han önskade sin död innan evigheten föll ner och förgjorde jorden? Nu är det bara han och hon på klippan som spejar ut över sjön och undrens oändliga tak. Och han omfamnas av det nya som kom likt stjärnor faller, likt tårar faller och förångas mot heta kinder. De bevittnar en vidunderlig gryning i natten. Ingen soluppgång, men en resning av rymden. Ett gigantiskt skott av miljoner sovande stjärnor, som långsamt flyger hem. Skimrande sjalar som glimmar i dunklet, påminner honom om ögon som aldrig stängdes, som sög åt sig allt ljus blicken mötte.
Tror du vi kommer nå dit bort?
Jag vet inte, men jag hoppas.
Människan ser tre slut utan slut. Rymden. Havet. Döden.
På en klippa fortsätter dansen. Med såriga fötter, brustna hälar och skrikande hjärtan. De vet båda att livet är en långsam död. Så de dör tillsammans i sin långsamma vals. Efter varje kyss har ännu en strimma liv återgått till jorden.
Vi bygger sandslott av känslor.
Som rivs av varje våg.
Om vi dränker sanden så står det emot varje svall.
Tills kanterna är lena och runda som kroppar.
Som oss.
Om de kunde skulle de sväva ut från deras ensamma berg. Viras in i vinden och aldrig mer nudda mark. De har doppat tårna i evighetens vatten och vintergatan bortom välkomnar dem. Men nu har de sorg och kärlek vid sina fötter. Och det räcker bara ikväll. För nu behöver ingenting hända förrän imorgon. De nya världarna lämnar ingen just nu. De bygger sitt slott på toppen av klippan. Och håller hand med döden som ler mot de båda.
Och gryningen stundar än.

Dansen I.

Strobljus överallt, varje sekund försvinner världen tiofalt.
Strobljus, hon försvinner och kommer tillbaka, där hon dansar i sin gröna klänning eller topp, han ser inte för det svarta håret som piskar röken som eldflammor. Men han har sett att hon sett honom, genom våta testar som flyger genom luften. Han vet inte hur man dansar så han studsar mot henne med ett leende han inte är van vid. När jag log senast så var det när flaskan var full, tänker han och knuffar undan barn och människor som inte har något här att göra. Strobljus, överallt. Han tappar bort henne tiofalt varje sekund men hon är där där där. Så han hoppar närmare tills han ser att hon vet att han var på väg. Och hon sträcker sin hand mot hans utsträckta, det främmande greppet som bränner var handflata, och han drar henne närmare fast hon redan är där. Hennes andedräkt mot honom, den är söt som henne men sur av alkohol och han älskar det. Så i transen av strobljus dansar de sin vals, de känner inte varandra och kommer inte vara klokare imorgon men de dansar som om de älskat varandra sedan barnsben. Hennes lår mot hans, hans hand längs hennes svank, det sträva tyget mot magen. De gnider sig mot varandra som vore de i vatten och kyssen är nära den har redan hänt och hennes tunga är smal och kall, rör sig som en vinkning farväl, det är den enda han sett. Ibland öppna ögon är deras stängda, stängda för strobljus som skiner för alla andra än dem. Men deras dans är vackrare än allt annat, den får tiden att stanna och hjärtan att slå snabbare och snabbare. Midnattslusten skiner i deras ögonlock, i deras glimmande tungor som bara blottas vartannat ljusblink, lugnt sedan snabbare som om de inte får nog som om de vill ha begär kräver allt av varandra de vill sluka sina själar för att bli ett. Så deras dans fortsätter ut i natten, två främlingar som dansar likt älskade, och vill äga varandra om bara för en flyktig månes gång.

I've got my heart tied up. I've got my heart in a bind. She just wants to dance all the time.

And yet there is only a single one here.
The fields are overflown with tulips! Red, green, yellow, they're all here. You have to see them. The straws of grass reaching towards the crowns, towards the sun. She's dancing among them all, she dances all the time. Her skirts gliding through the breeze like raindrops. A tear from her cheek mixes with the fall. She's the drop but she has the ocean within her.
A white dress.
No, black, flowing like petals over the meadow. I want to grab them all, with a boom and a bang. But I have my heart in a bind. I can't reach her when she's dancing all the time. My heart's tied to the trees that's ever watching the flowers on this bed. And yet she's twirling without care, with the love I wish for at night in her eyes.
I withstand the pain in my heart for glimpses of that love.
I withstand this pain for a glimpse of this tulip that will never stop dancing before me.
And you.
Let me back down to the roots.
I will eat the dirt.
For just one more night with her.