Dansen II.

Men i detta mörker ser han hopp. Nyanser, av en annan värld. Saker och ting ingen annan någonsin sett. Det är vibrationer och vågor i ett varande där det andra förblir så stilla. Ett liv bortom urets och tidens eget hjärta. Rörelsen. Det finns planeter som för länge sedan har fallit, och vi ser dem nu. Forntidens död som lever överallt. Stjärnor på nattens skyar som brinner ut på ett ögonblick, och slukar alltets ingenting omkring dem. Han sitter där på klippan med sorg och kärlek vid sina fötter. Hon omfamnar honom bakifrån och viskar Se aldrig bort, i hans öra. Naturens egna strobljus ler mot dem nu. Han vet att regnet är solar som gråter. Hans sinne har äntligen nått universums gränser. Fanns inte gånger då han önskade sin död innan evigheten föll ner och förgjorde jorden? Nu är det bara han och hon på klippan som spejar ut över sjön och undrens oändliga tak. Och han omfamnas av det nya som kom likt stjärnor faller, likt tårar faller och förångas mot heta kinder. De bevittnar en vidunderlig gryning i natten. Ingen soluppgång, men en resning av rymden. Ett gigantiskt skott av miljoner sovande stjärnor, som långsamt flyger hem. Skimrande sjalar som glimmar i dunklet, påminner honom om ögon som aldrig stängdes, som sög åt sig allt ljus blicken mötte.
Tror du vi kommer nå dit bort?
Jag vet inte, men jag hoppas.
Människan ser tre slut utan slut. Rymden. Havet. Döden.
På en klippa fortsätter dansen. Med såriga fötter, brustna hälar och skrikande hjärtan. De vet båda att livet är en långsam död. Så de dör tillsammans i sin långsamma vals. Efter varje kyss har ännu en strimma liv återgått till jorden.
Vi bygger sandslott av känslor.
Som rivs av varje våg.
Om vi dränker sanden så står det emot varje svall.
Tills kanterna är lena och runda som kroppar.
Som oss.
Om de kunde skulle de sväva ut från deras ensamma berg. Viras in i vinden och aldrig mer nudda mark. De har doppat tårna i evighetens vatten och vintergatan bortom välkomnar dem. Men nu har de sorg och kärlek vid sina fötter. Och det räcker bara ikväll. För nu behöver ingenting hända förrän imorgon. De nya världarna lämnar ingen just nu. De bygger sitt slott på toppen av klippan. Och håller hand med döden som ler mot de båda.
Och gryningen stundar än.