torsdag 23 juni 2011

Dansen III.

Man skulle kunna tro att ingen, inte ens hon själv, satt en fot i den där lägenheten. Han var redan bländad när han gick över tröskeln. Vitt, vitt så långt ögat kan nå. Som att stirra in i en instängd sol, som om alla skuggor sagt farväl för alltid.
Han står stilla vid ingången och försöker att finna platserna. Dessa han aldrig hittat förr, de han sökt för att slå sig till ro på men alltid tappat bort på vägen. De platser ingen vilsen någonsin kan finna.
Då tar hon hans hand likt en ledsagare, hennes hand så varm och mjuk i hans, och drar honom in i det vita skinande. Förutom hennes doft som sitter i väggarna här hade den där lägenheten kunnat vara obebodd för all evighet.
Hennes hy fyller honom och han skriker efter mer.
Han kan knappt urskilja henne, hans bländning vill inte dö.
Han är för van vid skuggorna och hon har viskat om ljus sedan deras första kyss.
Och plötsligt så vill han inte möta natten, det eviga mörkret som ger löften om dagens återkomst. Han såg att natten gör en blind för framtiden och dess blommor. Han visste att vi alla blir blinda för omvärlden förr eller senare, men vill vi komma ut ur askan måste vi älska solen.
Och han var instängd i den med henne den stunden, från lysande golvplankor till en än mer lysande säng.
Och han gick trevande efter henne för att inte falla men hon viskade att hon redan fallit och att han skulle göra det likadant.
Jag har båda fötterna på jorden. Jag har skådat blommor vissna i min rabatt och jag vill aldrig se dig vissna.
Det kan du aldrig göra, så länge du kysser mig så kommer du aldrig se mig i detta ljus.
Så vackert det kan vara, att aldrig se något för allt ljus.
Du blundar igen.
Och ändå är du här.
Och de föll tillsammans till solens mittpunkt där stjärnor föds och kommer för att dö. Hon ledde honom till ljusets källa.
Där ingen skugga någonsin kunde röra dem.
Allt som började så enkelt som med en dans, en hand mot en svank och en kyss som tog kol på livets strobljus.
Hade lett till ett nytt solljus som kunde få satan att darra, och hans jord blev bördig återigen, och en ny blomma, som skulle följas av fler, knoppades, slog ut och började stråla. Strålade, strålar så starkt att ingen natt vågar möta dem.
Han kysser henne igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar