Murarna rasar I.

Sätt dig närmare mig är du snäll. Jag är så ensam här på min stol, och det har jag varit i flera minuter. Se så, kom närmare, jag behöver lite mänsklig närhet. Se där, känns inte detta bättre? Jo, visst gör det. Mitt namn är inte särskilt viktigt. Jag kan vara en Robert, en Francois, en Maurice eller Esteban för den delen! Men för samtalets skull kan vi kalla mig Dante. Och ni, min sköna? Så vackert, jag har aldrig hört det namnet uttalas av en sådan förfinad tunga och jag måste medge att jag inte hyst ett överdrivet tycke för det särskilt mycket förrän nu. Men nu kan jag föreställa mig att namnet liksom rullar av tungan, men jag vågar inte förmå mig att pröva tesen för att sedan göra hörseln besviken. För all del, ta ett glas av mitt vin. Det kommer i kartong men mannen som sålde det till mig försäkrade mig att det inte drog ner kvaliteten, trots det blygsamma priset 59 kronor. Nåväl, här sitter vi under en försvinnande sol i en svalkande hetta, jo så kan man säga, och ska ge oss i fas med att lära känna varandra. Det har du rätt i, inte mycket kan gå emot tillfredsställande av nyfikenhet. Spännande? Verkligen? Ja, alla våra känslor är så subjektiva att de blir känsliga att prata om. Jag blir inte särskilt spänd längre. Jag vet utkomsten av varje möte efter ett flyktigt ögonkast. Det finns så mycket man kan lära sig om en nattlig utkomst av en blick. Vad dina ögon säger? Det vet du själv, och om du inte vet det så vill jag inte avslöja det för dig - jag vill inte beröva dig svarets överraskning. Nej, låt oss inte begrava oss i mitt förflutna, det har behandlats på mer än ett sätt och jag har funnit att det aldrig gör någonting lättare att berätta om det. Du gillar verkligen det där ordet va? Spännande... Nej, förlåt mig, för all del får du berätta om ditt förflutna, jag är idel öra! Där har vi någonting jag finner spännande. Låt oss vira in oss i anekdoter från ditt forna liv som jag sedan kan föra in mig själv i på ett eller annat vis. Förlåt mig, en sekund bara. Kan du snälla lämna mig i fred? Ser du inte att jag konverserar med någon? Jag bryr mig inte om vad du vill berätta, ditt tonläge är ohyfsat och jag är trött på att ditt ansikte dyker upp här och distraherar mig. Tack. Förlåt för det, min sköna. Nej, nej jag behöver inte reda ut det mer än så. Mina samtal är över med vederbörande, från och med nu blir det säkerligen inte mer än nostalgiska blickar är jag rädd. Lät jag upprörd? Det var inte min mening, men kan hända att det rev upp lite känslor att avfärda personen. Jag ville inte avbryta vårt samtal. Du var just i fas att berätta en anekdot från och om ditt liv. Jag tänker därför vara tyst tills jag märker att slutet har passerat.

Fortsätt snälla, bara prata på för jag har inte mycket annat för mig än att lyssna. Så du gick in genom dörren och vad hände sedan? Verkligen! Det kunde jag inte tänka mig. Nej, nej, jag hade inte i min mörkaste fantasi kunnat förutspå en sådan förlösning på berättelsen.