Dansen I.

Strobljus överallt, varje sekund försvinner världen tiofalt.
Strobljus, hon försvinner och kommer tillbaka, där hon dansar i sin gröna klänning eller topp, han ser inte för det svarta håret som piskar röken som eldflammor. Men han har sett att hon sett honom, genom våta testar som flyger genom luften. Han vet inte hur man dansar så han studsar mot henne med ett leende han inte är van vid. När jag log senast så var det när flaskan var full, tänker han och knuffar undan barn och människor som inte har något här att göra. Strobljus, överallt. Han tappar bort henne tiofalt varje sekund men hon är där där där. Så han hoppar närmare tills han ser att hon vet att han var på väg. Och hon sträcker sin hand mot hans utsträckta, det främmande greppet som bränner var handflata, och han drar henne närmare fast hon redan är där. Hennes andedräkt mot honom, den är söt som henne men sur av alkohol och han älskar det. Så i transen av strobljus dansar de sin vals, de känner inte varandra och kommer inte vara klokare imorgon men de dansar som om de älskat varandra sedan barnsben. Hennes lår mot hans, hans hand längs hennes svank, det sträva tyget mot magen. De gnider sig mot varandra som vore de i vatten och kyssen är nära den har redan hänt och hennes tunga är smal och kall, rör sig som en vinkning farväl, det är den enda han sett. Ibland öppna ögon är deras stängda, stängda för strobljus som skiner för alla andra än dem. Men deras dans är vackrare än allt annat, den får tiden att stanna och hjärtan att slå snabbare och snabbare. Midnattslusten skiner i deras ögonlock, i deras glimmande tungor som bara blottas vartannat ljusblink, lugnt sedan snabbare som om de inte får nog som om de vill ha begär kräver allt av varandra de vill sluka sina själar för att bli ett. Så deras dans fortsätter ut i natten, två främlingar som dansar likt älskade, och vill äga varandra om bara för en flyktig månes gång.