Din död I.

Schh.. Kom närmre. Jag ska döda någon ikväll.
Det stör dig väl inte, hoppas jag? Men saken är klar. Någon ska dö av mina handlingar.
Jag vet inte vem. Jag vet inte hur, när eller med vad jag ska göra det. Men min kropp skriker efter livlöshet i dess grepp. Min kropp skriker efter blod. Efter skrik och stela leder.
Det är ett infall som besökte mig först... nyss. När jag stirrade in i månen och kände hjärtat slå kramp. Jag föll till knäna och hostade maskar och damm. Inte visste jag vad detta oländiga symtom berodde på, men jag visste att det krävde någonting som medicinen inte kunde skänka. Det min kropp skrek efter var liv, den eld som brinner i ett så minskande antal kroppar. Jag antar att det betyder att min egen slocknat.
När var det?
Var det när jag tog den där europeiska liftarens oskuld, fastän hon hävdade sig vara homosexuell? Eller när jag drog flaskan i den stackars mannens huvud, när han hävdat att han kunde frälsa mig?
Det spelar ingen roll.
Säg mig, det spelar ingen roll.
Någon ska dö ikväll.
Mina händer ska vara ansvariga.
Snälla, följ mig inte ut. När jag går på dessa snötäckta gator, där varje snöflinga smälter likt glas i en ugn. Jag kommer slingra längs gränderna bortom gatlyktornas ljus. Väsa åt de passerande och de vänder sig om och drar rocken om sina liv.
Som om det skulle rädda dem.
Hon, flickan där i svart långklänning. Hon går så obemärkt förbi de flesta män, knappt lamporna lyser upp hennes dåliga hållning.
Det blir som att jag ser henne genom väggar. Omvägarna jag tar för mig bara närmare närmare hennes späda hals. Har du känt solen mot din kind? Det måste du. Månljuset har en förundransvärd tendens att bita alla dina blottade hudstycken. Plötsligt skulle jag se blod flyta vid varje gatuhörn. Och där i skulle jag hoppa som ett barn efter ett skyfall, med regnbågens arm vilande över mig som triumfbågen. Det skulle bara föra mig närmare henne.
Där nere under bron. Snöflingor faller på en våt gata. Den enda platsen där asfalten glittrar av vatten och elektriskt sken. Dimma sprider sig från de östra husknutarna. Jag står bakom trädet vid dungen och ser henne vandra med en enkel melodi på sin tunga. Kanske är hon glad över sin kväll. Kanske har hon fått en kärleksförklaring från en vän, en man, en kyss på sin kind, en kuk i sin mun. Det spelar ingen roll.
Någon ska dö ikväll.
Jag tar ett steg fram.
Det kan lika gärna vara hon.