Vi är alla galna här. Vi står för det mesta på bristningsgränsen. Redo att explodera, implodera, falla, höjas till skyarna och få smaka sprit så beskattad att den smakar gudars nektar, eller slås till marken och vaggas till sömn av skrikande fyllon. Alternativen är inte så annorlunda från varandra. Himlen och rännstenen är jämbördiga motståndare för de vansinniga.
Hichi slår mig på fingrarna när vanvett kommer på tal eller om armbågarna är på bordet. Min enfald är min värsta dygd. Hon avskyr mina tankar (mitt fördömande) av känslor, hon skrattar åt min syn på psyket, nämner jag Dante eller Baudelaire, Homeros eller fan i mig Havamal! i en diskussion suckar hon och byter samtalsämne. Hon är en flicka från enkelheten, Hichi, det finns inte rum för det pretentiösa. Hon säger: ”Jag vill inte få en lista över referenslitteratur när vi pratar om ditt senaste ligg!”
Ingen är galen, fortsätter hon. ”Ingen blir galen, de väljer bara att ’svåra till det.’”
Jag säger att hon har rätt. ”Galenskapen är inget tillstånd, det är en plats de förlorade hittar till när de är vilsna.” Hon slår mig på fingrarna igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar