Sun beats rapid.

Har ni märkt hur klyschor är fyllda av fånigheter och trams, och därför viftas bort. "Livet är fullt av möjligheter" - något som förr säkert kunde få de största tänkarna att säga "Hmmm" och "Aaah", men idag viftas bort som "Vilken klyscha!"
För ingen tror på möjligheter, inte riktiga möjligheter, annars skulle vi ändå säga "Sant! Men det visste jag redan." Men det finns ju också falska möjligheter.
Jag bara slår dank här. Låt mig säga emot mig själv.
Och så finns det möjligheter plötsligt, för många.
Eller för få.
Världen tenderar att lura oss till oändligheten.
Att se tusen val när man bara har ett.
Att bara se ett när man har tusen.

Likt när man låter hår glida mellan fingrarna, bara ett par strån, bland tusen.
Så i brist på galenskapens närvaro säger jag farväl till sömnen och ensamhetens ro.
Äsch.
Låt mig vara pryd - tankeblixt: kapa mitt tredje ben och jag döms till att kissa sittande för evigt - det gör mig ej så mycket.
Men kapa mina fingrar som dras genom håret, och jag har tagit mitt sista andetag.
Jag stod upp i helgen trots den förlorade slummern - den var värd att skippa.
Dagar och nätter försvann ändå fort.

Just nu ser jag att dagarna har vingar, att de likt duvorna flyger iväg när vi närmar oss dem. Det är enkelt att se staden släckas och tändas när själva tiden fått övernaturliga krafter.
Så helgen försvann när jag blinkade bort dagar och kvällar och nu tänker de moderna bödlarna ta livet av mig, det spelar inte så stor roll.
Jag svävar förbi dagarna mot semestern.
För sömnen är inte snabb nog.