Kapitel med Rubrik.

Det fanns dagar då jag var stängd för omvärlden, och sinnets port var igenbommad och låst. Nu kan jag inte sluta skriva här, och där, för att alla eller någon (eller var det ingen?) ska se.
Jag hoppas det bara är en fas, för sanningen är att jag fungerar bättre i samhället när jag håller käften.
Fast när jag är tyst blir jag alldeles för medveten om andra människors brister istället för att de gör mig medveten om mina egna. För övrigt vet jag alla mina brister, och att jag låter mig själv få de upptryckta i ansiktet med stängd mun är ett skämt.
...treat me like disease, like the rats and the fleas...
Jag är för förjävligt jävla artig mot folk som vinkar farväl, och det värsta är att jag inte heller har något minne. Jag har glömt allt, det är det här livet som pågått så länge jag minns. Jag blir förvirrad av bilder som visar någonting annat. Jag blir rädd för personer jag inte tycker mig känna.

Jag ska nog hålla tyst ett tag. Och lyssna på Vampire Weekends nya album. Ikväll umgås jag bara med han den bleka som sitter till höger om mig. Det ser inte ut som om han sovit så bra.