Fredagen I.

Dörren sparkade honom på vägen in. Den träffade hans högra häl och han snubblade fram utan att falla. Ett par mörkröda stänk på golvet. Han förde handen till näsan.
Helvete. En näsduk ur fickan. Som om baren stank.
Alla ögon riktade mot honom. Han gick sakta fram medan näsduken blev varmare, fuktigare, rödare. Alla ögon riktade mot honom.
Närmsta bordet: En kort man med sned näsa. Ett glas med sherry. Mörker i ögonen.
Bordet bredvid: En ännu kortare man. Skägg. Fast hy. Blå ögon mot honom.
Längst bort: En gammal man med cowboyhatt. Rödrutig skjorta som knappt gått att knäppa över den gigantiska buken, som vilade över ett par pinnsmala ben. Eld i hans ögon.
Han gick fram till det närmsta bordet.
Får jag sätta mig här?
Nej.
Näsduken hårdare mot näsan. Den blev sned. Han gick till bordet bredvid.
Får jag sätta mig här?
Nej. Ljus röst. Likt ett barn.
Näsduken lösare mot näsan. Näsan blev rak. Hans hud spändes ut.
Den gamla mannen längst borta höjde ett finger till läpparna. Utan ett ljud tycktes han hyssja.
Han gick till baren. Bartendern: Ett fyrtorn till karl. Ena ögat ljust som en lykta. Andra täckt av en svart lapp. Han putsade två glas på en gång.
Och omgivningen tryckte sig på honom när han lade händerna på bardisken.
Det skumma ljuset som lade sig likt ängladamm över lamporna. Den svaga lukten av nejlika och urin. Den tjocka luften som gick att smaka på - beskt.
Den smaken skulle sitta kvar tills han inte längre kunde röra sin tunga.
Det lysande ögat som stirrade på honom.
Kan jag få ett glas whiskey.
Nej.
Kan jag få ett glas vodka.
Nej.
Kan jag få ett glas absinth. Inget socker.
Nej.
Näsduken dyngsur av blod nu. Han pressade ner den i fickan. Kallt blod som kramades ut, rinnande ner för benet.
Ut härifrån. Bartendern blinkade och ljuset försvann i rummet för ett ögonblick.
Varför?
Du vet varför.
Nej.
Du är inte välkommen här.
Varför?
Du vet varför.
Jag stannar.
Nej.
Han såg inte de två gorillorna torna upp över honom. Två händer om hans axlar. Han svävade över golvet. Den gamla mannen längst bort skrattade ljudlöst. Tårar som var kanaler längs hans rödblossande kinder.
Dörren sparkade honom på vägen ut.
Röda blodfläckar på hans skjorta. I rännstenen han landat. Han borstade av sig blodet som fastnade på hans handflator. Rena handryggar.
Gula gatlyktor som brände en mörkblå himmel. Svarta konturer av träd som stod likt stenar. Inga vindar längs den disiga gatan. Cigaretten redan i hans hand. Han tände den medan han började gå.
Vid en tom, mörk kiosk stod ännu en skylt med en löpsedel framme.
Vanvettets utbrott på... Han läste aldrig slutet, han fyllde i tomrummen.
Vanvettets utbrott på jorden.
Vanvettets utbrott på hjärtat.
Vanvettets utbrott på vanvettets utbrott.
På röken i hans lungor. På röken i hans sinne.
När passerade veckor, dagar, timmar är försvunna är man nyfödd varje sekund.
Bortom gatlyktornas ljus: viskningar från människor han inte kunde se. En allé av gömda åsikter och skällsord. Mödrar som viskar till sina barn, de mest tysta av domar. Alla ögon riktade mot honom.
Ingen annanstans att gå. Men morgondagen var redan förlovad med honom. Kvällens skilsmässa hade precis börjat.
Ingen annanstans att gå.
Nu behövde ingenting hända.
Ingenting. Förrän imorgon.

Indie.