Ny era, e re.

Har tänkt en del de senaste timmarna på vad jag egentligen har den här bloggen till, för, vad den tillför. Ett par videoklipp, ett par smulor text av olika slag.
Den uppdateras oftast sällan.
Jag har inte många tankar att vädra i detta forum.
Afasin ligger och lurar, jag bryr mig inte tillräckligt mycket för att engagera mig i åsikternas råd. Om än jag delar ut dem likt kattungar, i det verkliga livet.
Delar ut, så fånigt, jag tvingar iväg de där små liven.
Och dramatikens drottningar slickar mina hälar.

Så. Jag tänkte göra den här digitala boken fri. Jag skriver vad jag känner för och det ska vara i prosa, helst, och det ska vara fritt från prestige, stolthet, och fritt från anspråk att vara det bästa jag skrivit.
Det får följa flödes. Jag ska inte redigera (så mycket, jag vill inte kräkas galla tack vare en särskrivning, ett underligt stavfel) utan låta texterna stå själva. Ibland får de uppföljare, ibland kanske de bara är ett par rader.
Där kan triviala åsikter få se dagens ljus, för det är väl sådana som ska frodas på sådana ängar som den här. De kanske kan erbjuda någon känsla hos läsaren/läsarna, eller inte - det gör mig detsamma.

Det är en ny era, hoppas jag, det är det. Och jag är hoppas att jag är hopplös över kvalitén.

1,2,3 indie.

Ett andetag
Hur fan skulle jag veta att hon hade rätt? Vilket jävla sätt att visa det. Jag kunde inte tro det, det fanns ingen chans att så vore fallet. Jag menar, jag har alltid varit öppen för det som var främmande. Men något som inte kan synas? Något som inte kan kännas? Nåväl, anhängarna till hennes dumma synsätt kan säkert påstå sig känna någonting. Han, läkaren där borta, (han tvättar händerna, den jäveln använde inga handskar) säger sig se någonting formlöst, någonting annat än vävnad, celler, atomer, försvinna i det sista ögonblicket.
Livet, säger jag, livet försvinner. De spänningar som ger kroppen sin hållning, sitt tillfälliga utseende, sin skönhet. De försvinner och allting släpper. Skiten lämnar kroppen med livet.
Han vill inte höra mig säga någonting mer, han vet vart den där slutledningen hamnar.
Han säger att han tror på livet, det gör han, och han har räddat ondska och godhet, de två extremer man inte kan ta på - det formlösa. Och det är delar av det som vi inte ser hos människan, det vissa ser i.
Jag säger att ondska och godhet inte är immateriella ting, de är sidor av ett mynt vi kallar psyket. Vi gör bäst i att hålla oss i mitten. Balansera på den snurrande femman som är våra liv.
Det måste vara en femma, frågar han.
Om vi vill hålla oss på mitten, säger jag.
Du kan klä på dig, säger han och luktar på sitt pekfinger. Sedan långfinger. Inget mer.
När jag sätter mig upp gör det fortfarande ont, kanske ondare än förr, när hon var där. Det jävla rövhålet.
Hon är faktiskt det, hon kan inte vara mänsklig. Hon tog inte ens av sig lösnaglarna, de illrosa klorna - jag grät när jag såg att de var borta från hennes fingrar.
Nu ligger de där i en papperskorg.
De är inte illrosa längre.
Vill du säga hej då, frågar han och ler.
Precis som hon sa, vill du säga hej då. Men hon log inte.
Hon hade sagt att det var den enda platsen inget formlöst, inget ingenting, fanns. Det som hon såg i mina ögon. Jag kallade henne lögnare och slog bort hennes hand.
Det finns ingenting som heter så, det finns bara någonting biologiskt, psykiskt, fysiologiskt utvecklat som kallas så.
Det vi ger namn existerar. Det finns inte ingenting. Allt är väsen, andar, gudomlighet. Själar.
Så mina testiklar rymmer miljontals själar. (Jag skrek nu.)
Hon sa att jag var fånig. Att livet kommer från Moder Jord av en anledning. Män kan inte dela ut själar som vore de kattungar.
Håll käften, vad vet du egentligen? Du vet ingenting.
De där små simmarna är bara apatiska, halvlevande skal. De väntar på att fyllas med blodet från kvinnans svällande väggar. Där vilar kraften och viljan. Det som ger dem formen, det formlösa, vilar i våra ägg.
Det får er att blöda varje månad.
Vi fylls av vår egen vilja, förr eller senare måste vi bli av med den.
Du har tagit för mycket, sa jag och tog påsen ifrån henne.
Jag ska ta mer än så.
Hon tryckte kniven mot strupen.
Jag säger till läkaren att nej, jag vill inte säga hej då.
Det måste du, om inte till dem så till mig.
Jag reser mig långsamt och det gör ont som om tarmarna vill falla ut. Jag tror att blod fläckar mina underkläder. Som om ingenting håller emot där nere, som om alla spänningar är borta.
Hon tryckte kniven mot strupen så att den lade sig i de smala rynkorna på halsen, där huden är som tunnast.
Inget mänskligt gör så. Inget mänskligt driver en människa så.
Det släpper där nere och det sprider sig som rysningar längs min kropp, del efter del av mig slappnar av och dess tillfälliga hållning, dess skönhet, försvinner till ljudet av ett andetag - starkare nu - som om något lämnar kroppen.
Hur fan skulle jag veta att hon hade rätt.

Indie.