Ilska.

Varför är jag så jävla arg?

Jag får inte utlopp för min ilska.
Just nu kokar jag.
Jag vet inte varför. Jag har mina teorier.

Man har stunder och ögonblick av lycka - de är lätta att vädra. Man skrattar eller pratar med någon och det vädras. Lyckan sipprar alltid fram precis som allt annat. Men lycka tär inte när man är ensam. Hur skulle den? Då är allt okej.
Men ilskan.
Den behöver utlopp. Och den tär när man är själv, för jag är själv ikväll för att vara osjälv(jag hittar på ord om jag vill) imorgon. Kanske vädrar jag mig då, hjärtat slår som fan. Men jag orkar inte skriva en arg text. Jag orkar inte fördöma fler ting. Kanske har jag varit för glad på sistone. Förr, jag var arg hela tiden, jag spottade åt allt som gjorde anspråk på att vara annat än skit. Jag vill skälla ut människor igen, jag vill ge dem dåligt samvete, jag vill vara den där klumpen i magen.
Jag har aldrig velat vara en solstråle.
Och det äter mig inifrån.
Och det äter mig inifrån att jag vill vara det.
Jag är uppäten av lättjan.

Vad fan spelar det för roll egentligen. Fördrivandet av tiden. Mordet av dagar. Supandet, rökandet, sniffandet, knullandet, de är alla flyktiga ting, de pågår inte så lång tid(relativt sett, så snabbt kommer jag inte). I ett helt liv utgör det bara en bråkdel. Resten är mest stillastående väntande på supandet, sniffandet, rökandet och knullandet. Men vad ska jag klaga på. Jag får min andel.

Jag vill bara bli rasande över något specifikt igen.
Jag vill bli uppäten av det mörka.
Jag har självdistans. Jag vet att det vore löjligt att återgå till det gamla.
Gryningen bländar alltid natten.
Parfym på fingrar räcker inte längre. Ingenting. Jag vill söka det gamla, något måste finnas där. Något jag missat, men jag kan inte säga upp mig från livet för att finna det förra.

Ilskan börjar stillas. Allt är bara livet.
Och jag tror att jag vill mer än så.