Så förnimma er nu en man, sittande med huvudet riktat framåt, knäna ihop, fötterna lätt särade, händerna på låren. Blicken, klar och glasartad - du ser ännu rodnaden och rännilarna ner för kinden. Hyn så blek att den smälter ihop med rimfrosten på hans fönster, som skyddar hans boning från snöflingorna som faller på en våt gata där de försvinner plötsligt så fort de nuddar asfalten. Håret är tovigt och har klistrat sig till den glänsande pannan. Du skulle i denna förnimmelse kunna tro att han var död. Men du skulle ha fel.
Det var så han satt.
Vid hans fötter låg blad utspridda likt skorpsmulor, alla trampade på av skor utan sulor, tomma och blanka viskningar om drömmar som aldrig blev uppfyllda.
Han trodde sig höra dem skrika.
Vid bokhyllan som varit hans liv var en stor hög av dessa blad, som om var hylla spytt ut dem som giftig galla. De var rena men månen fläckade dem med sitt sotiga sken.
Över golvet ränner myror, kvickt mellan träplankornas skavanker och springor. För dem - väldiga slätter i natten. De håller sig borta från hans fötter som är det enda som utströmmar värme i detta rum.
De har samlats vid det kallaste.
Bredvid ett ensamt stycke papper, som rivits itu itu itu och knycklats ihop så till oigenkännlighet att de skulle kunna tas för snöflingor! låg en trubbig penna i blyerts. Den runda udden, brusten och nött. Bit för bit plockar de grafitflisorna mot hemmen i springorna. Bit för bit tills golvet är rent från hans sinnes bläck.
Skulle du veckla upp dessa snöflingor, de som inte kan smälta, och pussla ihop den skulle du finna källan till rodnaden i ögonen, den bleka hyn, det nu av svett klibbiga håret. Du skulle läsa en text han inte förmådde skriva, som kom från det djupaste av sår i hans själ. Som han inte kunde förstå, som han inte kunde se ta form, men som fläckade ner pappret som vore det giftigt för hans kropp. Som vore det giftig galla.
Och du, där du nu sitter, och läser, och läser, med huvudet riktat framåt, knäna ihop, fötterna lätt särade, skulle känna din blick rodna till glas. Och kanaler grävas över dina kinders slätter.
Indie.
tisdag 23 november 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Som vanligt får jag ont i magen samtidigt som jag älskar det. Om jag (för en gångs skull) skulle försöka mig på att sätta fingret på vad det är du gör så bra är det nog din förmåga att beskriva och måla upp en så klar bild. Sen, som jag sagt tidigare, dina jämförelser. Men allt det där vet du redan...
SvaraRaderajag ska inte fösöka sätta fingret på din genialitet min vjen. det här va bra. riktigt bra.
SvaraRadera