För sent I.

Egentligen var det för sent redan när hon knackade på dörren.
Tre små dunk som spred sig likt ogräs (blommor tyckte jag då), och bestämde mitt öde. Jag smög fram till dörren, naken och krökt rygg - rädd för att bli sedd genom titthålet. Om vi alla var mindre skygga. Men jag såg hur hon stod där och hängde med kroppen, hon skakade inte trots all kyla som läckte in från trapphusets öppna dörrar. Hon verkade till och med ånga! Jag var tvungen att öppna, och hon omfamnade mig så att mitt hjärta brast och läkte. Som koagulerat blod över ett redan läkt sår, det slits bort och man är hel igen, en stund. Men det var glödande kol mot en isbit, det kalla försvann inte, men delar av mig smälte mot hennes kropp.
Egentligen var det för sent.
Nu medan jag skriver verkar hennes aura gå runt i cirklar framför mig. Det kan vara migränen också. Då och då får jag pussar på kinden när jag låtsas att hon inte finns. Tittar jag på henne är hon plötsligt borta. Men hon trånar efter mig för varje ord jag skriver, för varje tråd koncentration som ägnas åt texten, som dras från henne.
Hon tror jag skriver för henne, det har hon alltid gjort, allt sedan jag sa att hon fick mig att smälta.
Kvällar jag gråtit viskar hon till mig, ord jag inte vill höra men som får mig att gråta än mer. Hon brukar sätta sig i mitt knä när jag stirrar ut genom fönstret, och bara iaktta mig. När jag försöker kyssa henne rycker hon på axlarna och går hem.
Jag lämnar aldrig mitt rum, jag väntar på att hon ska komma, hon har tagit min nyckel för hon säger att jag oroar henne utanför mina väggar. Hon gick med löften om att ta hand om mig, göra min skygga pöl till ånga och sväva som... Men jag känner bara hunger. Min föda är nötter och fjädrar. Hon säger att jag äter henne och mig själv. Sedan flyger hon iväg och jag gråter med munnen full av fjädrar och nötter mellan tårna.
När jag skrikit på henne säger hon att jag kan lämna henne när jag vill. Hon har inget minne, hon tog min enda nyckel!
Kyss på min kind.
Nätter vi älskat (hennes ord) kan hon berätta historier om hennes forna liv. Hon skrattar och ler och säger att jag inte får plats i dem. Jag vet mer om hennes förflutna än om mig själv. Om jag öppnar munnen finner hon mig tråkig.
Hon säger: Alla skriver om sig själva, vi måste berätta om andra först. Sedan tvingar hon mig skriva om när hon miste sin oskuld. Två gånger. Och hon frågar varför jag gråter och varför mina fingrar är såriga. När hon somnat försöker jag bita av dem men de är härdade efter de åren jag gick på alla fyra.
Var skulle ni män vara utan oss kvinnor, skrattar hon fram när hon stänger dörren.
Kvar i Eden, säger jag och hör att jag inte talat sedan jag minns inte när.
Det fanns tider då min tunga inte vilade förrän ögonen slöts (om ens då) jag gestikulerade och ropade vid tusen bord och människor. De föll furulikt till mina historier och syner på världen - de hon förklarar vara tråkiga. Nu för tiden minns jag inte en enda. Jag undrar om någon skulle falla för hur hon förlorade oskulden.
Hon sa: Det är sådant du ska skriva, en oskuld kan man aldrig återfå.
Jag sa: Jag har glömt den förlusten, då är den tillbaka.
Hon sa: Nej - sedan talade vi inte mer.
Den enda ljusglimten är att fönstren står på glänt, det fläktar bort värmen från min panna, mina armhålor. Det är vackrare där ute än här inne. Något gott är att jag står rakt när jag är ensam. Och jag har varje eftermiddag pillat bort delar av barnlåset som håller fönstret från att öppnas helt. Snart står det öppet och mer än hälften av min kropp kan luta sig ut och känna hundra förnimmelser komma därute. Det får mig att glömma den som möter mig härinne.
Min fader, om jag hade någon, sa: Gud lutar sig över oss alla.
Jag, om jag sa något, sa: Om han lutar sig för långt kommer han att falla.
Jag lutar mig långt över naturen nedanför mig. Längre, längre för var dag hon lämnar mig.
Idag ska jag luta mig lite längre.
Med ett leende öppnar jag fönstret.

Indie.