November år noll I.

Han slog ner glaset i bardisken så flisorna flög.
"BAM!"
Han slog ner handen i glaset så glaset flög.
"BAM! BAM!"
Bartendern tittade på oss, jag höjde mitt glas och pekade på det. Han nickade.
"Fattar du vad jag menar, Nik?", frågade han och stirrade på sig själv i spegeln bakom flaskorna.
"Vad? Det om tjejer eller det om bam bam?"
"Synonymt, monotont unisont, för i helvete."
"Du är en jävel på ord."
Min drink kom och jag drack halva i ett svep.
"Det är så. Det är bara BAM BAM och sedan adjöss! Cheers!" Han pekade på sin blodiga hand och sträckte ut armarna runt den lilla högen framför honom. Bartendern skakade på huvudet. "Adjöss."
Det började strömma in kvinnor i baren, i vimlet en handfull av män som såg dummare ut än en hipster som snubblat.
"Se på dom där, Nik. Se bara på dom."
"Jag ser på dom."
"Killarna, tror du dom känner brudarna?"
"Nej."
"Men dom pratar ju!"
"Man behöver inte känna kvinnan för att prata med henne."
"Fan vad du är irriterande."
"Förlåt, man behöver inte känna kvinnan för att bam bam."
Han slog ut med sin blodiga hand och lade den på min axel. Den blev våt.
"Så ja, Nik, så ja! Du vet, jag har varit omkring i kvarteret. Jag har sett min del av fucked up things."
"Vårda språket."
"Dude! Om någon vet vad brudar handlar om är det jag. Det vet du"
"Vad handlar dom om?"
Han log och jag höll upp handen. "Jag tar tillbaks frågan."
Männen i sällskapet, i deras bleka stuprörsjeans, korta kavajer, och enfärgade skjortor - två knappar uppknäppta, beställde brickor åt sällskapet. Bacardi razz, fru djävuls piss.
"Varför tar du med mig hit?"
"Dom där killarna kommer bli fulla och odrägliga, som du, som jag. Men dom bryr sig mer om sig själva än om brudarna."
"Jag med."
"Lögnare. Vem är hon då?"
"Vem?"
"Hon du stirrar på där borta."
"Jag vet inte vem du pratar om."
"Hon, ljusbrunhåriga i vitt linne och röda läppar."
"Blek hy?"
"Vad annars?"
"Jaha, hon."
"Bryr du dig mer om dig själv än om henne?"
"Absolut."
"Då skålar vi för det! Garcon! Två drinkar åt mig och Herr Kyla!"
Kvinnorna och männen i deras illasittande kläder hurrade åt glaset som försvann i deras strupar som livet ur en kropp. Om några gjorde sig förtjänt av epiteten kyla, så var det isberget där borta.
Drinkarna kom, och han tog sin, gav mig min och drog bort mig från baren.
"Kom."
Han drog mig till bordet den ljusbrunhåriga i vitt linne och röda läppar, blek hy, satt. Hon följde var steg vi tog. Vi ställde oss vid bordet och han höll upp sin blodiga hand mot den andra kvinnan vid bordet.
"Se här! Jag har inte sett dig på så länge att självaste jesu sår börjar framträda i handflatan, fan vad länge sen."
Innan hon hann svara så slog han sig ner bredvid henne. Den ljusbrunhåriga såg bara mig, och mina blottade kroppsdelar som till stor del var fria från blod.
Han lade sin oskadade hand på hennes axel och började kåsera. Hon skrattade, hon hade svart hår, det enda som skiljde henne från den andra. Den som nu log mot mig.
"Har du några sår?"
"Oändligt många."
"Men vi har inte setts på vad? Tjugo år?"
"Något sånt."
"Tur att vi hann i tid då." Hennes späda händer, späda armar pressades ihop så att armbågarna möttes, fingrarna omflätade vid hennes rödblommiga kinder. Sådana tänder som gör ett frånvaro av leende oumbärligt.
"Det enda oumbärliga är att inget är oumbärligt", sa hon.
"Vad sjukt."
"Jag vet."
"Och jag med. Jag ler för lite."
"Det är min förlust."
"Det är vår förlust."
Hon fläktade sitt ansikte med handen, dolde tänderna för mig, hon hade ängar i sitt ansikte nu. Jag gjorde slut på drinken.
"Är du varm?"
"Som om jag hade feber."
"Varför?"
"Det måste du väl veta?"
"Vi blir tysta om vi vet allt. Och jag vill höra din röst."
"Jag är varm."
"Jag vet en kall plats där vi kan prata. Vill du?"
Hon hade redan rest sig upp. Vi mötte kylan i ett rum som tystnat.