På nåt vis I.

Vintern får hans kusliga skratt att tystna.
De stunderna av leenden tog livet av honom. Han fann sig skratta åt att solen steg upp var morgon. Stående på fönsterkarmen grät han när den försvann bakom horisonten. När stjärnorna tändes, de han visste var tårar hon fäst där åt honom, kunde han bita sig i tungan tills den blödde.
Det var då han visste att hon varit ifrån honom så länge. Innan, han lät dikter ta form i sinnet, de ensamma stunderna av klarhet för oförståndet.
Hon kom till honom och hon kysste honom, kvävde hans dikt med tungan och lärde honom att älska för han visste inte hur.
Hur bara moln pryder hans himmel nu! Det får honom inte att sakna stjärnorna så mycket, dessa tusen tårar. Han har fortfarande kvar hennes på sin kind.
Den stjärnfyllda himlen är i hans anlete, var stjärna är minnen från de stunder hon gav. Den där är första kyssen, den där är trevande händer mellan låren. Den där är att suga i sig varandras läppar.
När solen gick ner nyss så såg han inte efter den. Han förlorade sig i spegelbilden av reflektionen av spegeln på hans kind. Där ser han hur hon viskade att hon aldrig skulle säga åt honom att gå. Och hur en kropp blev två, medan två tårar blev en.
När han stängde dörren som öppnade hans hjärta sitter hennes liljor kvar på hans fingrar än.
Genom dörren sa hon: På nåt vis.
Och han visste vad hon menade.