På nåt vis II.

Och så stod de där igen.
Det var stjärnfall och regnbågar, nordsken och hagel, det dundrade i horisonten medan de stod. Och ingen visste någonting. Det var livet, det var ögonblick och minnen, det var förhoppningar och besvikelser. Nå, så hela universum passerade mellan deras ögon. De stod tre steg två steg ifrån varandra och hela universum passerade mellan dem men inga tårar fanns i deras ögon. Deras händer fick inte greppa, de greppade, deras läppar fick inte mötas, de möttes. Och universum emellan dem imploderade, det var tvunget att implodera för att explodera på nytt.
Så de stod där igen.
Hon sa vad han redan visste.
Han sa vad hon skulle säga.
Och det förr som var tårar och slag på knäna och jag vill inte vill inte var försvunnet som ånga i taket, som vätska i elden. Vad vet jag.
Det var skratt och dofter, det var flyktiga blickar som sökte sig till varandra. Och nåväl, horisonterna dundrade men mellan dem var universum som just skulle försvinna och skapas igen.
Och hon sa ord som fick honom att tro.
Och han trodde saker som fick henne att säga.
Så deras kyss fick tiden att stanna, spola tillbaks och framåt och de skrattade åt det fåniga och det skrattade åt det underbara.
De visste att det var den sista och de skrattade med den första.
På nåt vis.
På nåt vis hade tårarna etsat sig fast i deras tomma kroppar. Varje tår rymmer tusen av minnen och de älskade varenda ett.
Hon sa att hon inte ångrade dem.
Han sa att han ville ha dem tillbaka.
Då stillnade åskan utanför deras fönster, där som det varit för mörkt för att se. Där var då den mest strålande sol, den de trott sig förnimma i de svartaste vrår, men nu sken den mot dem så de var silhuetter i rummet. Kolsvarta spöken som viskade farväl.
De såg inte ut mot den glittrande randen.
Slutet på vägen, som nu klövs itu.