Regnet I.

Och så slutade regnet falla. På en gata som var tom liksom himlens yta. Bara de små skinande plättarna som lade sig över asfalten som kadaver. De glimmade, så att gatlyktorna förlorade sitt sken. Det är underlig hur klackar kan ljuda över tomma gator, där bakgrunden fylls av motorer och liv. Dessa klackar, klack, klack, de studsar så som de aldrig kan göra på morgonen. Det var dessa hon hörde, där hon gick på vägen, det var dessa som tryckte mot hennes rivna hälar. Klack, klack, hon gick och hon kände skon riva upp skinnet på hälen. Hon gnuggade händerna mot sina armar, hon skakade benen och och skakade huvudet. Vindarna drog förbi just som solen, månen hade just vänt sig åt väst. Klack, klack, hon gick och hon låtsades att allting var borta för snart var hon hemma och klack, klack, så fanns inget annat, bara dörren som snart skulle vara framför henne. Hon dröp av svett, eller regnet, hon vet inte. Det droppar från håret som det droppar från henne. För varje steg, hon tar dem och hoppas att hon ska förbli ren men smutsen den äter henne.
Klack, klack.
Snälla, var hemma.
Gatan är allt. Hon minns inget annat. Så hon går, går, medan smutsen tar över från henne till kläderna, håret och himlen. Det är allt.
Hon har hans smak i munnen och hon vill kräkas men har kräkts för mycket för att minnas hur man gör, hur man gör.
Det är våta gator och klack, klack. Klackar mot asfalten. Hon trampar snett hela tiden och hoppas på klackar som aldrig ska brytas, men de alla... bryts.
Gå där på gatan, och när du kommer... hem.
Så se dig inte om.