Snöfall.

Men se, vad gör snö utanför mitt fönster?
Den ter sig virvla och störta vart hän den vill. Ändå tror jag mig det vara mars eller april, om det inte har hunnit bli maj. Mitt minne blir så dåligt mellan glasen. Liksom mannen vid rännstenen sa: Fortsätter du sådär, så lever du inte lika länge som jag.
Denna snö, den verkar klättra uppåt. Varje snöflinga vilset letande efter en annan, eller efter att bara vara ensam. De sägs vara unika men de ser alla identiska ut för mina trötta ögon.
Hur de river i vinden, de fullkomligt skrapar sönder luften. Det är för många för att räkna, just nu, och jag kommer på mig själv att se varje flinga som ett minne. I vansinnig fart, störtande runt i en ihålig sfär. Bara för hoppet om ögonblicket när de plockas upp och skummas igenom, för att sedan bli avfärdat. Detta är hos gemene man, jag vårdar och älskar med minnen, jag har så få - de är lätta att sortera. Där flög stunden jag inte fick upp mina byxor, på gatan utan namn i en lika namnlös stad. En glimt fick jag nyss av hon som bet min tunga, var gång jag sökte smaka hennes gom. Jag tappar bort dem ständigt men de virvlar tillbaka liksom herpes, tillåter du mig att vara så grov?
Äsch, dessa snöflingor - de upprör så många. Jag minns hur jag kräktes ut dem över ett bord, som låtsades vara plast, till en kvinna jag var stolt att kalla frände. Det var flingor fyllda av smuts, tårar och blod och hon skrattade och sa: "Shit."
Det händer att jag glömmer bort det vackraste som världen har att erbjuda, människan. För hur bedårande och vidunderlig en bergstopp än kan vara, så kan den inte jämföras med spänningen av en pupill med en strålande iris som lyser när någon säger: "Jag älskar dig."
Det är osäkerheten som skapar skönheten. Vi kommer aldrig veta om vi har varit älskade, eller ens om vi har just detta. En snöflinga berättar för mig om en natt där en man stod ensam i en dörröppning och viskade att han ser var han känner, men inte kunde känna. Det finns en skönhet i det man aldrig vet. Det finns en skönhet i att hoppas på att något ska bestå, medan allt annat är flyktigt.
Det finns skönhet i den där flingan... Och den. Och den och den och den.
Men det finns också den där stora, som man hatar så mycket att man längtar tills den smälter och dunstar.
Det finns också den.
Shit.