Ensam I.

Mörkret lade sig om en matta över det lilla huset. Det spred sig förbi det ensamma ljuset på fönsterbrädan, och ner till golvet, bort förbi köksön och ända fram till gungstolen som stod framför ett ensamt bord. Ett ensamt bord, där bara en kopp stod och en glödande cigarett som vilade vid dess assiett.
Stolen hade redan slutat gunga, han hade inte satt den i rörelse på många timmar. Det var bara efter den lilla lutningen den fått när han reste sig, för att gå bort till fönstret på andra sidan rummet. Där mörkret ännu inte hade trängt sig på. Här flackade skenet fortfarande från det ensamma ljuset på fönsterbrädan. Här kunde han speja ut genom fönstret på tunnland efter tunnland. Svarta silhuetter av oändligheten bort mot den döda horisonten. Här ute kan man fortfarande se stjärnorna på nätterna, här ute kan man fortfarande urskilja dessa skinande tårar i skyn - i sjöar, i pölar, i vakna ögon. Men från där han stod så såg han bara en oändlighet av svarta marker, oändlighet av ovisshet och dunkel. För nu om några minuter låg hela hans värld i rymdens skugga. Stjärnorna når inte ända hit, de tröttnar på vägen och vänder, vi ser bara deras ryggar. Sådana tankar rotades i honom, liksom besatta av hans sinne. Han försökte ofta tänka på annat, när vinden rasslade trädkronorna och dess gröna färgerna kysste det gula gräset. Då kunde han bara se det vissna, och hans tankar drogs mot minnen då han skrattat men vände likt stjärnorna och begravde sig i mörkret. Han förde sin tunga över tandraden, det var så länge sen han hade använt den alls. Ibland brukade han viska åt sin ensamma eldlåga och fråga varför han inte brändes när de var tätt intill. Aldrig några svar, aldrig någon upplysning, för allt han visste var att ljuset tröttnar och vänder ryggen till - därför satt han i mörker bredvid ett ensam ljus. Ändlöshet ser jag i varje fönster, tänkte han. Hade han någonsin sett ett slut? Om det går att finna, måste han sluta mata sig själv med gult gräs och dammråttor. Nu blev det kallt om hans hälar, solen hade återigen gnolat sin vaggvisa för honom. Och kyla var nu det enda han visste, i oändlighet av svarta marker.