Grepp om sinnet

Mata mig med spik, och jag spottar järn tillbaka.
Mitt inre är den mest skinande guld, platina, jag glömde när jag skrek åt månen.
Mata mig bara. Det gör mig starkare, försök ta livet av mig och du ger mig ditt eget.
Så många själar jag äger, Ack! det är så svårt att hålla dem alla i styr.
Där är han som åt sin munhåla till frukost. Där är hon som fångade den röda stjärnan i sina ögon. Där är han som värnade om varje människa, utom mig själv. Där är hon med kurvor som vågor, vars mage svällde för varje tugga hon lapade i sig med en köttig tunga.
De gav sig på mig som vore jag där för deras själviska nöje, som om jag var deras att ta! De lade upp spikarna på fat och serverade mig, sedan gick de med tanken att jag var förintad, piercad, styckad, skuren inifrån av deras onda ord och känslor.
Där är han som tvingade ut mig i natten jag var för trött på att möta. Hans spikar lade sig runt hjärtat, för det gör ont när det rusar.
Jag kommer inte låta er ta död på mig. Det är skrivet att jag frodats bland färger och skrattat åt dess toner. Hur kan ni ta livet av Röd, av Lila och Blå? Ni som är blandningar av det lågmälda. Ni kan inte ens hålla upp ett ljus när jag passerar i mörkret. Då behöver jag er inte. Skjut era kanoner mot mig, om jag tynger era sinnen. Greppet om sinnet är av samma stål jag är fodrad med. Skotten vaggar mig bara till sömns. Hur skulle jag kunna leva utan dramatiken ni tvingar på mig? Vad skulle jag vara då, jag skulle bli som jag är nu - jag skulle inte känna och det skulle kännas underbart.
Mata mig med er spik, i det stora hela är jag snart utgången, ur världen och ner i jorden.
Att få växa till ett träd, att låta sinnet bli ens krona. Ja, det är det lugnet jag väntar mig. Utöver det finns bara kramper och fall. Jag trodde länge att jag inte skulle kunna fortsätta, att mina ben blivit sönderslitna av sig själva och jag måste falla. Jag sätter mig bara och vilar, tills ljuset försvunnit helt igen.
Sen börjar jag leta.
Igen.
Och igen.