Påstå vin.

När hennes tårar slutade rinna, så kom hans egna.
När rännilarna på kinden torkat ut, kom hans egna, han saknade dem så.
Och då de fastspikade stjärnorna inte längre kunde synas i endera av deras fyra ögon. Så kom skriken mot himlen tillbaka om natten. Han skrek tills lungorna sprack, tills stämbanden slets i stycken, och mötte rännstenen som varit hans bädd sedan begynnelsens väckning. Där, på en bänk, med ansiktet mellan knäna kunde han se att smutsen mellan stenarna var det som gjorde dem så vackra. Att det inte är det glimmande grå som fångar skönhet, det är den smutsiga fogningen som håller allt ihop. Och vilken fog det ändå var, de små kornen, gruset och barren, han mindes varenda ett av dem. Han hade stirrat på dem så länge han kunde minnas. Han förstod att det perfekta är motgångar som inte spelar någon roll. Stundligt hat som följs av kärlek kärlek kärlek. Det fula i det bedårande som förhöjer vad som helst till skyarna.
Sedan kräktes han över allt, och den sura vätskan blandades med tårarna som aldrig ville sluta. Han grät för dem båda nu. Och han grät för det svunna, och han grät för det kommande.
På håll var hans plats i den lilla dungen av betong likt vilket som helst. Ingen visste att stjärnor föll från hans ögon och att liv sprutade ur hans hals. Har äntligen mina organ funnit dess boning oumbärlig, skrattade han - ett skratt som fick håret att resa sig på kroppen.
På håll kunde han vara tillbaka år 1854, då hans själsliga tillstånd för första gången såg dagens ljus. Var är vagnen och hästen, som ska föra mig hän? Var är männen i höghatt som ska fnysa och skratta åt mig? Var är hororna som vinkar in mig till gränderna?
Efter hundra 147 år och tio minuter var han tillbaka i sitt nu, i sitt då, i sitt alltid. Och kullerstenarna var täckta av hans organ och känslor. Han var tömd på varenda en, och kunde inte förtära mer av vad som väntade framför honom.
När hans tårar slutade rinna, så kom stjärnorna att falla.
När hans kropp torkat ut, kom varenda ljusglimt att försvinna.
De saknade honom så.