Det gamla.

När jag suttit och tittat på texterna, dessa svunna blad från den svunna tidens svunna hålor av svunna svunna svunna.... Tyst.
Jag var beläst inom alla ämnen, jag framkallade magi och fakta. Inget var bortom min förmåga. Jag satt på alla svaren.
Hur kan dessa ha undgått mig nu?
Det känns som om jag inte vet mitt eget namn.
Så jag läser mitt gamla geni, saknar tiden jag skrek och spottade åt himlen - nu; när jag får ont i tungan av att kyssa döden. Jag måste ta livet av honom, av mig. Nu förstår jag att det här inte är personlighet, det är det enklaste sättet att bevisa sig som person. Lyssna, folk accepterar dig bara om du är en person, annars är du utanför samhället, utanför personligheterna. Du bemödas inte med en tanke.
En tanke.
Tänk att få en tanke tillägnad sig.
"Jag har vandrat i graven, skålat i underjorden med tunga av guld har jag fått Satan att rodna.
Jag skulle dansa med dig och om äcklet kysst ditt bröst skulle jag säga att ingen sorg är
upplevd"
Satan!
Är jag vis eller dum? Jag har andats Eld och klagar på smaken av aska i munnen...
Det räcker inte. Jag AVSKYR det gamla. Har jag förlorat mitt förstånd? Jag hade det då, uppenbarligen, eller så har jag återfått det.
Snälla, hjälp mig. Jag sträcker ut handen till. Du med hålor till ögon, hör du mig?
Jag minns hur vi dansade på ängar av krossat glas.
Hur vi skrattade skräckinjagande nätter i ända, och hur vi tog lyckan och höll den över stup efter stup efter stup efter...
Låt oss se efter. Jag träffade dig första gången på ett golv i en källare. Som jag grät och kramade mitt bröst. Jag skrek "inte mer! inte mer!" men ingen lyssnade. Så jag rånade husägarnas spritskåp. Jag slukade halva den kvällen. Vi slukade halva.
Jag är fet. Jag är flottig och lat. Jag saknar styrkan du gav mig. Den där arga tonen när du förkastade allt som andra kallade heligt. Herregud, hur kan det ha gått så fel för oss?
Vi skulle varit älskare livet ut. Jag gick ner på knä för din skull. Varför tog du inte emot ringen?
Du säger: Du uppskattade mig inte till slut. Du säger att jag förstört fyra relationer. Att jag inte förtjänar dig.
Jag säger: Jag hade fel! Jag har överlämnat min hela personlighet till vargarna! Jag är ett uppätet fån idag. Jag har inga armar så vad ska jag göra med mina händer?
Jag besitter ingen kunskap längre. Herre!
Har jag förvanskat mitt narrativ? Herre! Säg inte det, snälla nej, nej, låt mig vara. Låt mig ändå ha kvar min röst. Låt mig ändå ha kvar min vilja att spruta Eld! Även om jag inte förmår det längre.
Du säger: Du kan, men säg mig... Lyser inte solen för starkt?
Jag säger: Du har rätt. Jag kan inte se någonting.

Haha!
Se mig se mig!
Haha!